»… för att befria oroliga sinnessjuka från deras olidliga ångest«

Få kirurgiska ingrepp är lika omskrivna som den prefrontala leukotomin, eller lobotomin som den kom att kallas, och samtidigt är det få behandlingsmetoder som har omvärderats lika radikalt. De digitala arkiven med inskannade äldre dagstidningar – bland andra Dagens Nyheter (DN) och Svenska Dagbladet (SvD) – erbjuder en spännande möjlighet att hemma framför datorn studera rapporteringen om medicinska framsteg och felsteg under de senaste 150 åren. Med hjälp av sökord som »lobotomi« och »leukotomi« tas man med på en fascinerande resa från det tidiga 1940-talets försiktigt positiva rapporter om psykokirurgin, via lovorden under åren kring 1950 – då man till och med diskuterar inrättandet av en lobotomicentral i Stockholm – till omvärderingen senare under 1950-talet.

Den första notisen som jag kunnat hitta är från Dagens Nyheter den 2 september 1944. Där kan man på tidningens första­sida under rubriken »Serafimern gör hjärnope­ration på sinnessjuka« läsa om hur »två märkliga operationer, de första i sitt slag i Sverige« utförts på »två sinnessjuka från Beckomberga sjukhus«. Operationen »gick till så att man efter att ha borrat ett hål i vardera tinningsbenet på patienten gick in i hjärnan med ett trubbigt instrument och skar av vissa associationsbanor«. Artikeln uppger att metoden tar sikte på patienter med kroniska ångesttillstånd, att den har använts i Amerika och England samt att »resultaten har ingalunda varit hundraprocentiga, men många gånger har patienterna blivit betydligt mer lättskötta, och ibland har de kunnat skrivas ut som symptomfria«.

Lördagen den 7 juni 1947 hittar man i Svenska Dagbladet ett kåseri signerat Radix med rubriken »Kirurgisk karaktärsdaning«. Texten inleds med frågan »Vill ni ha en ädlare karaktär?« Radix beskriver att lobotomi eller leukotomi introducerades av professor E Moniz i Lissabon, och att professorn »tillgrep denna operationsteknik som yttersta medel mot vissa psykoser för att befria oroliga sinnessjuka från deras olidliga ångest«. Vidare rapporteras att metoden även tillämpats på flera svenska sjukhus och att »oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen …«. Radix skriver att operationsmetoder används i Ungern och att man därifrån rapporterar att »brutala bovar, tjuvar och mördare blir lugna och godmodiga«.

Samma år kan man i SvD hitta en artikel som i beskrivningen av lobotomi uppger att »effekterna är ofta påfallande, ­i det att patienten med ens befrias från sin olidliga ångest. Men det är ännu för tidigt att bedöma vilka verkningarna ingreppet i längden kan få på patientens psykiska jämvikt«.

Den 30 december 1948 publicerade SvD en intervju med en överinspektör för sinnessjukvården som rapporterar: »Till de få glädjeämnen som just nu kan noteras inom sinnessjukvården i landet hör framför allt de i vissa fall uppseendeväckande resultat som uppnåtts genom hjärnoperation på sinnessjuka, sammanlagt ungefär 400 fall hittills.« Överinspektören rapporterar att hjärnoperationen endast tar en halvtimme och kan utföras även av allmänkirurger och att »Man har efter sådana ingrepp kunnat flytta patienter, som vårdats på vad som förr kallades ’stormavdelningar’, till lugna avdelningar, vårdhem eller rent av till privat vård. Vad detta betyder – inte minst ekonomiskt – i nuvarande situation är ganska klart.«

I december 1948 kan man också i en notis i SvD läsa: »Portugisiska vetenskapsakademin har beslutat föreslå den portugisiske professorn Antonio Egas Moniz som kandidat till nobelpriset i medicin.« Det beskrivs att Moniz gjort två av århundradets märkligaste upptäckter, hjärnarteriografien och den prefrontala leukotomin.

I oktober 1949 tillkännages så att professor Moniz tilldelats Nobelpriset. SvD berättar att den prefrontala leukotomin har använts i tusentals fall och att »metoden anses innebära en väsentlig ökning av våra möjligheter att framgångsrikt behandla åtskilliga sinnessjukdomar«. Nobelpriset uppgår detta år till 156 289,62 kronor. Intressant att notera är att man den 15 november samma år i en liten notis kan läsa om ett kommande föredrag vid Svenska läkaresällskapet med titeln »Personlighetsförändringar efter olika typer av frontal lobotomi«. Senare samma år, i en längre artikel om Moniz levnadshistoria, talas i SvD om att lobotomin kan medföra »vissa ogynnsamma verkningar« som »viss avtrubbning i känslolivet, taktlöshet och aggressivitet«, men man avslutar artikeln med att konstatera att operationen måste »betraktas som ett högst värdefullt tillskott till våra möjligheter att behandla sinnessjuka. Ofta medför det, att den sjuke kan åter fylla en nyttig uppgift i samhället, och i andra fall kan vården i hög grad underlättas«.

I Dagens Nyheter den 25 januari 1951 kan man på förstasidan under rubriken »Nya normer för ingrepp på hjärnan« läsa: »Medicinalstyrelsen kommer inom kort att ha en konferens om lobotomier för att dra upp riktlinjer för dessa hjärnoperationer och deras indikationsområden.« Bakgrunden verkar vara en visselblåsande sjukhusläkare som påtalat en oroande hög mortalitet hos patienter vid S:ta Annas sinnessjukhus i Nyköping. »Han uppger att sex av de 21 som senast undergått så kallad lobotomering avlidit. Samtliga avlidna var över 55 år, en över 88 år gammal.« Sjukhusläkaren kritiserar vidare att sjukhusets överläkare ensam och utan konferenser bestämmer om hjärnoperationerna. Motdraget från den utpekade namngivna överläkaren och sjukhusdirektionen är en skrivelse till Medicinalstyrelsen, vilket också öppet redovisas i artikeln i DN, där sjukhusläkaren beskrivs förete »alltmer framträdande senil insufficiens och att han på grund av nedsatt arbetsförmåga (sjukdom) inte kan sköta sin tjänst tillfredsställande«.

Redan dagen därpå följs artikeln i DN upp med en liten notis där man uppger att opererade patienter på S:ta Annas sjukhus uppvisar »blott 3 proc. dödlighet«. Visselblåsaren ger sig dock inte, utan i februari 1951 meddelas i DN att han lämnat in sina »privata sjukanteckningar om de 21 patienter över 55 år som uttagits till lobotomering«. Detta för att stödja hans påstående att operationerna haft dödlig utgång i nära 30 procent av fallen.

I maj 1951 hittar man i DN under rubriken »Hjärnoperation ger mera lugn åt de oroliga avdelningarna« en redogörelse för en genomgång av resultaten av »hjärn­operationer på sinnessjuka« vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Man uppger bland annat att 12 procent helt tillfrisknat, 37 procent blev »vårdtekniskt förbättrade«, 25 procent oförbättrade och att 4,6 procent avlidit.

Vidare rapporteras 1952 i SvD under rubriken »Goda resultat av hjärnoperation« att lobotomi på »flera statliga sjukhus gett uppmuntrande resultat« vilket framgår »av de till Medicinalstyrelsen inkomna rapporterna«. »Överhuvudtaget har avdelningarna på de sjukhus, där operationer förekommit, blivit lugnare och patienterna mera lättskötta.«

Den 9 januari 1952 dyker den första referensen till lobotomi upp inom kulturområdet i Dagens Nyheter. Detta i en recen­sion av en enaktare med titeln »Din ros, lilla syster«, som spelades på Kammarteatern. Pjäsen utspelar sig på ett sjukhem i anslutning till en »sinnessjukeanstalt« och det antyds, enligt recensionen, att man där utför prefrontal lobotomi. Pjäsens ena huvudperson uppges vara »botad men rätt ödelagd«, medan den and­ra huvudpersonen »väljer sjukdomens fantasi­värld framför den trista verkligheten …«.

I april 1953 rapporteras i SvD att »sjukhusen i landet har inte på långa vägar resurser att tillmötesgå önskemålen om hjärnkirurgisk behandling av psykiska sjukdomar«, och under rubriken »Riks­central föreslås för hjärnoperationer« framkommer att Medicinalstyrelsen överväger inrättande av en lobotomicentral i Stockholm. Man beskriver hur »anhöriga bestormar läkarna« med önskemål om operation: »… anhöriga har vidtagit en så extraordinär åtgärd som att ta hem en patient och därpå söka vård för denne på ett sinnessjukhus, där man hört att lobotomi utförts«. Vidare diskuteras inom Medicinalstyrelsen att »landsortssjukhusen får en sådan utrustning att de skall kunna utföra åtminstone enklare lobotomioperationer«. Det framkommer också att man från neurokirugiskt håll diskuterar utsändande av ambulerande lag av hjärn­kirurger: »… operationslag bestående av en specialutbildad neurokirurg och eventuellt en operationssköterska till re­spektive sinnessjukhus i landsorten, som är i behov av lobotomioperationer«.

I augusti 1954 beskrivs i SvD, i en artikel om psykiatrisk behandling, tydligt några av nackdelarna med lobotomi: »Pannloberna har utpekats som säte för ångesten, och resultatet av operationen är att ångesten försvinner. Men pannloberna har också sammanhang med de högre själsfunktionerna (bland annat med det religiösa livet) och operationen kan därför förändra patientens karaktär till oigen­känlighet genom att avtrubba känslolivet och försvaga initiativet.« Samma år har man i flertal artiklar kunnat läsa om lovande resultat med »läkemedel av anti­histamintyp« verksamt mot psykoser: Klorpromazin uppges fungera som en »kemisk lobotomi«.

I augusti 1959 beskrivs i SvD hur »en störtflod av nya kemiska preparat, som användes i stor utsträckning mot olika psykiska sjukdomar, har experimenterats fram under 50-talet«. Här beskrivs att den epok inom den psykiatriska vården som karaktäriserades av pannlobs­operation var mellan 1948–52. Stor optimism beskrivs nu i artikeln i stället för »psykofarmaca«. Bland annat nämns amfetamin som en »energizer« med positiv effekt som »trötthetsförjagande«, för avmagring och mot sängvätning hos barn.