Färjekarlen Karon på floden Styx är på väg till underjorden; från paradiset Elysium på vänstra stranden till helvetet Hades. Målningen av Joachim Pati­nier, cirka 1510, hänger på Pradomuseet i Madrid, Spanien. 

Foto: Erich Lessing/AKG-images/TT

För snart tre år sedan insjuknade jag i något som jag trodde var ett ryggskott. Men eftersom jag blev mer och mer andfådd gick jag lite motvilligt med på att åka till Danderyds sjukhus, där en ung skicklig ST-läkare ställde diagnosen: massiva lungembolier i alla lungartärerna. Den nedre högre lungartären var helt infarcerad och sannolikt orsaken till ryggsmärtorna. Prognosen var inte den bästa, och jag var medveten om att livet kunde ta slut här. Men tack vara moderna medicinska behandlingar överlevde jag.

Under de första dygnen hann jag dock göra status över mitt liv samt försona mig med alla små och större misstag och dumheter under livets gång. Om jag hade varit religiös skulle jag ha kunnat beskriva min ungdom som syndig, men även med en icke-religiös måttstock kom jag fram till att jag inte hade varit mot andra människor som jag borde ha varit. Jag har upplevt att andra människor varit förstående mot mig och generellt har jag levt ett liv som en Aladdin där apelsinerna bara trillat ner i min turban. Så när jag låg där på Danderyds sjukhus och begrundade obalansen i livets räkenskap var det ändå glädjen över att ha fått leva ett så bra liv som tog överhanden. Jag minns tacksamheten över att ha fått leva ett så rikt och priviligierat liv som jag levt – och som jag fortfarande lever. Skulle jag i den stunden ha avlidit skulle jag ha gjort det med ett leende.

Potentiellt hade alltså denna berättelse mycket väl kunnat vara en post-mortemhistoria. Men det är förstås endast inom filmen och litteraturen som post-mortem-berättelser kan äga rum. I det sammanhanget är det den tysk-amerikanska regis­sören Ernst Lubitschs film »Himlen kan vänta« som är mest relevant. Det är en av regisörens sista filmer innan han dog 1947, och Lubitsch sammanfattar i filmen sin försonande inställning till livet trots alla små och stora förseelser och brott.

Filmens huvudperson är en amerikansk rikeman och playboy, Henry Van Cleve, som i början av filmen träffar djävulen på dennes kontor i Hades. Van Cleve själv tror att det för honom endast finns denna slutstation, men djävulen är noggrann och vill först undersöka om Van Cleve faktisk kvalificerat sig för att ta hissen ner till undervåningen. Djävulen blir nyfiken på denna kultiverade man och ber honom därför berätta om sitt liv.

Och Van Cleve har låtit sig styra av passioner och känslor – dock ej pliktkänslor precis. Det framgår – om än indirekt – att Van Cleve har levt ett bohemiskt och äventyrligt liv med dans, teater och champagne. Och han har inte alltid varit ärlig mot sin älskade hustru, men hon förlåter honom gång på gång därför att han också har varit en kärleksfull, omtänksam och god man. Man förstår att Van Cleve var en charmerande person och att alla kände sig väl till mods i hans sällskap. Van Cleve berättar till sist om livets slutskede, då han har en mycket behaglig dröm. Han drömmer att han möter Karon som kommit för att ta honom över floden Styx, men Van Cleve vill ogärna kliva ombord på Karons färja, som saknar både en bar och ett dansgolv. Karon återkommer därför med en lyxkryssare som har alla de önskade faciliteterna. Van Cleve går ombord, träffar och bjuder upp en kvinna som han dansar med oavbrutet till vägs ände. Van Cleve kunde inte föreställa sig en bättre död. När livet varit så vänligt mot honom, och nu även döendet, föreställer han sig att det nu är dags att stå till svars för sitt lättsinniga liv.  

Men djävulen beklagar: Van Cleve har skapat för mycket glädje kring sig och brotten är för futtiga för att kvalificera för helvetet. Van Cleve får i stället ta hissen uppåt där han kommer att träffa gamla bekanta. Ernst Lubitschs sensmoral tycks vara att det är okej att leva ett glatt och lättsamt liv utan att vara tyngd av prote­stantisk arbetsmoral. Dessutom tycks Lubitsch vilja säga att det inte är straffbart att skapa glädje kring sig. Lubitsch själv skapade glädje med sina filmer. Min favoritfilm »Ninotchka« är fylld med det som eftervärlden benämnt som »the Lubitsch touch«. Förutom Woody Allen, har Lubitsch inspirerat andra regissörer som Billy Wilder (»Some like it hot«) och Ingmar Bergman (»Sommarnattens leende«).

Woody Allen har exempelvis i filmen »Scoop« låtit en journalist – som dog av en hjärtinfarkt – träffa en kvinna som också är på väg över floden Styx. Kvinnan misstänker att hon blev förgiftad av sin arbetsgivare, en överklassherre med lovande framtid inom politiken. Kvinnan hade börjat misstänka att den fina herren hade tystat och mördat en prostituerad kvinna, och den förgiftade kvinnan misstänker att det är något lurt när hon strax efter kafferasten avlider samma eftermiddag. Journalisten får snabbt nys om en bra historia, och för att inte gå miste om ett potentiellt scoop hoppar han i vattnet och dyker upp i en trollkarls (spelad av Woody Allen) »magiska« skåp. Inne i skåpet träffar den avlidna journalisten en yngre oerfaren journalist som han tipsar om de misstänkta morden. Via ombud lyckas den avlidna journalisten så småningom avslöja brottslingen. I sin iver att hjälpa den oerfarna journalisten avlider trollkarlen – vi ser honom i slutscenen på Styx-färjan då han underhåller sina medpassa­gerare med korttrick – som om det hela vore en bild av Woody Allens eget livsprojekt.

Också inom litteraturen finns författare som låtit avlidna berätta sin historia. Exempelvis har författaren P C Jersild i sin bok »Ypsilon« låtit flera av sina huvudpersoner från tidigare böcker dö och sedan gett dem möjlighet att diskutera och berätta hur de upplevde döden och döendet. För vissa var det plågsamt, för andra var det oproblematiskt. Claes Britton bevittnade och har beskrivit hur hans mamma dog och vad hon fick genomlida trots palliativ vård.

Dessa två exempel illustrerar att berättandet om döden och döendet inte alltid är så smärtfritt och muntert som de nämnda filmerna ger sken av. Man får nog hålla med Woody Allen när han säger att han inte är rädd för döden, men ändå helst vill slippa att vara med när det händer.