Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2019 gick till tre forskare som studerat bland annat hur HIF (hypoxia inducible factor) ökar vid syrgasbrist. HIF fungerar som en tran­skriptionsfaktor för ett stort antal gener. Ackumulation av HIF leder bland annat till ökning av produktionen av proteiner som stimulerar kärltillväxt (som VEGF) och ökar cellens anaeroba bildning av ATP så att cellen kan adaptera till syrgasbrist. I normoxi bryts HIF snabbt ned. I denna HIF-nedbrytning har VHL-proteinet en central roll. I hypoxi fungerar inte den VHL-relaterade nedbrytningen av HIF, HIF ökar och cellen adapteras till att fungera i hypoxi.

Det finns mutationer som leder till att VHL-proteinet inte kan bryta ned HIF i normoxi. Personer med sådana mutationer har en ökad risk för utveckling av angiomatösa tumörer i bland annat ögonbotten och CNS, klarcellig njurcancer och feokromocytom i binjurarna. Detta kallar man för von Hippel–Lindaus sjukdom (VHL-proteinet är en förkortning av von Hippel–Lindauproteinet). Det klonades 1993, och dess skyddande effekt mot vissa njurcancrar klarnade åren därefter.

Tysken Eugen von Hippel (1869–1937) var en av de första som beskrev familjär förekomst av retinala hemangioblastom. Det gjorde han 1904 i artikeln »Über eine sehr seltene Erkrankung der Netzhaut« (det vill säga: Om en mycket sällsynt sjukdom i näthinnan), publicerad i en tysk ögontidskrift.

Det är ovanligt att en svensk gett sitt namn till ett syndrom eller ett protein. Vi tycker att Arvid Lindau förtjänar att lyftas fram efter att forskningen kring hans protein nu lett till ­Nobelpriset i medicin.

Vem var då Arvid Lindau och vad bidrog han med? Han föddes i Malmö 1892. Hans far var stadsdistriktsläkare och dessutom regementsläkare vid Södra skånska infanteriregementet och Kronprinsens husarregemente. Modern var hemmafru. Arvid tog studenten 1910 och började läsa medi­cin i Lund samtidigt som han utbildade sig till reservofficer. 1923 var han klar med medicinstudierna.

Under studietiden i Lund arbetade han extra på patologiska institutionen, som då låg på Paradisgatan i centrala Lund i ett numera rivet vackert mörkrött tegelhus. I sin avhandling skriver han i förordet att stimulansen till arbetet kom under tiden på patologen 1921–1923, då han hittade två obduktionsfall med lillhjärnscystor, och då det dessutom fanns några preparat med cerebellära cystor i institutionens samlingar beslöt han sig för att bearbeta detta material, särskilt som frågan om natur och uppkomst inte verkade ha retts ut fullständigt.

1925 fick han ett resebidrag för att kunna besöka ett antal patologiska institutioner i Tyskland och Tjeckoslovakien. Avsikten var att studera det som hade kommit att kallas von Hippels sjukdom, det vill säga hemangioblastom i retina.

När han kom hem ställde han samman sin avhandling, som fick titeln »Studien über Kleinhirnscysten. Bau, Pathogenese und Beziehungen zur Angiomatosis Retinae« (Studier av lillhjärnscystor. Uppbyggnad, patogenes och relationer till ­angiomatosis retinae) och som publicerades i Acta Pathologica et Microbiologica Scandinavica 1926. Som de flesta svenska avhandlingar på den tiden var den på tyska. Han har inte angett att han behövt någon språkgranskning. Disputationen hölls den 27 maj 1926 klockan 10.

I avhandlingen presenterade han först 16 egna fall med cystor och samtidiga angiomatösa förändringar i lillhjärnan. Tre av fallen hade dessutom klarcellig njurcancer och ett fall hade angioma­tösa ögonbottenförändringar. Sedan hade han samlat samman en grupp om åtta fall med kombinationen lillhjärnsgliom och cystor i lillhjärnan. Han hade dessutom en grupp om två fall där det bara fanns enkla cystor i lillhjärnan. Slutligen redogjorde han för 24 fall från litteraturen. I sammanfattningen avgränsar han ett sjukdomskomplex som kunde ha bland annat »angiomatos« i centrala nervsystemet, tumörer i retina, CNS-cystor och klarcellig njurcancer (eller hypernefrom som det då hette).

Den amerikanske neurokirurgen Harvey Cushing, som var verksam i Boston, kom över ett exemplar av Arvid Lindaus avhandling och blev klart imponerad. Harvey Cushing publicerade 1928 en artikel om hemangiomatösa tumörer i cerebellum och retina och kallade tillståndet för Lindaus sjukdom. Cushing och Lindau började korrespondera, och så småningom fick Arvid Lindau ett »Rockefeller ­fellowship«.

En intressant episod finns från Arvid Lindaus vistelse hos Harvey Cushing. De båda gick rond någon gång under 1932 och ­passerade en patient med von Hippel–­Lindaus sjukdom som Harvey Cushing opererat. Patienten tackade då Cushing för att han räddat hens liv, men Harvey Cushing svarade: »Tacka inte mig, tacka den unge mannen här.« Och så pekade han på Arvid Lindau. (Cushing var då 63 och Lindau 40 år.)

Efter Arvid Lindaus återkomst till Lund 1932 fortsatte korrespondensen fram till Harvey Cushings död 1939. De utbytte idéer, teorier, manuskript, avhandlingar, böcker och patologiska preparat och testade idéer. Cushing besökte Lindau i Lund 1934, och Arvid Lindau nominerade Harvey Cushing till Nobelpriset i medicin 1935. Harvey Cushing fick inget Nobelpris, men sjukdomskomplexet kallades av honom för Lindaus sjukdom, och det namnet levde kvar ända in på mitten av 1930-­talet då von Hippel lades till och man fick det namn som gäller än i dag: von Hippel–Lindaus sjukdom.

1933 blev Arvid Lindau professor i patologi, bakteriologi och allmän hälsovårdslära, ett alldeles för stort område. 1947 blev bakteriologi ett eget område och Arvid Lindau valde att bli professor i detta smalare område. Han publicerade ett fyrtiotal artiklar kring bland annat syfilis, tuberkulos och sjukdomar i CNS.

I dag är det inte många som har träffat ­Arvid Lindau, men av artikelförfattarna (AB) har faktiskt tenterat för honom i bakteriologi den 26 november 1954. Betyget blev ett slätstruket godkänd. Ett minne från den tiden är också att studenterna visste att man skulle vara artig och låta de kvinnliga tentanderna sätta sig först i den bekvämaste stolen, annars blev Arvid Lindau arg, vilket gjorde tentamen problematisk.

Arvid Lindau växte upp nära kasernerna i Malmö och var länge reservofficer. Han var även mycket handbolls- och orienteringsintresserad och var ordförande i Lugi (Lunds universitets gymnastik- och idrottsförening). Lund var på den tiden delat i två läger, det akademiska Lund med sitt Lugi och »vanligt folk« med andra föreningar som handbollsklubben H43 (grundad 1943). Arvid Lindau var också konservativ lokalpolitiker under ett antal år.

Arvid Lindau dog plötsligt i lungemboli den 7 september 1958 efter en operation, 35 år före upptäckten av VHL-genen och VHL-proteinet och deras betydelse för att bromsa tillväxten av klarcellig njurcancer och 61 år innan William Kaelin, en av de tre Nobelpristagarna i medicin 2019 fick priset just för sin forskning kring von Hippel–Lindaus sjukdom.