Jens Bjørneboe räknas som en av Norges främsta författare efter andra världskriget. Han publicerade fjorton romaner, tre diktsamlingar, åtta skådespel och mängder av artiklar och essäer.  Men han lämnade livet i förtid vid 55 års ålder. Det var ett liv som präglades av kreativa perioder med maniskt energiflöde och gränslöshet, men ibland också rena depressioner, flera självmordsförsök samt alkohol- och läkemedelsmissbruk.

Redan i debutromanen »Før hanen galer« (1952) finns två teman som skulle återkomma och utvecklas i senare texter: ondskan och alkoholen. Romanen börjar i en tysk ruinstad alldeles efter kriget, och vi följer en norsk hjälparbetare när han går sin runda bland de hjälpbehövande. Bland dessa finns en krigsskadad före detta SS-soldat och koncentrationslägervakt. Genom hans öde förflyttas läsaren några år bakåt till romanens huvudhandling: de medicinska experimenten på koncentrationslägerfångar och de läkare som utförde dem. Med passande vetenskaplig di­stans planlägger dessa läkare fruktansvärda brott samtidigt som de lever sina idylliska familjeliv, omgärdade av mentala murar som stänger ute den professionella verkligheten. Varje nytt steg i planläggningen av deras experiment, som för dem djupare in i ondskan, beseglas genom ett kollegialt skålande i konjak.

Bjørneboe föddes den 9 oktober 1920 i Kristiansand som nummer två av tre syskon. Fadern var skeppsredare och familjen tillhörde Kristiansands överklass. Fadern var betydligt äldre än modern och sjuklig. Tidvis var han deprimerad och drack för mycket. Modern var en parant och kraftfull kvinna; hon övertog ledningen för rederiet efter faderns död 1939. Till henne hade Bjørneboe ett mycket ambivalent förhållande. Hans äldre bror utvecklade en alkoholism, psykiskt traumatiserad av sina hjälteinsatser i de allierades konvojfartyg under kriget. En yngre syster drabbades av återkommande psykisk ohälsa.

»Mycket tidigt – egentligen redan som barn – började jag dricka, så att säga allt jag kom över«, berättade Bjørneboe mot slutet av sitt liv. Nio år gammal samlade han slattar efter föräldrarnas bjudningar för att själv smaka. Som elvaåring blev han berusad på grön Chartreuse och som tonåring hamnade han i fyllecell. Även på andra sätt var han en normöverskridande yngling. Han fick en villkorlig dom för sexuellt umgänge med en minderårig; själv var han nyss fyllda arton år och flickan skulle snart fylla sexton – lovlighetsgränsen. Det allvarliga i gärningen dömdes han emellertid aldrig för: han hade lurat till sig samlaget genom att i mörkret byta sängplats med flickans fästman.

Efter att ha relegerats från gymnasiet tog Bjørneboe studenten (artium) som privatist. Så vid tjugo års ålder inträdde en stabilitet i hans liv. Efter trevande universitetsstudier började han utbilda sig till konstnär. Samtidigt kom han i kontakt med antroposofin, som påverkade honom för resten livet. 1943 flydde han från det tyskockuperade Norge till Sverige, där han studerade måleri för Isaac Grünewald. Här träffade han också den kvinna som skulle bli han första hustru, Lisel Funk, liksom han själv antroposof. Hon var tyska och hade flytt från judeförföljelserna; enligt den nazistiska rasläran var hon av blandras på grund av sin judiske far. Lisel och Jens stod varandra mycket nära i flera år, men det var ett »mariage blanc«. Lisel hade sannolikt en lesbisk läggning; själv var Bjørneboe bisexuell.

Efter kriget återvände Bjørneboe med Lisel till Norge, där han fortsatte med sitt måleri och dessutom verkade som lärare på en antroposofisk skola. Men det var författare han blev. 1950 debuterade han med en diktsamling, och så kom »Før hanen galer«, vilken följdes av en lång rad romaner som placerade honom mitt i samhällsdebatten. Här kan nämnas
»Jonas« (1955), vilken handlar om en pojke som rymmer till sjöss i fruktan för att placeras i en särskola, »Idioten«, på grund av sin dyslexi, men räddas av en antroposofisk jungman som hjälper honom till en Rudolf Steiner-skola. I »Under en hårdere himmel« (1957) tog han upp rättsövergreppen på förmenta landsförrädare efter kriget. Romanen väckte en hätsk debatt. Samtidigt knakade hans äktenskap i fogarna och hans alkoholmissbruk tilltog. Han dömdes till fängelse för rattfylleri; något som gav honom erfarenheter av fängelsesystemet, inte minst genom vad hans medfångar berättade. Allt skulle med tiden omsättas i polemiska angrepp mot norsk fångvård och i romanen »Den onde hyrde« (1960), där han berättar om en ung brottsling som bryts ned av fän­gelsesystemet.

1957 lämnade Bjørneboe Lisel och Norge för en kringflackande tillvaro i Europa under två år, mestadels i Italien. Hans missbruk underhölls genom riklig tillgång på billigt vin samt lugnande och sömngivande tabletter som såldes över disk utan krav på läkarrecept. Efter återkomsten till Norge träffade han skådespelerskan Tone Tveteraas, som blev hans andra hustru 1961. En relativ stabilitet inträdde. Paret fick tre döttrar och Bjørneboe gick in i en mycket produktiv fas av sitt liv. Erfarenheterna från infernovandringen i Europa fördjupade honom som författare.

»Blåmann« (1960) handlar om Semb, som växer upp i en trångsynt landsortshåla; han misslyckas i skolan, men hans konstnärliga talanger upptäcks till slut och han flyttar till Oslo för att utbilda och etablera sig som konstnär. Tyvärr handikappas han av bristande självförtroende och alkoholmissbruk. »Drømmen og hjulet« (1964) är en mycket inlevelsefull dokumentärroman om diktarinnan Ragnhild Jølsen (1875–1908), som växer upp i skogsområdena öster om Oslo som dotter till en av Norges tidiga industrimän. Till skillnad från sin praktiskt verksamme far är hon en introvert konstnärsnatur som styrs av sitt skaparbehov, sin sexualitet och sin längtan till skogens mystik. Hon kommer med tiden att missbruka morfin och opium. Trettiotre år gammal och gravid dör hon i en överdos av kloralhydrat.

Bjørneboe betraktade tillvaron från ett individualistiskt outsiderperspektiv. Han hörde inte hemma i något tydligt politiskt läger, även om han mot slutet av sitt liv närmade sig anarkismen. Relationen mellan honom och samhället var konfliktfylld, något han själv bidrog till, som när han publicerade porromanen »Uten en tråd« (1966); en spektakulär handling, men en litterär bagatell. Resultatet blev att han dömdes till böter i ett tryckfrihetsmål. 1966 publicerade han »Frihetens øyeblikk«, första delen av den trilogi om bestialitetens historia, som är höjdpunkten i hans författarskap. Berättaren är här en norrman, som efter ett kringflackande liv med djupa depressioner och perioder av intensivt missbruk till slut hamnat som protokollförare för en domstol i en på ytan gemytlig centraleuropeisk stad med medeltida anor. Egentligen dömer domstolen bara småbovar. Bland stadens borgare finns värre brottslingar som går fria. Till och med domaren smygtittar på pornografiska bilder med allsköns perversiteter under rättegångarna. Rädslan för sanningen är kompakt, men sanningens ögonblick är också frihetens, menar Bjørneboe i Kierkegaards efterföljd. En frihet som har sitt pris i en stegrad ångest och depressiv klarsyn. Denna klarsyn är protokollförarens; den ökar hans främlingskap. Andningshålen är de återkommande kvällarna med vindrickande i sällskap med några vänner på värdshuset.

I andra delen av trilogin, »Kruttårnet« (1969), är platsen ett mentalsjukhus. Berättaren är sjukhusets vaktmästare och allt i allo. De intagna är kriminalpatienter från världens alla hörn; de deltar tillsammans med personalen i seminarier om ondskans skilda manifestationer. Berättarens eget bidrag är ett föredrag om den periodiskt återkommande stora ångesten som slår ut i häxprocesser, religiös och ideologisk förföljelse. Också i denna berättelse finns andningshål: en kärlekshistoria med en sköters­ka, kulinariska stunder med läcker mat och mycket vin och ett LSD-rus i sällskap med sjukhusets överläkare. Bjørneboe hade själv intagit LSD tillsammans med psykiatern Jan Greve, som 1972 dömdes för att ha använt LSD och hasch i terapeutiskt syfte. Bjørneboe och filosofen Arne Næss vittnade till hans förmån.

Den tredje delen av trilogin, »Stillheten« (1973), tilldrar sig i en nordafrikansk stad. Temat är de grymheter som västerlandet begått mot tredje världen. Liksom de två tidigare delarna av trilogin är denna också en skildring av en depression. Berättaren för sina protokoll om ondskan och kämpar med en existentiell skuld som kommer ur själva insikten om människans grymhet och världens orättvisa. Alkohol och lugnande tabletter skänker en drömlik distans som blir till ett sätt att överleva ihop med skrivandet: »Jag orkar bara två saker: göra mina helvetes protokoll och dricka.« Drickandet är en nödvändighet för honom: hans »personlighet« skulle »pulvriseras« om han nyktrade till.  

Bjørneboes alkoholism fortskred; han drack även rakvatten och kylarvätska. Gång på gång togs han in för vård, mestadels på Blå Korsets alkoholklinik, vars överläkare Viktor Borg själv var författare. Han fick aversionsterapi med apomorfin utan resultat. Småningom tillkom somatiska komplikationer: gastrit och magblödningar. 1973 flyttade han från sin familj och hans homosexuella sida fick friare utlopp. Han inledde flera relationer med yngre män, många från anarkistkretsar. Sin sista roman »Haiene« (1974) korrekturläste han intagen på Blå Korset med ransonerad tillgång på vin. Romanen, som handlar om barken Neptuns sista färd med konflikter ombord och myteri, är fylld av symbolik: de omättliga hajarna under havsytan och stjärnhimlen ovan som påminner om en kosmisk mening i allt. Även i denna roman kommer alkohol in: ett delirium skildras, och när fartyget hjälplöst driver mot bränningarna delas sista spritransonen ut mot dödsångesten.  

»Haiene« blev en kritiker- och kassasuccé.  Bjørneboe gjorde en ansats att varaktigt avstå från alkohol, vilket han uttryckte i en dikt 1975. Men ambivalensen är så uppenbar – »Farväl, bror Alkohol/och tack för hjälpen!« – att man förstår att avskedet inte var definitivt. Sista tiden bodde han på Veierland, en skärgårdsö i Sydnorge. Han planerade en bok om valfångst och skrev på en självbiografi som aldrig blev klar. Ekonomin var i kaos trots goda intäkter. I en tv-intervju berättade han om hur perfekt han lagt snaran om halsen vid sitt första »självmord« som trettonåring. Det fullbordades den 9 maj 1976.