Det var en gång för länge, länge sedan. Då levde en häxa som hette Pomperipossa som hade en lång, lång näsa. Hon bodde i ett stort, stort slott i Megalomaniens läns landsting. Det var egentligen ett sjukhus, men det stod delvis tomt, så Pomperipossa hade helt sonika flyttat in i en tom operationssal. Det var tur att hon kunde trolla, ty palatset var hemsökt av elaka och fula nättroll som hade låst elektroniska dörrar och som ständigt busade med alla datasystemen i det Nya Gustavianska Sjukhuset (NGS) som det hette; det hade kostat nästan dubbelt så mycket som emirens av Dubai Burj Khalifa, världens högsta hus, som är hela 828 meter högt. Så högt var nu inte NGS, men det var stort och ståtligt och blänkte vackert i solen milsvida kring. Men ack, NGS stod inte bara tomt, det var för litet, alldeles för litet. För Megalomanien växte så det knakade, och folket var sjukare än någonsin. Så det gamla gustavianska sjukhuset (GGS) fick stå kvar.

Pomperipossa var rik som ett troll och betalade 102 procent i skatt.  Men ju mer skatt hon betalade, desto längre blev näsan; nu en hel aln lång. 

»Eftersom jag bor på NGS så kanske jag ska söka på öronkliniken för att få hjälp med min näsa som är i vägen och går i väggen«, tänkte Pomperipossa. Sagt och gjort.     

Men ack och ve. Det fanns ingen öron­klinik, inte ens för Pomperipossa som hade betalat kalaset. Alla de gamla klinikerna hade döpts om till flöden och öron var nu snorflödet. Det var en konsultfirma, Bostongurkan-gruppen (BGG), som hade lanserat en helt ny organisation, »förlust-baserad vård«, vanvård i världsklass med patienten i centrum, finansierat genom OPM (other people’s money). 

Tyvärr var det svårt att få personalflöde till flödena, lika svårt som det var att få vattnet att rinna åt rätt håll i duschrummen på avdelningarna. Det sparade en ryslig massa pengar för Megalomanien, eftersom det blev väldigt få operationer, och därmed än färre komplikationer och vårdskador. Det var sannerligen tur det, för pengarna behövdes så väl för att bygga om och laga och lappa NGS och GGS.

Så tomt och ödsligt det nya fina palatset var! Det enda som hördes var visselblåsarnas grälla pipor. De få läkare och sköterskor som var kvar på NGS var på kurser eller krismöten, och i kulvertarna irrade förvirrade avskedade direktörer och konsulter, samt en och annan byggnadsarbetare och även Filippina, en stackars bortsprungen politiker. Pomperipossa kunde med några evidensbaserade trollformler skrämma de elaka och fula nättrollen hädan, och släppa ut de arma fångarna till friheten. Men någon läkare eller sköterska som kunde hela hennes näsa stod ej att finna på NGS.

Pomperipossa nosade då fram en app, »Kryst.se«, där på video en fager yngling i bländande vit rock, himmelsblå operationspyjamas och med ett stetoskop näpet draperat om halsen, rådde henne att som en akutåtgärd lägga näsan i blöt. Sedan hasta till »Kakafonikliniken.se« på fina gatan: »skönhet genom vetenskap – plastikkirurgi och estetiska behandlingar i världsklass«. Här fanns det minsann präktig och duktig personal så det räckte och blev över. Det var en fröjd att se. Kranen kapades direkt. Lyckligtvis hade hon med sig sin kappsäck med guldpengar, för hon måste betala först, innan kniven kom fram.

Vad hände sedan? Ja, se det är en annan historia det. Men med den fina nya näsan i vädret startade Pomperipossa ett eget konsultbolag, »POMPAB – patienten i cent­rum«, som reorganiserade Megalomaniens vård med ett revolutionerande nytt koncept, hälsobaserad vård – hon kunde ju trolla. Man förbjöd helt enkelt sjukdom och skador. Sedan den dagen levde de goda människorna i Megalomanien glada, friska och nyktra i alla sina dagar. Och har de inte slutat så gör de det än. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.