Hjalmar Bergmans sista roman, »Clownen Jac« (1930), skrevs för att läsas upp som en radioföljetong. Tre skådespelare växlade om de olika kapitlen, men när turen hade kommit till kapitlet »Ur en clowns katkes«, krävde Bergman att läsa själv. Per Lindberg, hans svåger och tillika chef för Radioteatern, våndades inför Bergmans krav. Bergman var gravt alkoholiserad och nergången, men fick som han ville. En reservskådespelare och konjak fanns till hands. Bergman infann sig nykter och svettig. Efter att ha svept ett glas mjölk läste han med stadig röst om hur Jac Tracbac, alias Jonathan Borck, förklarar att drivkraften bakom clownkonsterna är skräck.

Bergmans livsverk är omfattande: romaner, noveller, dramatik, filmmanus samt essäer och kåserier. Vissa teman kan man följa från ungdomsverken till hans mogna författarskap. Det vimlar av utomäktenskapliga barn, som är främlingar i de familjekonstellationer som omger dem. Jac Tracbac är ett sådant, liksom Markurells son Johan i »Markurells i Wadköping« (1919). Vi har gott om despotiska föräldragestalter vars kärlek till sina barn grumlas av narcissistiska behov. Jac Tracbacs farmor, som vi möter i »Farmor och vår herre« (1921), liksom Markurell är exempel på sådana. Förbjuden kärlek och svartsjuka förekommer flera gånger, bland annat i »Chefen fru Ingeborg« (1924). Ingeborg är yrkeskvinnan, som drabbas av åtrå till sin blivande svärson. Svartsjukan och hennes inre moraliska konflikt driver henne obönhörligt mot en psykos och undergång. Livslögner kracke­lerar gång på gång hos Bergman, och det finns otaliga skildringar av alkoholister och berusningstillfällen.

I och med att Bergman med början i »Hans nåds testamente« (1910) skapade Wadköping, liknande hans barndoms Örebro med omgivningar, fick också hans författarskap en udd riktad mot den borgerlighet som var hans ursprung, inte minst mot dess grundpelare – äktenskapet mellan man och kvinna.Bergman föddes den 21 september 1883 i ett välbärgat Örebrohem. Fadern, kamrer i Örebro Sparbank, var en parveny som hade samlat en förmögenhet genom de affärskontakter som banken möjliggjorde. Bergmans förhållande till honom var ambivalent. Modern var dotter till en framgångsrik fabrikör i Örebro; till henne var relationen varmare, vilket inte hindrade honom från att som vuxen under ett uppträde anklaga henne för att ha förtryckt honom. Hjalmar var femte barnet; en äldre syster och en bror hade dött i späd ålder, men två storasystrar fanns. Modern blev sängliggande i över ett år efter hans födelse på grund av blodproppar i benen. För en tid övertogs omvårdnaden av en dadda, som avskedades eftersom hon skedmatade honom med brännvin för att dämpa hans skrik. Som barn var han en »liten otymplig unge, onaturligt fet, klumpig. Stort folk skattade åt mig, barn förföljde mig«, skrev han till sin hustru Stina – mitt »hjärta hade ingen sköld«.

Sexton år gammal tog Bergman studenten som privatist. Studierna i Uppsala ledde inte till examen, men en stor allmänbildning. Det var författarbanan som hägrade. 1901 gjorde han en bildnings­resa till Florens, Rom och andra italiens­ka städer. Flera långa vistelser i landet följde. Han lärde sig italienska och blev förtrogen med italiensk kulturhistoria. Avtryck därav är bland annat en roman om 1400-talsmunken Savoranola (1909). Italien, liksom senare också 1920-talets Berlin, blev hägrande frizoner utanför ett trångsynt Sverige.

Sannolikt smittades Bergman av syfilis i sin ungdom. Exakt när är oklart, men 1902 konstaterades »en synnervsinflammation«; den hade pågått en tid när dia­gnosen ställdes. Den läkte småningom ut. Optikusneurit är vanlig vid sekundärstadiet av syfilis. 1912 tillkom en »ryggmärgsåkomma« med värk, domningar och trötthet i fötterna – således, om hypotesen stämmer, sjukdomens tertiärstadium i form av tabes dorsalis. Han behandlades med arsenik – ingick bland annat i det då nyintroducerade syfilismedlet Salvarsan – och jod, vanligt vid syfilisbehandling. Förs­ta tiden reste han från Helsingborg, där han då bodde, till Lund för behandling. Ytterligare en medicin gavs (möjligen någon kvicksilverberedning), men sattes ut på grund av gastrointestinala biverkningar. Jod- och arsenikbehandlingen fortsatte under mer än ett år.

Bergman gifte sig 1908 med Stina (1888–1976), dotter till skådespelarparet Augusta och August Lindberg. Det blev en barnlös relation, präglad av motstridiga känslor: återkommande svartsjuka, klaustrofobisk ångest, halvhjärtade försök till frigörelse, våldsutbrott, men också kärlek och ömsesidigt beroende. För att få hjälp mot svartsjukan sökte Bergman psykiatern Olof Kinberg 1909, som inte ingav förtroende. Det gjorde däremot Jacob Billström, psykiater och pionjär i den svenska psykoterapins historia, som Bergman konsulterade 1914. Denne ansåg att svartsjukan berodde på »en inre omedveten ångest, förvärvad i den tidigaste barndomen«, förklarade Bergman för sina föräldrar. För Bergmans levnadstecknare, Erik Hjalmar Linder, berättade Billström 1941 att hans patient led av impotensproblem, ett problem som berörs i novellen »Markurells död« (1922) och i romanen »Eros’ begravning« (1922).

Ungefär vid tiden för konsultationen hos Billström insåg Bergman sin homosexualitet, enligt vad han 1926 yppade för den yngre författarkollegan Johannes Edfelt, som vid ett tillfälle måste avvisa hans närmanden. Bergman var då berusad. Stina bagatelliserade makens homosexualitet och förnekade att deras äktenskap skulle varit vitt i en artikel i BLM 1964. Barnlösheten berodde på Hjalmars fruktan för att lida av en ärftlig sjukdom. I varje fall stegrades makarnas inbördes disharmoni på grund av Hjalmars allt öppnare homosexualitet.

Hösten 1919 kastade sig Bergman ut i ett rumlande uteliv i sällskap med den unge skådespelaren Nils Asther. För säkerhets skull låste han in Stina i deras Stockholmslägenhet inför krogronderna. I BLM-artikeln hävdade Stina att inlåsningarna skedde på hennes initiativ för att dämpa Hjalmars svartsjuka och ge honom en större frihet. I sina postumt publicerade memoarer skildrar Asther en homoerotisk vänskap med återhållna sexu­ella inslag.

Bergmans egentliga alkoholdebut skedde sannolikt under skolåren. Skildringar av kamratumgänge med alko­hol, där skolungdom börjar testa och överskrida gränser, finns i »Vi Bookar, Krokar och Rothar« (1912) och »Jag, Ljung och Medardus« (1923). Han blev småningom en högkonsument av alkohol. Kvällsgroggar kom att ingå i hans dagliga ritual – ett sätt att uppnå frid efter dagens kreativitetsutbrott. Men bakom alkoholbruket fanns också den inre stress som homo­sexualiteten skapade. Den berörde inte bara relationen till Stina, utan också hans förhållande till de borgerliga värderingar som han var uppvuxen med och det samhälle han tillhörde.

1922 drevs allt detta till sin spets. I Travemünde träffade han den 14-årige Werner (Werni) Fuetterer. Bergman befann sig på tillfälligt besök i staden tillsammans med Stina. Werni bjöds till Segelholmen i Stockholms skärgård, där paret Bergman brukade tillbringa somrarna. Det blev sol och bad. I Bergmans almanacka finns kryptiska formuleringar som, enligt Linder, visar att relationen, åtminstone för Bergmans del, fick en sexuell karaktär, bland annat »bad c-t-s«, som kan dechiffreras coitus. I så fall något oerhört, med tanke på att sexuellt umgänge mellan vuxna män var straffbart ända till 1944, och här gällde det en vuxen man och en minder­årig. Werni återkom till Sverige, även hans syster kom med. Senare sökte Werni sig till filmen och Berlin; han blev en magnet som drog Bergman till staden. I omskrivningar som i fru Ingeborgs förbjudna åtrå till sin blivande svärson – en motsvarighet till hans egna känslor för Werni – vågade Bergman gestalta sin läggning.

1924 vistades Bergman några månader i Santa Monica i USA för att skriva filmmanus med Victor Sjöström. Han vantrivdes, och alkoholkonsumtionen ökade trots förbudstid. »Jag tror det var Amerikavistelsen som tog korken ur Hjalmar och gjorde honom till en ohämmad suput«, menade hans svåger och förläggare Tor Bonnier. Under åren som följde accelererade Bergmans alkoholism, särskilt efter 1925. Den blev till en autonom självgene­rerande process som samtidigt var ett utdraget självmord. »Det är själen som tar kål på kroppen. Och om den använder rep eller sprit kan vara lika bra. Man super för att man vill bli av med livhanken«, skriver han i »Chefen fru Ingeborg«.

Återkommande resor till Berlin möjliggjorde inte bara konsumtion av alkohol, utan också av kokain, som han snusade, och besök på olika »pojkställen«. På hösten 1926 gjorde han ett försök att varaktigt separera från Stina, vilket än mer utelämnade honom åt hans missbruk, även om de senare försonades. Somatiska komplikationer tillstötte: han hade återkommande blodiga gastriter och svårigheter att få i sig fast föda. Alkohol, särskilt konjak, stod tidvis för merparten av hans kaloriintag. Han blev fet och oformlig. Röntgen visade att hjärtat var förstorat, benen svullnade och han plågades av andnöd. Deliriösa tillstånd med hallucinationer och vanföreställningar följde på alkohol- och kokainmissbruket. Olika läkare förskrev barbiturater som Luminal och Veronal mot ångest, abstinenssymtom och sömnsvårigheter, men också morfin och opium mot smärtor och diarréer. Ändå tillkom flera romaner, dramatik, noveller och filmmanus under hans sista fem år, mycket tack vare somrarna på Segelholmen under Stinas omsorg och relativa begränsning av hans alkoholintag.

Sista uppbrottet skedde några veckor efter radiouppläsningen av »Ur en clowns katkes«. I november 1930 for Bergman ensam till Berlin. Han bodde på Hotell Nordland; strax före nyår försämrades hans tillstånd med blodiga upphostningar, magkatarr och diarré. Hotellets läkare dr Dessau tog över honom till sin privatklinik, där han avled efter knappt ett dygn på nyårsdagen 1931 – enligt dr Dessau på grund av ett slaganfall.

Stina kom för sent till Berlin; på Hotell Nordland tog hon en överdos av sömnmedel. Hon fick psykiatrisk vård en tid och deltog inte vid jordfästningen. Bergmans aska förvarades först hos Bonniers, sedan hos Stina i en urna med två utrymmen – det ena för honom, det andra för henne. De gravsattes genom Bonniers försorg på Norra Kyrkogården i Örebro 1976.