Gustave Flauberts epilepsi – en familjehemlighet

Många kända författare och konstnärer genom tiderna har visat sig lida av epilepsi, en sjukdom som verkar ha effekt på människors kreativa processer. Det är dock inte lika känt att Gustave Flaubert, en av Frankrikes främsta författare, faktiskt också hade epilepsi. Man kan inte utesluta att sjukdomen haft betydelse för hans litterära produktion.

Gustave Flaubert och Fjodor Dostojevskij var litterära genier, som bägge led av epilepsi. Men medan Dostojevskij öppet associeras med sjukdomen, såväl i sin litterära produktion som i sin livshistoria, så var Flauberts epilepsi en familjehemlighet, och i hans litterära verk finns knappast direkta kopplingar till hans sjukdom. Inte ens för sin kvinnliga vän Louise Colet berättade han om sin dia­gnos, men hon fick bevittna anfallen. Det är framför allt i hans korrespondens som vi finner information om sjukdomen [1]. 

Det första epileptiska anfallet inträffade 1844, då Flaubert var tjugotvå. Fadern, läkaren, ville inte tro att sonen led av epilepsi, men några veckor senare kom ytterligare ett anfall och sjukdomen blev fastställd. Både fadern och brodern var kirurger, och de ordinerade dåtidens kurer mot epilepsi, som åderlåtning, bromid och hydroterapi [2]. Den första attacken följdes av en serie epileptiska anfall med visuella symtom utan medvetandepåverkan, och även större anfall med medvetanderubbning. Flaubert skrev till Hippolyte Taine [3]:  

»Först kommer en obestämd ångest, en vag sjukdomskänsla som en förväntan av smärta, man känner att något är på gång, sedan blir det plötsligt ett avbrott i minnet, bilderna försvinner som om blodet rann ut, det känns som om allt som är i huvudet exploderar på en gång som tusen bitar av eld i ett fyrverkeri och man hinner inte ens se alla inre bilder som rusar fram.« 

»Det finns inte en dag som jag inte ser fyrverkerier.« (Brev till Ernest Chevalier, 1844) [4].

»Jag kan inte koncentrera mig, fram till augusti har jag lidit av ett permanent tillstånd av ilska och/eller hallucinationer. Ibland får jag muskelkontraktioner, pendlar mellan mina böcker och anteckningar som om jag dansade som St Guy, skräddarnas skyddshelgon, pendlande mellan haut mal/mal caduc [gamla beteckningar på epilepsi]« [4]. 

Maxime Du Camp, läkare och god vän, beskrev 1853 de epileptiska anfallen under deras gemensamma resa till Orienten [5]. 

»Jag hjälpte honom ofta, helt maktlös och plågad, under hans attacker som var förskräckliga. De föregicks alltid av samma fenomen och startade på samma sätt. Plötsligt lyfte han huvudet, bleknade, som om han kände igen auran som mystiskt tecknade sig över hans ansikte, medan ögonen fylldes av oro. Han lyfte på axlarna med en desperat gest och sade ’Jag ser en flamma i vänster öga’, några sekunder senare sade han: ’Jag ser en flamma i höger öga. Allt ser guldfärgat ut’. Ibland varade detta i några minuter. Han trodde att det var övergående, sedan blev han ännu blekare och ett uttryck av hjälplöshet spred sig över honom. Han gick då snabbt till sängen och lade sig, som i en kista. Sedan skrek han: ’Jag håller i tyglarna, här är kusken och jag hör klockorna, jag ser ljuset från värdshuset’ och därefter utstötte han ett främmande läte, ett ljud som fortfarande klingar i mina öron, varpå skakningarna satte igång.« Flaubert har också berättat att han kunde tappa talet innan medvetandet försvann [3]. 

Gastaut, en dåtida, berömd epileptolog från Marseille, spekulerade om bakgrunden till Flauberts epilepsi: Occipitalloben, area striata i vänster hemisfär borde vara ursprung till anfallen – med en spridning till temporalloben, vilket skulle förklara den mentala och psykosensoriska kompo­nenten i de komplexa partiella anfallen [6]. 

Endast 29 år gammal drabbades Flaubert av syfilis under sin resa till Orienten, sannolikt smittad på en bordell i Beirut. Han tappade håret och tänderna och saliven mörkfärgades av kvicksilverbehandlingen mot sjukdomen. 

»Mina fruktansvärda schanker (7 st) har nu läkt, men jag tappar håret lika fort och du kommer att se min kalott. Jag kommer att vara skallig som en kontorist, som en utsliten notarie med tidig senilitet.« (Brev till Bouillet 1850 [4].)

Hans syfilis uppges inte ha lämnat några neurologiska spår – ett samband med epilepsin kan inte fastställas eftersom epilepsin debuterade långt innan han fick syfilis.

Flaubert besökte »Les Salons Littéraires« och på söndagar mottog han dåtidens kända författare. Men sjukdomen gjorde att han så småningom isolerade sig från offentligt liv och valde att leva ett tillbakadraget liv i paviljongen i Croisset. 

»Jag spenderar veckor i streck utan att växla ett ord med någon, ser endast min mor och systerdotter på söndagarna, annars består mitt sällskap av en koloni av råttor som skapar ett infernaliskt knackande ljud från vinden. Det som skrämmer mig är den ensamhet jag lever i«. (Brev till George Sand [4].)

»I min unga kropp lever en märklig gammal man. Vad är det som gör att jag sedan födelsen känner mig gammal? Jag hatar lycka utan att ens ha smakat på den. Allt som innehåller liv är osmakligt och allt som vill bringa mig till mitt inre skrämmer mig. Jag borde aldrig ha blivit född för att sedan dö«. (Brev till Louise Colet 1846 [4]. )

En del av samtidens celebriteter har kritiskt beskrivit Flaubert. Anatole France menade att han inte var särskilt intelligent. Théophile Gauthier kallade honom för »Salon Imbecile«. Prinsessan Mathilde tyckte att han saknade spiritualitet [7]. Han ansågs dock vara en glad och behaglig »compagnon« men inte »någon briljant själ« [8]. 

Flaubert skrev till en trogen vän: »Jag kan varken dansa vals, spela kort eller ens föra en vanlig konversation i en salong« [4]. 

Flaubert dog utfattig, utmattad och ensam. Enligt dr Tourneux uppvisade den döende författaren inga tecken på genomgånget epileptiskt anfall. »Han var plufsig och svullen, saknade andningsljud, man hörde några svaga hjärtljud, inget drägel, inga muskelsammandragningar« [9]. 

Flaubert var kontroversiell, och det fanns framstående författare som var kritiska:

Émile Zola: »Flaubert var okänd hos fyra femtedelar av folket i Rouen och hatad av den sista femtedelen« [10]. Jean Paul Sart­re skrev att han var ett geni vad gäller att skapa ett perfekt litterärt verk, men »att vara ett geni är inte detsamma som att vara intelligent«. Han såg Flauberts verk som produkten av en hysterisk neuros och hävdade att det inte var någon äkta epilepsi [11]. 

Kan epilepsin ha påverkat Flauberts skrivande? Epilepsi anses ju kunna påverka människors kreativitet, som en mental dörröppnare, befordrande nytänkande [12].

Man kan förstås spekulera i att upplevelser från anfallen kan ha påverkat texterna. De visuella komponenterna där allt ser »guldfärgat« ut skulle kunna ha en relation till de pregnanta beskrivningarna i hans texter, där synintryck spelar en stor roll, genomförda med stor precision och elegans. Men de medryckande detaljerade beskrivningarna i hans texter är inte bara visuella utan även taktila och auditiva – har också detta med epilepsi att göra?

Flaubert själv beskrev, intressant nog, att det fanns en skillnad mellan hans hallucinationer och den inre visionen hos konstnären: 

»Det är en hel världs skillnad mellan riktiga hallucinationer, som alltid inne­håller ett element av rädsla för att förlora sin personlighet till döden, och den glädje som ryms i en poetisk vision« [3]. 

Sara Danius, Flaubert-expert, skriver i »Den blå tvålen«: »Det som utmärker Flauberts stil är den slående åskådligheten, den ovanliga precisionen i kombination med berättarens distans. Blicken vandrar över varorna och skildrar egentligen det som inte kan ses: ’begäret självt’. Berättarperspektivet är i ständig rörelse. Det som gör Flaubert till Flaubert, är hans förmåga att förvandla föremål till levande enheter som börjar agera på egen hand. Människor förtingligas« [14].

Flaubert utvecklades till en nytänkare och vände sig bort från konventionella moralbegrepp. Danius skriver:

»Det tar 4,5 år innan han blir klar med ’Madame Bovary’, när den ges ut dras han inför rätta då han har sårat den offentliga moralen och kränkt den religiösa världen.«

Inte bara ur en moralisk aspekt gick Flaubert sin egen väg, utan även språkligt. Samtiden förvånades över hans helt unika nya stil att skriva. Man diskuterade hans grammatiska fel, som väckte både indignation och löje [14].

Danius skriver: »Flauberts förmåga att skriva gav upphov till en långvarig debatt i franska dagstidningar mellan 1919 och 1921 på grund av de grammatiska fel han begick. Marcel Proust försvarar Flaubert och vidhåller att hans stil, både vad gäller satsbyggnad och omvandling av föremål till levande enheter, var epokbildande …« [15].

Och det är så vi ser hans verk i dag. Vi frågar oss om språkexperimenten kan ha en relation till anfallens engagemang av språkcentrum – spekulationen väcker intresse.

Flauberts anfall, liksom Dostojevskijs, har föreslagits vara »extatiska«, det vill säga förenade med en förhöjd livskänsla och eufori [12]. Sådana anfall har självfallet stor effekt på personens känsloliv och medför extraordinära erfarenheter. De har främst associerats till neuronala nätverk kopplade till temporalloben och/eller insula [16-18].  Man kan fråga sig om Flauberts epileptiska anfall motsvarar extatiska anfall eller är snarare uttryck för så kallad »forced thinking«. Detta är en annan form av fokal epilepsi som yttrar sig som påtvingade minnen, tankar, idéer eller ord som inte går att förhindra – ofta finns då ett epileptiskt fokus i vänster frontallob. 

Ja, sannolikt har epilepsin påverkat Flauberts författarskap, men vi har inte sett någon litteraturanalys av hans verk utifrån detta perspektiv.  Det torde finnas många spännande aspekter att beforska i framtiden, för att belysa epilepsins betydelse hos ytterligare en litterär gigant.