Äldreomsorgen på Hemmet i en svunnen tid

Dagens medicinska värld skiljer sig i mycket från den jag mötte när jag började mitt medicinstudium i Göteborg år 1956 och avslutade det med medicine licentiatexamen (den dåvarande läkarexamen) 1964. Jämlikt bestämmelserna om behörighet att utöva läkaryrket förklarade Kungl Medicinalstyrelsen mig vara legitimerad läkare. Denna bestämmelse innebar att nyblivna läkare kunde resa sig från examensbordet och börja att självständigt utöva läkaryrket. Jag hade emellertid verkat under studietiden som underordnad läkare i drygt ett år, först hos Sten Eckerström på Vasa sjukhus (långvårdsmedicin) och senare hos Torsten Lindqvist på Sahlgrenska sjukhusets tredje medicinska klinik (invärtes medicin). Under veckosluts­jourer var jag ensam läkare för omkring 1 000 patienter på Vasa sjukhus och 80 på Sahlgrenska kliniken med bakjour per telefon. Jag fortsatte att arbeta som underläkare under sommarmånaderna de följande åren. Mästerläran hos dessa eminenta kliniker, som senare av Kungl Maj:t tilldelades professors namn, var ovärderlig.

Min far var praktiserande läkare i Göteborg och var också läkare för Hemmet, ett kombinerat ålderdomshem och sjukhem. Hemmets mittpunkt var en tegelbyggnad i tre våningar för sjuka äldre, med översta våningen för dem som behövde mest vård. Det nyaste huset var modernt och beboddes av friska gamla. Här fanns också en läkarmottagning och administrationen. Det tredje huset beboddes av äldre män som flyttades till de andra husen när en plats blev ledig där. Trots ringa sanitär standard trivdes männen i det gamla trähuset och drog lott om vem som skulle flytta – förloraren flyttade. Jag vikarierade för min far under sommarmånaderna och vid sjukdom. När min far avled »ärvde« jag uppdraget att vara läkare för Hemmet. Jag fick tillfälle att möta olika människor mot slutet av deras liv.

Emma bodde på sjukavdelningen på tredje våningen och utrikeskorrespondenten i det nya huset. De två möttes aldrig, men hade ett gemensamt: ångest inför döden. När den tjänstgörande sköterskan och jag gick rond på tredje våningen stannade vi alltid upp vid Emmas säng. Hon frågade varje dag om hon skulle leva så länge att hon kunde fira sin hundraårsdag. Mitt dagliga svar var att jag skulle göra mitt för att hålla henne i livet eftersom jag gärna ville äta en bit av födelsedagstårtan. 

Emma var fortfarande i livet när jag slutade mitt uppdrag för Hemmet. Någon tid senare såg jag hennes dödsannons i tidningen – hon hade avlidit dagen efter sin hundraårsdag.

Utrikeskorrespondentens rum var fyllt med travar av den amerikanska tidskriften Time. Han var en intellektuell som sökte diskussionspartners, vilka inte var lätta att finna bland Hemmets mera jordnära invånare. Han kom ofta till min mottagning med små krämpor som oftast inte behövde behandlas – våra ur hans synpunkt alltför korta diskussioner gled snabbt över till intressantare ämnen. Han var en troende ateist, som inte var rädd för någonting, och sa länge att han var frisk. Vid minsta förkylning försvann kaxig­heten och han bad sköterskan om läkarbesök morgon, middag och kväll. Men han var seg och överlevde förkylningarna, i varje fall så länge jag tjänstgjorde på Hemmet.

Luigi var en italienare som hade bott i Sverige många år och hade vuxna söner med familjer. Han var en fullt frisk änkeman som klarade sig på egen hand. Sönerna och deras familjer såg till honom av och till. När Luigi fyllt 80 år började familjerna bli oroliga. Socialläkaren med ansvar för äldreområdet gjorde hembesök, men fann inga skäl för åtgärder. Familjernas oro växte och växte. Några år senare fick han ett rum på Hemmet närmast för att dämpa den oron. När jag såg honom var han en pigg och tystlåten gammal man. Den kliniska undersökningen gav intet och laboratorie­proven var normala. Med tiden förlorade Luigi aptiten och syntes krympa och bli ännu tystare. Efter omkring sex månader blev han en morgon funnen död i sin säng. Det är välkänt i den geriatriska litteraturen att gamla människors dödlighet ökar om de flyttas ifrån sin invanda miljö.

Jonas var en jovialisk och aktiv gammal man utan påtagliga krämpor, förutom yrsel när han stod på gårdsplanen och tog morgonbloss med sin pipa. Han uppskattade inte mitt råd att han skulle sluta med halsbloss eftersom det inte fanns mediciner mot den typ av yrsel. Tiden gick och en dag blev han funnen med senor och ytliga vener avskurna vid handlederna. Han blev ihopsydd på Sahlgrenskas akutintag. Jag hade ett längre samtal med honom. Det kom fram att han hade förlorat livslusten. Jag förklarade för honom att genom att skära i handlederna blir det bara en massa onödigt arbete på Sahlgrenska och på Hemmet. Tiden gick och Jonas fick tillbaka sitt joviala leende. Han följde också mitt råd om halsblossyrseln. Men en tidig morgon gjorde Jonas ett dödligt hopp ut från ett fönster på fjärde våningen.

Karl och Kajsa Anderson hade under lång tid klarat sig själva utan att behöva hjälp av äldreomsorgen. Så insjuknade båda makarna och kom till olika sjukhus. När de var färdigbehandlade hamnade båda makarna på Hemmet. Kajsa fick ett enkelrum på sjukavdelningen på fjärde våningen medan Karl fick dela rum med två andra män på bottenvåningen. Karl gick troget flera gånger om dagen upp för trapporna för att hälsa på sin hustru. Till slut lyckades vi flytta runt på några patienter så att Anderssons kunde få ett dubbelrum. Översköterskan och jag gick in till Kajsa för att meddela den glada nyheten. Hon tittade sorgset på mig med sina stora blåa ögon: »Snälla doktorn, jag har lidit under honom genom ett långt liv. Kan jag inte få slippa nu?« Omflyttningen ställdes in och Karls besök hos hustrun blev färre och färre.

Selma var tystlåten och satt gärna och länge i soffan i sjukavdelningens »vardagsrum«. Det var svårt för personalen att få kontakt med henne, och mig svarade hon med få ord av typen »goddag yxskaft«. 

Peter var helt annorlunda: Livlig och pratsam. Han satt också ofta i soffan hos Selma. Med tiden började hans hand vandra allt längre in under Selmas kjol. Såväl personal som andra besökande började tycka att det blev obehagligt. Jag lade en östrogentablett till Peters mediciner. Effekten var god – Peter förlorade intresset för kjol, men fortsatte att sitta i soffan hos Selma. En dag hamnade Selmas armbåge hårt i Peters mellangärde med orden »blir det nåt i dag«. Jag avslutade östrogen­behandlingen.

Sjukdomspanoramat på Hemmet liknade den på en långvårdsmedicinklinik men utan »tunga« patienter, i synnerhet personer i slutskedet av maligna tumörer, framskriden demens och slaganfall med stort hjälpbehov. Under min tid som läkare för Hemmet uppstod få medicinska problem. Vanliga men lätt botade infektioner förekom frekvent i urinvägar och lungor. Lättare hjärt–kärlsjukdomar och hudsjukdomar var heller inte ovanliga. Jag minns särskilt en 90-åring som kom tillbaka från sjukhus med »färdigbehandlad« hjärtsvikt, men som gradvis försämrades och en sen kväll blev somnolent. Jag åkte in till Hemmet. De närvarande anhöriga ville att jag skulle skicka patienten till sjukhus. Jag kontaktade jourhavande på sjukhuset, som avrådde. Jag förklarade för de anhöriga att jag inte kunde garantera att patienten överlevde ambulanstransporten. Patienten avled nästa dag stilla i sin invanda miljö, omgiven av tacksamma anhöriga.

Sjuksköterskorna utgjorde »ryggraden« i vården av de gamla eftersom min tjänstgöring formellt var normerad till 13 vecko­timmar. Jag arbetade dock utan schema­läggning och redovisning av den »övertid« som behövdes för att ge adekvat vård. Sjukgymnaster och kuratorer var okända fenomen. Blodprov togs av sköters­korna och skickades till ett sjukhuslaboratorium. Vid överraskande provresultat hade vi kontakt med laboratoriet per telefon. Avsaknaden av sjukgymnaster kompenserades i viss mån av att personalen vid behov gångtränade patienter med instruktion av en sköterska. Också sociala problem hanterades av sköters­korna. Ett trist och alltför ofta återkommande problem var att anhöriga till en del patienter dök upp enbart de dagar då pensioner utbetalades. Sköterskorna såg till att patienterna ändå fick sina morgonrockar och andra nödvändigheter.

Arbetsklimatet på Hemmet var utan konflikter mellan yrkesgrupper, medan det någon gång uppstod misstämning mellan individer. Ekonomiska problem i driften löstes av Hemmets administra­tiva ledare, som jag hade ett bra samarbete med. Man kunde kalla Hemmet harmoniskt. Min närmaste chef var Harriet Sandring, socialläkare med ansvar för äldre­området. Under hennes semest­rar vikarierade jag för henne och fick en bredare insyn i hur stadens äldreomsorg fungerade. Bland arbetsuppgifterna var visitering av gamla till olika hem och sjukhus. Jag försökte placera en insulin­beroende diabetiker på ett av stadens hem som sköttes av en sedan länge pensio­nerad praktiserande läkare. Översköterskan blev förskräckt då doktorn vägrade att ha diabetiker på »sitt« hem eftersom insulin inte fanns när han studerade. Under hembesöken möttes vi (Harriet Sandrings sköterska, chaufför och jag) ibland av vanvårdade gamla med ursäktande eleganta anhöriga.

Ett fall jag aldrig glömmer är en gammal kvinna som, när vi kom på hembesök, låg på rygg smutsig och nödtorftigt klädd på en madrass på jordgolvet. Huset som hon bodde i var närmast fallfärdigt. Anmärkningsvärt var också husets läge nästan mitt i staden, ett par hundra meter från en koloniträdgård. Kvinnan hade svårigheter att tala och förstå tal. Släktingen som tipsat om kvinnan dök aldrig upp. Vi tillkal­lade en ambulans vars personal försökte lyfta kvinnan samman med madrassen, som emellertid brast. Kvinnan rullade över på magen varvid flera handflatestora liggsår fulla av vita fluglarver blev synliga. Ambulansmännen gick ut och kräktes. Kvinnan dog två dagar senare på sjukhus.

I en större stad kan mycket hända. Mitt bestående intryck är emellertid att vår stad på 1960-talet var fredlig, och att vanvård av äldre snarare var undantag än regel. Äldreomsorgen fungerade väl utan större ekonomiska och personella problem. Jag trivdes med mitt arbete på Hemmet, men mitt huvudsakliga arbete var forskning och undervisning på en universitetsinstitution – ett arbete som förde mig till en professur på Aarhus universitet i Danmark.

En detaljerad jämförelse med senare utveckling av äldrevården i staden – och riket – faller utanför min kompetens. Jag vill dock peka på socialtjänstlagen från 1980-talet, som förutom äldrevårdsläkare också avskaffade sköterskor på ålderdomshemmen, vilka ersattes av för dessa uppgifter dåligt rustade distriktssköterskor. 

Man kan önska att de ansvariga för äldre­vården tar hänsyn till erfarenheterna från 1960-talet när de planerar utformning av äldrevården i en framtid med ett stigande antal gamla och mycket gamla. Önskvärt vore också en analys av äldrevårdens förvandling från vård av relativt unga gamla till vård av många äldre gamla i relation till geriatrikens utveckling från långvårdsmedicin och till gerontologi.