Behovet att sörja barn som aldrig kom till världen

Den juridiska bakgrunden till att barnminnesplatser kom till är att Socialstyrelsen 1990 utfärdade en rekommendation, som innebär att foster som är tolv veckor eller äldre ska kremeras och gravsättas anonymt på begravningsplats. Detta vållade en livlig debatt i medier, framför allt därför att en del fruktade att förfarandet skulle förstärka skuldkänslor hos kvinnor som gjort abort. Diskussionen lugnade sig när man fick klart för sig hur det tidigare hade gått till, nämligen att foster vid missfall och aborter kastades med sjukhusets riskavfall.

Den aktuella föreskriften har upphört att gälla och ersatts [1], och det är nu verksamhetschefen vid varje klinik som är ansvarig för att det finns rutiner för omhändertagande av graviditetsvävnad efter abort, samt att det finns rutiner för om, hur och när kvinnan ska informeras om tillvägagångssättet. Vid en klinik formuleras detta så här: »Abortmaterialet hanteras som riskavfall och skickas till förbränning. Om kvinnan (paret) har framfört önskemål om särskilt förfarande för omhändertagande av foster respekteras detta …« [2].

Den fråga som uppstår är hur väl medvetna berörda (potentiella) föräldrar är om dessa möjligheter.

En annan fråga är den när begravningsgudstjänst kan genomföras. Det är numera tydligt att en fullständig begravningsgudstjänst kan hållas också för ett foster, oavsett i vilket stadium av graviditeten fostret har förlorats. Astrid Andersson Wretmark, tidigare sjukhuspräst,  har på föräldrars önskan haft begravningsgudstjänst i kyrkan respektive minnesgudstjänster i sjukhuskyrkans lokaler för foster som förlorats i olika stadier av tidig graviditet.

Kremering och gravsättning av aska för foster före vecka 12 är också i princip möjlig. Gravsättning av askan sker anonymt och utan föräldrars närvaro innanför en krets av stenar. Det finns möjlighet att placera blommor intill platsen för de som vill. Man kan ofta se blommor, stenar och en och annan liten leksak placerade där. 

I Visby tillfrågas alla kvinnor som haft missfall, eller gjort abort efter graviditetsvecka 12, om de har önskemål beträffande gravsättning. Detta sker i så fall på Barnminnesplatsen i Visby. Det finns också möjlighet för gravsättning av aska efter barn upp till ett år, om föräldrarna så
önskar. 

Det väsentliga med att ha tillgång till en speciell minnesplats för barn är att det legitimerar rätten att känna saknad och sorg över till exempel ett förlorat barn, ett barn som aldrig blev till, ett förlorat foster, eller ett missfall där inget foster ens kunde påvisas. Vården kan i det senare exemplet säga ungefär så här som »tröst«: »Du ska inte vara ledsen, det fanns ju ändå inget foster …«. Som om kvinnan inte skulle varit gravid på riktigt, och därför inte har något skäl att sörja – fast hon vill, och kanske behöver det. Andra exempel på sorg kan vara sorgen över att inte alls kunna bli gravid, att inte kunna få adoptera, att inte kunna få barn i en samkönad relation eller att inte kunna få barn med den person man önskat. 

En abort kan ibland upplevas enbart som en befrielse. Men den kan också ge upphov till en komplex sorg, eftersom kvinnan själv fattat beslutet. »Att vilja« kan här betyda »Jag har inget val, det går inte att behålla barnet« [6]. Sorgen kan i dessa situationer både handla om att kvinnan gör abort, vilket hon kanske tänkt att hon aldrig skulle kunna göra, och att hon känner sig tvingad av omständigheter och hänsyn till andra (till exempel andra barn) att göra abort, det vill säga avsluta en graviditet hon egentligen skulle vilja fullfölja. Det finns kvinnor som under abortrådgivning säger: »Om ändå livet hade varit annorlunda …« eller till och med: »Om det ändå inte hade funnits ett val …«.

Sådana känslor gör att det kan finnas ett behov av att sörja att livet inte erbjöd möjligheter för kvinnan att ta emot ett barn medan hon å andra sidan själv kan förneka sig den möjligheten genom argument som: »Jag har ju själv valt det, så hur kan jag då i efterhand sörja …«. En barnminnesplats kan här fylla en stor funktion som en plats där sådana komplexa tankar kan få höra hemma och flöda fritt utan egencensur.

Det handlar inte om att påtvinga någon som haft sådana förluster att känna på ett visst sätt. Men många kan behöva en plats att gå till för att uttrycka sorg och saknad och söka ro i själen. Det kan handla om olika känslor som ger sig till känna och ibland bearbetas först när ganska lång tid gått efter en förlust. 

Somliga som förlorat ett barn eller ett foster på annat håll, i en annan del av landet eller i ett annat land, kan ha glädje av att kunna tänka på och ge uttryck för sin saknad på den plats där man nu bor. För många är det säkert bra att platsen ligger så att man kan besöka den anonymt. En barnminnesplats har inte en uttalat kristen prägel, utan kan bli uppskattad också av de som har en annan religiös övertygelse – eller ingen alls.

Rätten att få vila i vigd jord är temat för en berättelse som inleder avhandlingen »Perinatal death as a pastoral problem« [7]. På kyrkvinden i Hangvar kyrka på Gotland hade man hittat ett ofullgånget foster som tydligen hade placerats där någon gång på 1800-talet. Fostret, som då inte fick begravas i vigd jord, hade gömts på kyrkvinden för att det ändå skulle finnas nära en helig plats. Prästen i Hangvar såg sedan till att det blev gravsatt, vilket skedde 1991.

Odöpta och dödfödda har man dock sedan reformationen fått begrava på kyrkogård, men i tysthet och under förenklade former. Begravning av foster har däremot inte reglerats förrän i Begravningskungörelsen 1982:519 [8]. Det finns många exempel på liknande företeelser där man gömt undan foster och dödfödda barn vid kyrkogårdsmurar och på andra platser invid kyrkor, eftersom rätten att få vila i vigd jord tidigare varit kontroversiell. Begreppet mylingar (barn som dräpts av sina mödrar) finns bland annat med i resonemang av folklivsforskaren Ulf Palmenfelt [9].

En barnminnesplats, av den karaktär som nu finns i Visby, kan ses som ett slags kyrkans botgöring för tidigare försummelser när det gällt att ta hand om föräldrars sorg och saknad. Det handlar om kyrkans sätt att hantera sådana frågor och bristen på att ta situationen på allvar. Kyrkan har intagit en förminskande hållning och betraktat dödfödda barn som mindre värda, och foster som ännu mindre värda än dödfödda. Så kan man tolka den tid då dödfödda inte fick begravas i vigd jord i Sverige. Det fanns föreskrifter om att begravningsgudstjänst för dödfödda skulle ske i mindre högtidlig ordning och inte i kyrkan, och att ingen klockringning skulle äga rum. Så småningom förändrades synsättet så att gravsättning på kyrkogård kan ske, utan några restriktioner beträffande utformningen av gudstjänsten.

Det som här kallas botgöring kan också gälla sjukvårdens tidigare sätt att bortse från vad ett dödfött barn kunde betyda för föräldrarna. Man åtog sig en förmyndarroll och menade att det var bäst för dem att inte se och röra vid sitt barn, och att inte ta hand om och vara närvarande vid begravningen. I dag går det inte till på det sättet. Sjukvården uppmuntrar nu konfrontation med verkligheten och medverkar till att föräldrar till ett dödfött barn får se barnet och förbereda dess begravning. I dag kan det också förekomma att en kvinna som gjort en sen abort kan få sitta och hålla sitt foster för att ta avsked av det innan det förs till kremering.

Vid årsskiftet 2017–2018 redovisar två artiklar i Dagens Nyheter (den 27 december 2017 [10] och den 9 januari 2018 [11]) berättelser om glömda barngravar på Skogskyrkogården i Stockholm. En journalist upptäckte att hennes storasyster (född 1959) var begravd i en massgrav tillsammans med drygt åttio andra barn som dött i samband med förlossningen. Ännu vid 1970-talets början var det vanligt att man inte visade det döda barnet, och att föräldrarna inte tillfrågades hur begravningen skulle hanteras.

På Karolinska universitetssjukhuset (KS) var Astrid Andersson Wretmark delaktig i den förändring som ägde rum på 1970-talet, och som innebar att föräldrarna om möjligt skulle få se sitt döda barn och ta ställning till vad man önskade inför gravsättning. Men förändringar tar tid att genomföra. Så sent som 2017 ringde en kvinna, som fått ett dödfött barn på KS 1975, till Astrid Andersson Wretmark och ville veta om en begravning ägt rum och vem som hade förättat den. Hon hade blivit nekad att se barnet, och fått veta kön först efter att hon frågat. Ännu i dag kan man således få höra berättelser om föräldrar som tidigare fått dödfödda barn och nekats möjlighet att se det döda barnet. 

Hur gör man i andra länder? I olika traditioner och olika kulturer kan barnminnesplatser gälla gemensamma erfarenheter av förlust och sorg, men de kan också visa stora skillnader beroende på religiös bakgrund. Vad gäller barnminnesplatser finns det i Norge, Tyskland och Nederländerna likheter med Sverige – men också skillnader. Aborter nämner man inte i dessa länder. Nytt i Nederländerna är upprättandet av monument över dödfödda, vilket visar på en ny öppenhet för att erkänna att förlusten av dödfödda barn är värd att uppmärksamma. De dödfödda har, och bör få ha, en social identitet och räknas till familjen. Det är nödvändigt för sorgebearbetningen att göra detta tydligt. I samband med de inrättade monumenten för dödfödda sägs dock ingenting om aborter och rätten till sorg över sådana förluster.

I Japan har man inte kunnat dölja att inrättandet av minnesplatser för barn kanske framför allt gällt de förlorade fostren vid missfall och aborter, vilket förmodligen hör ihop med att man haft en mycket hög frekvens av aborter.

Fyller barnminnesplatser ett behov? Om de behövs: finns dessa i så stor utsträckning att behovet täcks? Och känner människor till deras existens? I vilken utsträckning och hur informerar ansvariga om detta?