Äkta lidande – »bara« i huvudet? Bild: Netflix

På streamingtjänsten Netflix kan man nu se en helt fascinerande amerikansk dokumentärserie [1] som i sju delar skildrar sju olika patienters Golgatavandring från den ena pseudovetenskapliga behandlingen till den andra. En resa utan slut, så länge pengarna räcker.

Seriens engelska namn »Afflicted« kan närmast översättas med »drabbad«, vilket säger mer än den svenska titeln »Mystiska sjukdomar«. Att patienterna och deras anhöriga lider svårt råder det ingen tvekan om, men vad lider de egentligen av? I varje fall inget som vanliga läkare lyckats lindra, för dessa patienter har inte i den normala vården fått några förklaringar de kunnat acceptera.

En kvinnlig patient är övertygad om att hon är elallergisk. Hur hotande hon upplever ett besök i mataffären är suggestivt skildrat, snabba filmklipp, ljusblink från lysrör, oroande musik. Den enda vägen ur isolering i sitt hem blir att flytta till ett lantligt område kring ett radioteleskop där mobilmaster bannlysts. Här lever redan många elallergiker och hon känner sig hemma, får hopp och ny energi.

I ett tyst mörkt rum ligger en tidigare idrottsman passiv och svag; ibland orkar han inte ens tala, så han skriver på mobilen och en datorröst läser upp. På hans tröja kan man läsa »Ask about ME«: ME som i myalgisk encefalomyelit, den missvisande synonymen till kroniskt trötthetssyndrom. En utlösande faktor som nämns en passant är att han på motorvägen kört rätt in i en stillastående bil. Läkaren på hembesök talar om att den unge patientens nacke skadats i olyckan, men vi tittare anar att skuldkänslor över att personen i den andra bilen dog kanske är viktigare.

Många pseudodiagnoser passerar revy: patienterna påstås ha »kronisk borrelia«, immunsystem i obalans, mögelöverkänslighet, tungmetallförgiftning eller multipel kemisk känslighet. De gömmer sig bakom munskydd och gasmasker, flyr från möglet ut i öknen eller stänger in sig i karantän i en kliniskt helvit avskalad lägenhet där den äkta maken helst inte ens ska komma på korta besök.

Som läkare är det lärorikt att följa dessa tragiska historier, och man upprörs över hur både alternativterapeuter och legitimerade läkare lurar de stackars patienterna på stora pengar. Kosttillskott i mängder, tarmsköljning, detoxkurer, frekvensmaskiner, hyperbar syrgas, vitamindropp, ozonbehandling av blodet, healing via telefon medan taxametern tickar. En patient erbjöds stamcellsbehandling pro bono (kliniken fick ju reklamexponering i Netflix), men som tur var tackade hon nej. Synd bara att det beslutet grundades på råd från andra patienter på internet.

Mellan scenerna med patienter och anhöriga ges korta instick från läkare, psykologer och forskare. Vissa låter rimliga och vettiga, andra gånger är det ren pseudovetenskap som vädras. Serien har fått en hel del kritik för att den inte tydligare undervisar tittaren om vad som är humbug och vem som är charlatan. Men på något sätt blir den ändå balanserad mellan dessa patienters upplevelser och mer sansade kommentarer i det sista avsnittet om hur hjärnan kan uppleva svåra symtom fast kroppen är frisk.

De skildrade patienterna är inte speciellt nöjda, och fem av de sju har nyss publicerat en text [2] där de kritiserar Netflix för att ha framställt deras sjukdom som psykosomatisk eller psykisk. Men serien framställer dem inte som simulanter: att de lider på riktigt framgår tydligt. Tyvärr blir vi efter sju avsnitt föga klokare på hur man skall behandla patienter med svåra funktionella besvär. Vart kan de vända sig?

I Aarhus finns en avdelning för funktionella sjukdomar och Bergen har Hypokonderklinikken. I Sverige finns vad jag vet ingen motsvarighet; närmast kommer kanske specialmottagningen på infektionskliniken i Uppsala där patienter »gjort slut med sin borrelia« [3].