I Läkartidningen läste jag Läkarförbundets vice ordförande Ove Anderssons reflexion kring jämlik vård på nätet. Han påtalade att svensk hälso- och sjukvårds bas är riksdagens beslutade etiska plattform, och att den därför »ska genomsyras av god resursanvändning och rätt prioriteringar«. För att styra mot dessa mål och ge patienter en mer sammanhållen och trygg vård, måste, underströk Andersson, »vården på nätet« vara integrerad med »övrig vård«. Jag förstod att han med »övrig vård« menade våra verkliga, fysiska hälso- och sjukvårdsinrättningar. Det lät bra och är lätt att instämma i. Men vad menade han med »vård på nätet«?

Sedan läste jag Läkartidningens reportage om landstingens utveckling av »digital vård«, »digitala vårdcentraler«, »digitala förstagångs- och återbesök« och »virtuella akutrum«. Termerna användes som vore de allmänt accepterade. Ändå har de plötsligt och utan definition dykt upp på grund av att några företag som ger digital medicinsk rådgivning betecknat sin verksamhet med dem. Hur kan vi slarva så med några av vår praktiska yrkesutövnings centrala begrepp, trots cirka 30 års ihärdig information och undervisning om och inpräglande av evidensbaserad sjukvård?

Det fick mig att tänka på sam­hällsvetaren professor Mats Alvessons forskning. Den talar för att vår tid präglas av institutioner och mekanismer som stimulerar grandiositet i betydelsen »att utan att bekymra sig om substans söka lansera en flott yta«. Jag tänkte ännu mer på Tage Danielssons nu 52 år gamla lärobok »Grallimatik. Struntpratets fysiologi och teknik«. I förordet skrev han att nyckeln till framgång är att låta som om man säger något vettigt, och att människor som når långt oftast anses säga förnuftiga saker. Men, tillade han, »då påstår jag: det är inte alls säkert att de säger så mycket förnuftigt egentligen. Med ett klokt tonfall och ett omsorgsfullt ordval kan vem som helst yttra de horriblaste meningslösheter i avsikt att bli betraktad såsom förnuftig och intelligent, förlitande sig på lyssnarens a) oförmåga att fatta; b) oförmåga att höra på; c) oförmåga att tänka ut något bättre«. Tage Danielsson tipsade därför »att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om«.  

Låt oss följa tipset! Som Ove Andersson skrev bör digital medicinsk rådgivning vara en del av våra fysiska sjukvårdsinrättningar, oavsett om de är privata eller offentliga. Digitala medicinska rådgivningsföretag, däremot, måste naturligtvis konkurrera på lika villkor med hälsotidskrifter och liknande, det vill säga utan att subventioneras med skattemedel.