Bland kollegorna på kvinnokliniken, Värnamo sjukhus. Främre raden: Zeyad Albadri, Elin Boozon (överläkare), Isabelle Strand (ST-läkare), Shefqet Halili (överläkare). Bakre raden: Monica Guth (överläkare), Katarina Blomstrand (överläkare) och Anna Hallberg (överläkare).

Foto: Zeyad Albadri

En solig dag satt jag och min handledare i mitt rum på vårdcentralen. Vi diskuterade några patientfall, och i slutet av samtalet frågade min handledare: »Vad har du för randningar?« Jag svarade direkt att jag har psykiatrin om några veckor, men då frågade han: »Kvinnokliniken då, har du tänkt på den?« Han tyckte att det skulle vara bra för mig att få lite erfarenhet och randa mig inom gynekologi. För specialistkompetens i allmänmedicin i Sverige krävs enligt Socialstyrelsen även en randning inom gynekologi. Varför? Jag hade trots mina ett och ett halvt år som läkare inom allmänmedicin aldrig stött på någon patient som besvärats av någon gynekologisk åkomma.

Jag hade aldrig tänkt randa mig på kvinnokliniken. Gynekologi är ett område som jag saknar erfarenhet av. I mitt hemland Irak hade vi några manliga gynekologer, men efter kriget 2003 är det nästan uteslutande ett kvinnligt yrke. Kvinnor från mitt hemland brukar vägra låta sig undersökas av manliga läkare. Manliga AT- och ST-läkare får inte så mycket klinisk utbildning eller randning inom gynekologi i mitt hemland, ibland ingen alls. Jag gick hem efter samtalet med min handledare. Samtalet fortsatte hemma med min fru, som också är ST-allmänmedicinläkare. Till slut mejlade jag kvinnokliniken i Värnamo och fick en plats.

Första dagen på min randning var jag nervös och orolig. På väg till sjukhuset lyssnade jag lite på inspirerande låtar som »Eye of the tiger« och »Never give up«. På kliniken träffade jag en sjuksköterska som visade mig runt och berättade att läkarna samlas för ronden varje morgon kl 7.30. På mötet sa läkarna många ord som jag inte förstod. De tittade på patienternas CTG och diskuterade, men för mig var det väldigt främmande, kurvorna såg ut som streck nedklottrade på måfå. Sedan kom den bästa delen av dagen: vi åt frukost tillsammans och efter det gick alla för att jobba.

Första veckan gick jag bredvid en specialist på mottagningen. Veckan gick fort men var långtråkig, jag kunde inte så mycket om gynekologi. På vägen hem kunde jag inte låta bli att undra hur jag skulle klara fem veckor till.

Andra veckan fick jag träffa mina egna patienter. Jag sprang hela tiden hit och dit för att be mina erfarna kolleger om hjälp. »Kan du hjälpa mig? Kan du göra ultraljud? Kan du träffa den här patienten tillsammans med mig?« Ibland måste jag vänta en stund eftersom kollegerna kunde vara upptagna med egna patienter eller någonting annat, men jag fick alltid hjälp till slut. Varje gång jag frågade fick jag ett svar med en förklaring. Det var en fortlöpande undervisningsprocess. Det spelade ingen roll vem jag frågade, alla på kliniken var villiga att hjälpa till. Kliniken hade en bra arbetsmiljö och ett fungerande arbetssätt och det hade positiv inverkan på min utveckling.

Jag fick lära mig mycket, och så småningom hade mina känslor och funderingar kring randning i gynekologi förändrats. Jag behöver inte vara orolig längre, nu kan jag mycket inom den specialiteten. Jag bestämde mig för att förlänga min randning en vecka till. Efter sju snabba veckor kände jag mig trygg med att behandla patienterna på kvinnokliniken.

På min sista dag samlades vi som vanligt kl 7.30. Jag hörde inga konstiga ord längre, och jag förstod allt. Jag hade en konstig känsla: en blandning av lycka för att jag lärt mig mycket, och vemod för att jag nu skulle lämna denna välfungerande klinik.

Vid 15-tiden lämnade jag kliniken stolt och många erfarenheter rikare. På min vårdcentral brukar vi inte träffa gynekologipatienter trots att många med enkla gynekologiska besvär skulle kunna behandlas inom primärvården. På så sätt skulle vi kunna minska trycket på kvinnokliniken. Jag vill nu bygga upp en gynekologmottagning i miniatyr på min vårdcentral – det är mitt mål.