Det är i år 50 år sedan svältkata­strofen i Biafra kulminerade. Jag ger här några minnesbilder från min tid som Rödakorsmedarbetare i Biafra och beskriver hur frustrerade frans­ka läkare som arbetat i Biafra bildade Läkare utan gränser. Artikeln är en bearbetning och uppdatering av en uppsats som 2011 pub­licerades i den norska tidskriften Michael Quarterly [1]. 

Andra halvan av 1900-talet var en tid när Europas engagemang för tredje världen djupnade på allvar: Vietnam, Södra Afrika – men också Biafra.  Proteströrelserna i Europa 1968 handlade inte bara om studentrevolt och demonstrationer mot Vietnamkriget. I London och Paris före­kom väldiga demonstrationer där man krävde humanitärt bistånd till Biafra. 

Biafra var den första stora svältkatastrofen efter andra världskriget som fick större global uppmärksamhet. Nu förmedlade tv och tidningar för första gången direkt svälten och lidandet i all sin brutalitet – bilderna av utmärglade barn där håret fallit av, buken svällt groteskt och blicken slocknat. Ingen vet säkert hur många som dog – siffrorna varierar beroende på källan: kanske 500 000, kanske två miljoner. 

Fortfarande när jag 50 år senare återser bilderna och tv-reportagen (finns på Youtube [2]) drabbas jag av en stark rörelse. En artikel i Läkartidningen, »Läkarrapport från Biafra: Svält och åter svält« av Gustav Weissglas, länsläkare i Gävle [3], övertygade mig om att det inte bara var mat­transporter som betydde något; också som läkare kunde man göra en meningsfull insats. Som mycket oerfaren läkare (med kand med några provinsialläkarvikariat i bagaget) kom jag att arbeta för Internationella Rödakorskommittén (ICRC) i Biafra. 

ICRC:s »chief medical officer« var Acke Hallén, chef på medicinkliniken i Säffle med erfarenheter från det svenska sjukhuset i Pusan under Koreakriget. I honom mötte jag för första gången i mitt arbetsliv en riktig chef: organiserad, mån om sina medarbetare och med mycket funderingar om framtiden, också min (jo, jag kom sedan som underläkare till Säffle, och jo, även jag blev internmedicinare). 

För första gången mobiliserades inte bara Röda Korset utan också många and­ra av västvärldens humanitära organisationer för storskaliga insatser i tredje världen. En luftbro för mat, mediciner och andra förnödenheter till den krympande enklaven (stor som halva Småland) upprättades [4].

Vi RödaKorsmedarbetare utvecklade en solidaritet med biafranerna, en solidaritet som för de flesta var utan förbehåll och även gällde det politiska projektet Biafra. Acke Hallén berättade senare hur han vid hemkomsten till Sverige var så pro-Biafra 

att Röda Korsets presschef ställde in planerade massmedieframträdanden där han skulle berätta om nöden i Biafra. Röda Korset ville inte äventyra fortsatta hjälpinsatser.

De frågor vi aldrig tillät oss själva att ställa var: Minskade verkligen hjälpinsatserna lidandet? Eller var det möjligen så att hjälporganisationernas massiva insatser förlängde kriget och ökade det sammantagna lidandet? Man skulle kunna se detta som ett dilemma där plikt- och konsekvensetik ställdes mot varandra. 

Numera råder det knappast något tvivel om att den humanitära hjälpen förlängde Biafras dödskamp med månader, kanske något år [5]. Hur många hann svälta ihjäl under denna tid? Som sir David Hunt, brittisk »high commissioner« i Nigeria under Biafrakriget – och representant för den nation som försåg den federala sidan med merparten av vapnen – uttryckte det i en BBC-intervju flera år senare [2]: »Kriget, och särskilt då den senare fasen av kriget, finansierades av de ideella organisationerna. Detta var det första krig i historien där detta skett.«

Hunt exemplifierar med att den biafranska ledningen krävde att hjälporganisationerna skulle flyga in bränsle till armén och att Biafra tog ut höga landningsavgifter som Röda Korset och andra hjälporganisationer tvingades betala.

Hunts bild bekräftas i stort av den biafranske ledaren överste Ojukwu, sedermera framgångsrik politiker i det återförenade Nigeria, också han i en BBC-intervju [2]:  »Det kom en tid när vi, för att kunna administrera hjälpen, tog betalt av hjälporganisationerna. De fick precis vad de ville [dvs föra in mat], medan vi kunde använda hårdvalutan för att köpa vapen.«

Många av detaljerna i relationerna mellan den biafranska ledningen och hjälporganisationerna var kända för oss hjälparbetare i Biafra, men jag tror att få av oss såg den samlade bilden: att kriget kunde hållas gående genom våra insatser. Jag kan inte erinra mig att vi någonsin på djupet diskuterade det grundläggande etiska dilemmat. 

Det är i dag tungt att inse att den insats som jag då upplevde vara så avgörande för Biafrabarnen – vi räddade många liv med våra insatser – med all sannolikhet förlängde kriget och ökade lidandet. Medan pliktetiska överväganden i regel är enkla, direkta och rättframma, kan de konsekvensetiska kalkylerna inte slutföras förrän långt i efterhand. De allra flesta biafraner var övertygade om att en massaker väntade om den federala sidan skulle vinna kriget. Omfattande pogromer mot igboer, den dominerande folkgruppen i Biafra, i andra delar av Nigeria hade bidragit till utbrytningen. Igboer framställdes ibland som Afrikas judar. Många, bland dem BBC-journalisten Frederick Forsyth, sedermera uppburen thrillerförfattare, drog paralleller till Förintelsen [6]. 

Visst förekom det övergrepp efter Biaf­ras kapitulation i januari 1970 [7], men inte i den skala som igboer fruktade. Den sparsamma dokumentation som finns tyder på att svälten vek undan ganska snabbt. I juni och juli samma år hade näringstillståndet bland barnen förbättrats markant, och skolorna kunde öppna på nytt [8]. En annan händelseutveckling, som i folkmordens Rwanda ett kvartssekel senare, hade givetvis i grunden ändrat den konsekvensetiska balansräkningen.

Mycket i hjälporganisationernas arbete fungerade illa, och frustrationen bland personalen var stor. Givetvis bidrog det väldiga gapet mellan behoven och de faktiska möjligheterna till missnöjet. Men det fanns också annat som bidrog. 

En del av missnöjet handlade om ICRC:s diplomati. I neutralitetens namn manövrerade man ängsligt för att hålla sig väl med båda sidor i kriget. Varför tog inte ICRC kompromisslöst ställning för kärnan i hjälparbetet, det humanitära åta­gandet? Det undrade många av oss.

Vi upprördes också av korruptionen i relationerna till den biafranska regimen men även inom det internationella Röda Korsets lokala organisation [1]. Det vi såg blev till en pinsam konfrontation med den idealism som fört många av oss till Biafra.

Missnöjet gällde även hur de medicins­ka insatserna organiserades. Alla större beslut togs i Genève i en trög byråkratisk
process, där formalismen spelade en central roll, beslutsvägarna var långa och ledarskapet förblev otydligt. Acke Hallén berättade om den uppskattning han rönte från ICRC-ledningen när han så småningom fick tillgång till en skrivmaskin och kunde börja leverera dagliga skriftliga rapporter: administrativa rapporter var precis vad man längtade efter på ICRC:s högkvarter i Biafra och i Genève. 

Därtill kom missnöjet med ICRC som arbetsgivare. Som i de flesta stora organisationer tyckte de medarbetare som arbetade på fältet att de inte fick den uppskattning de förtjänade. Många kände sig utsatta och värnlösa i ett krig, där fronterna (som i den lilla enklaven aldrig var mer än ett par mil bort) ständigt förändrades och där man inte kunde förutse vad odisciplinerade soldater kunde ta sig till. Innan jag kom till Biafra hade alla i ett av Rödakorsteamen, bland andra en svensk medarbetare, dödats. Tre svenskar omkom i en olycka ute vid flygfältet, ytterligare fyra svenskar när ett av planen sköts ner. Många frågade sig: Kunde inte ICRC göra mer för vår säkerhet? 

Den munkavle ICRC satt på oss bidrog ytterligare. Vi hade alla undertecknat ett kontrakt där vi förbundit oss att »abstain from all communications and comments on its [ICRC:s] mission …« [9]. Åtskilliga tv-team, andra journalister och parlamentariker från Västeuropa och Nordamerika besökte oss. Vår frustration med hjälporganisationernas arbete fick vi inte förmedla. 

Sjukhuset i Owo Ammama bemannades av sju franska kirurger. Jag slogs av deras chockerande rättframhet när de uttryckte sig om Röda Korset. De drog slutsatsen att ICRC:s förstelning nått så långt att en genomgripande nyorientering av hjälparbetet knappast kunde ske inom ramen för denna organisation. Något nytt behövdes – en oberoende medicinsk hjälporganisation som talade öppet om övergrepp och maktmissbruk, en organisation där arbetet enbart styrdes av nödställda männi­skors behov utan politiska hänsyn [9]. Efter hemkomsten till Frankrike utvecklade dessa läkare den tanke som fötts i Biafra, nämligen att bilda en helt ny internationell hjälporganisation, som fick namnet Médecins sans frontières (MSF) [9]. 

Den nya organisationen skulle tala öppet om övergrepp, maktmissbruk och korruption. Den skulle, till skillnad från Röda Korset, inte ha någon stor central administrativ apparat och den skulle kunna fatta beslut om insatser långt snab­bare än ICRC. Hjälparbetet skulle, utan politiska hänsyn, styras enbart utifrån nöd­ställda människors behov. Att MSF bildades skulle kunna ses som den direkta konsekvensen av de plikt- och konsekvensetiska konflikter som präglade det internationella Röda Korsets insatser och medarbetare under Biafrakriget. Med sin programförklaring kom det nybildade MSF att ta ställning för en mycket profilerad pliktetik.