Byråkratiska barriärer för sjukvården i Palestina

Byråkrati och resursbrist begränsar vården i Palestina, men annars är sjukvården väldigt lik den svenska. Jag hamnade på Al Makasseds sjukhus på Västbanken och fick personligen uppleva sjukvårdssituationen.

Under fyra veckor i juli 2018 hade jag mitt nya hem i Betlehem och mitt nya sjukhus i Jerusalem. Naiv och nyfiken ville jag se hur saker fungerade i Palestina, kombinera det med mina rastlösa tendenser som bad om att få arbeta akut – så blev min ansökan redo. IFMSA (International Federation of Medical Students’ Associations, en ideell läkarstudentorganisation) sa ja och anordnade utbytet, och jag blev placerad på akutmottagningen vid Al Makassed i Jerusalem.

Mina morgnar blev tidiga. Jag rusade ut för min frukostfalafel som jag mumsade på under bussturen till sjukhuset. Färden blev rutin, liksom de initialt lustiga säkerhetskontrollerna där palestinierna var tvungna att köa för inspektion av militärpolisen. En timme senare var jag framme. På plats möttes jag av glada läkare och sjuksköterskor som satt och åt dadlar med fingrarna »hygienregler?!«, tänkte jag.

Deras hygienrutiner visade sig vara rätt rimliga, men min inställning att leta exotiska skillnader vårdsystem emellan var nog inte så rimlig. Däremot kommer jag aldrig att förstå när läkarna valde att suturera blodiga sår i finkläder (utan förkläde!). Vår charmiga överläkare var ett praktexempel på detta med sin välstrukna skjorta, sina blänkande skor och sin stora fina klocka på handleden. Jag lärde känna resten av personalen, vi hade roligt tillsammans. Visserligen kände jag mig aningen vilsen i språket, då jag ständigt behövde en tolk eftersom jag verkligen inte kunde arabiska. Roligt nog förstod jag de medicinska diskussionerna eftersom de alltid var ett lappverk av medicinska termer på engelska med arabiska däremellan.

Diskussionerna följde patientproblemen, ofta var det bröstsmärtor eller höga blodtryck. Detta är också vad jag såg mest av – jag såg inga massiva trauman eller skottskador. Visst fanns det en relativ resursbrist – vilket innebar att vi inte tog prov i onödan och att patientens familj flyttade in på vårdavdelningen för att sköta omvårdnaden – men överlag var det hela betydligt mer likt än olikt den svenska sjukvården. Undantag fanns, ibland kom det patienter under speciella omständigheter.

En eftermiddag kom en flicka till mottagningen med sin mormor. De kom från Gaza och flickan hade någon form av tumör i underkäken som vuxit hejdlöst. Behandlingsförsök med strålning och cellgifter i Gaza hade varit utan framgång och de kunde inte bistå med ytterligare vård. På grund av tumörstorleken skulle kirurgi vara otroligt stympande, och samtidigt ville flickan inte opereras – vi hade ingen annan lösning än att låta bli att göra något.

Kombinationen »ung och sjuk« är tragisk, och jag förstod inte varför hon kommit hit så sent i förloppet; svaret låg delvis i flickans ursprung. Regelverket för vem som får lämna Gaza är väldigt strikt, och processen tar tid. Tid som har betydelse. Enbart mormodern närvarade, eftersom flickans föräldrar var potentiella säkerhetsrisker och därför inte fick tillstånd att lämna Gaza. »De flesta från Gaza är hopplösa fall«, sa en kollega när jag kommenterade situationen. Väntetiden för tillstånden kunde vara flera månader, och eftersom enbart de mest kritiskt sjuka fick tillstånd medförde väntan alltför ofta en försämring. Vården fanns alltså, men byråkratin minskade möjligheterna att nå den i tid. Insatser sköts upp och människor for illa. Jag ventilerade frustrationen med personalen, men för dem var det en vana – det borde inte vara så. Jag såg flickan två dagar senare då hon kom till sjukhuset i en ambulans. Jag vet inte hur det gick för henne.

Frustrationen lade sig en aning när jag kom hem till Sverige och hörde att de flesta klagomålen här handlade om hur man navigerar i journalsystemet Cosmic. 

Perspektiv på hur sjukvården kan fun­gera på helt andra platser är intressant, och det får en att uppskatta den goda vård vi faktiskt har här hemma.