Den 24 september 1936 fyllde F Scott Fitzgerald 40 år. Samma dag intervjuades han av en journalist från New York Post. Det var ingen ljus bild som journalisten Michael Mok gav av författaren till några av 1920-talets mest uppmärksammade romaner. Fitzgeralds händer skakade; hans ansikte påminde med sina nervösa ryckningar om ett misshandlat barns. Gång på gång hämtade han styrka ur en spritflaska som låg i en byrålåda. Fitzgerald sammanfattade sin generations öde: »Some became brokers and threw themselves out of windows. Others became bankers and shot themselves. Still others became newspaper reporters. And a few became successful authors.« Han grät: »Oh, my God, successful authors!« Efteråt insåg han att han exponerat sig på sitt livs botten. Han gjorde ett självmordsförsök med morfintabletter, som han lyckligtvis kräktes upp. 

Några månader tidigare hade han i två essäer, »The crack-up« och »Early success«, publicerade i tidskriften Esquire, berättat om sitt personliga sammanbrott och hur han hamnat i skuggan av sina tidigare författarframgångar. Men hur självutlämnande han än var, så berörde han inte sin långt gångna alkoholism. I födelsedagsintervjun var det emellertid denna som kom i blickfånget.  

Fitzgerald föddes i St Paul i Minnesota. Han var nummer tre i en syskonskara på fem, men bara han och en yngre syster fick växa upp. Familjen var katolsk medelklass med irländska rötter.  Fadern var en älskvärd gentleman, som gradvis utvecklade en alkoholism efter att han blivit avskedad från sin anställning som försäljare. Men tack vare moderns ärvda förmögenhet kunde familjen hålla en hygglig standard, och Fitzgerald passerade välrenommerade katolska privatskolor innan han landade i Princeton för collegestudier. 

Redan i sena tonåren gjorde han sig känd som »a drinker«.  Alkoholdebuten hörde samman med de första trevande sexuella erfarenheterna i sextonårsåldern. Ungefär samtidigt började han också röka. Med tiden blev han nikotinist med en dygnskonsumtion på omkring tre paket cigaretter. I tonåren drabbades han också av lungtuberkulos, en sjukdom som skulle återkomma senare i livet.

Fitzgeralds litterära ambitioner utvecklades tidigt; han publicerade sig i skoltidningar och skrev libretton för musikaler som studentföreningen The Triangle Club i Princeton sedan uppförde under turnéer runt USA. Men studier i vanlig mening blev det inte mycket av. Han lämnade Princeton 1917 utan examen för att ansluta sig till armén. USA hade gått in i första världskriget. Han avancerade till löjtnant men skeppades aldrig över till striderna i Europa. Kriget blev därmed aldrig ett självupplevt litterärt tema som för många författare i hans generation, vilket han beklagade. 1919 lämnade han armén.  Men dessförinnan hade han träffat Zelda Sayre, född 1900, som 1920 skulle bli hans hustru. Samma år kom romandebuten med »This side of paradise«, som skildrar Amory Blaines utveckling från koltålder till och med collegelivet vid Princeton, hans kärlekshistorier, litterära ambitioner, alkoholorgier och fåfänga strävan att bli en helgjuten personlighet. Romanen blev en stor kritiker- och kassaframgång, vilket ledde in Scott och Zelda i ett alkoholindränkt partyliv. I efterföljaren, »The beautiful and damned« (1922), tar alkoholen helt kommandot över huvudpersonen Adam Patch, som tillsammans med sin unga hustru Gloria lever ett liv liknande Scotts och Zeldas. När pengarna tryter och Adam går miste om ett arv, så förlorar han sitt fotfäste, oförmögen som han är att finna en mening i tillvaron och försörja sig. Även om han till slut återvinner arvet genom en utdragen rättsprocess, är han när romanen slutar ett rullstolsbundet vrak.

Scott och Zelda blev ikoner för sin generation, men också insnärjda i sitt festande. Därför flydde de till Frankrike. Trots att de ganska snart befann sig i en liknande partytillvaro som i USA, lyckades Fitzgerald skriva färdigt den roman som han blivit mest berömd för: »The great Gatsby« (1925). I denna har alkohol inte främst sin betydelse på ett intrapsykiskt plan, utan finns som en mäktig kraft bakom den gåtfulle Gatsbys yta av framgång. Han bjuder på storartade fester i sin lyxvilla på Long Island. Egentligen är han en gangster, som tidigare ägnat sig åt narkotikahandel, men som nu i och med förbudstiden gått över till alkohollangning i stor skala. Genom festerna söker han ta social revansch och erövra sin ungdomskärlek Daisy, som han en gång varit för fattig för.

Fitzgeralds alkoholism avancerade. Han drack i långa perioder. Under alkoholpåverkan kunde han bli aggressiv och vulgär. Även om han skrev noveller och filmmanus, var det med möda han kunde samla sig till romanförfattande.

Zelda visade mot slutet av 1920-talet tecken på psykisk obalans. Hon var ofta utagerande, ibland självmordsnära, särskilt under alkoholpåverkan. Hon var oförmögen att ta hand om deras dotter, Scottie, född 1921. Omvårdnaden om henne fick lämnas i andras händer. Med manisk frenesi fyllde hon sin tid med danslektioner och dansövningar i hopp om att bli en ballerina. Så blev hon öppet psykotisk med hallucinationer, paranoida vanföreställningar och religiösa grubblerier.

 Från 1930 och under resten av sitt liv vistades hon med undantag av enstaka friskare mellanperioder på mentalsjukhus, först i Schweiz och sedan i USA. Diagnosen schizofreni ställdes av hennes läkare i Schweiz, Dr Oscar Forel, och konfirmerades av professor Eugene Bleuler i Zürich. I dag skulle nog schizoaffektivt syndrom vara en mer adekvat diagnos. 

Trots sin psykiska ohälsa lyckades hon fullborda en roman, »Save me the waltz« (1932), där hon ger sin bild av äktenskapet och sin ambition att förverkliga sig i dansen. Scott hade ambivalenta känslor för hennes författarskap. Deras äktenskap var, enligt honom, hans litterära domän; därför pressade han henne till att revidera texten så att den blev mindre självbiografisk.  

Zelda bedömdes också av professor Adolf Meyer vid Johns Hopkins-universitetet, som såg ett samband mellan Scotts alkoholism och hennes sjukdom, »a joint problem« – ett slags folie à deux. Därför försökte han förgäves övertala Fitzgerald att låta behandla sin alkoholism.

Den sista roman som Fitzgerald fullbordade, »Tender is the night« (1934), tillkom under det att hans alkoholmissbruk förvärrades, varför det tog lång tid att slutföra den. Den blev ändå hans mest fulländade. Handlingen tilldrar sig huvudsakligen i Paris och på Rivieran bland amerikaner som på 1920-talet lever sitt lyxliv. Det är paret Dick och Nicole Diver som står i centrum. De träffades ursprungligen på ett schweiziskt mentalsjukhus, där hon – då en tonårsflicka – vårdades för en psykos och han praktiserade som psykiater. Hennes psykos hade utlösts av att hennes far – en förmögen amerikan – förgripit sig på henne. Dick inleder ett förhållande som bidrar till hennes tillfrisknande, men som samtidigt är så krävande att han successivt urholkas emotionellt. De är som kommunicerande kärl; Nicoles sårbarhet övergår till Dick. Han blir alltmer alkoholiserad och äktenskapet upplöses. Tyvärr blev romanen ingen framgång, vilket bidrog till den känsla av att vara passé som genomsyrar de självbespeglande essäerna i Esquire.

Fitzgerald drabbades av svår insomni, vilket han tar upp i en annan självbiografisk essä, »Sleeping and waking« (1934), men också här utan att sätta den i relation till alkoholismen. Sömnproblemen ledde till ett omfattande bruk av sömnmedel – kloralhydrat och olika barbiturater. Med hjälp av dessa föll han i tung sömn, men han hade svårt att komma igång på morgnarna. Därför kompletterade han med Benzedrine, ett amfetaminpreparat, som »start-up«.   

1937 flyttade Fitzgerald till Hollywood för att arbeta som filmmanusförfattare.  Han gjorde ett allvarligt försök att avstå från alkohol. Som manusförfattare ägde han inte sina texter, utan de maldes ner i en process där andra författare, filmproducenter och regissörer gjorde sina förändringar och tillägg så att slutprodukten hade få likheter med Fitzgeralds ursprungsalster. Det var förödmjukande, men han stod ut för brödfödans skull och för att bekosta dotterns internatskola och Zeldas institutionsvård. Hans självförakt återspeglas i en serie noveller, publicerade i Esquire, som just handlar om en alkoholiserad filmmanusförfattare på dekis. Äktenskapet med Zelda bestod; han försökte återuppta samlivet när de träffades under hennes permissioner, men det var som att »ligga med ett spöke«.

1937 inledde han ett förhållande med den trettiotreåriga Sheila Graham. Hon kom från en fattig judisk immigrantfamilj och hade vuxit upp på ett barnhem i London. Genom sin intelligens, framfusighet och sex appeal hade hon – döljande sitt ursprung – etablerat sig som skvallerjournalist i Hollywood. Fitzgeralds nykterhet höll inte i längden, men en viss stabilitet inträdde under Sheilas beskydd. Han kunde koncentrera sig på sitt sista romanprojekt, »The last tycoon«, som beskriver en framgångsrik filmproducent, Monroe Stahr – ett universalgeni som genom sitt illusionsskapande medium utövar makt, men som bakom fasaden är olycklig, kärlekstörstande och undergångsmärkt. I smyg håller han sig uppe med hjälp av Benzedrinetabletter.

Alkoholism kan vara fatal. Det är en insikt som Fitzgerald förmedlar i novellen »An alcoholic case« (1936), vilken handlar om en ung sköterska som vakar över en alkoholiserad karikatyrtecknare i hans hem. Hon hamnar i handgemäng när hon hindrar honom från att dricka ur en spritflaska. Flaskan går sönder. Efteråt stirrar han in i hörnet där skärvorna hamnat – det är döden som han anar. Till sin chef säger sköterskan uppgivet: »It’s just that you can’t really help them and it’s so discouraging – it’s all for nothing.«   

I november 1940 hade Fitzgerald vad som tolkades som en hjärtinfarkt. Han förbjöds gå i trappor, varför han flyttade hem till Sheila, som bodde på nedre botten. Den 21 december 1940 föll han död ned i hennes lägenhet. Hjärtkamrarna var dilaterade; alkoholkardiomyopati angavs som dödsorsak, en följdsjukdom till alkoholism som beskrevs av Magnus Huss 1849 i »Alcoholismus chronicus«. 

»The last tycoon« publicerades ofullbordad 1941. Zelda omkom 1948 i en eldsvåda, som ödelade det privata mentalsjukhus i North Carolina där hon var intagen.