Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs
den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!
Modiga hjältars själar i mängd har den störtat till Hades
och lämnat kvar som rov åt allsköns fåglar och hundar
kropparna ovan jord – ty så var Olympierns vilja … 

(Iliaden, bok 1, v 1–5. Översättning Ingvar Björkeson 1999)

Med dessa rader fick västerländsk litteratur en rivstart.  Iliaden och Odysséen har haft och har fortfarande en oerhörd betydelse för västvärldens kultur, tänkesätt och litteratur. Theodor Kallifatides visar detta i sin aktuella bok »Slaget om Troja« (2018). Genom att införa en ramberättelse från andra världskriget i vilken Iliaden återberättas går han tillbaka till berättelsens ursprung, samtidigt som placeringen i 1900-talet ger en tragisk påminnelse om hur lite människan förändrats på 3 000 år.

Vem som skrev dessa epos, och när, är fortfarande delvis oklart. Den »homeriska frågan« har stötts och blötts sedan antiken: skrevs Iliaden och Odysséen av en i övrigt okänd blind, poet vid namn Homeros, eller skrevs de av en annan okänd blind, poet med samma namn?

Klart är dock att de knappast uppstod som genom en litterär Big bang ur intet.

Den nutida uppfattningen är att de skrevs ner på 700–600-talet f Kr av en poet som kanske hette Homeros. Han grundade sina epos på hjälteberättelser från senare delen av mykensk bronsålder (ca 1600–1050 f Kr) som traderats muntligt från bard till bard under 500 år eller mer. Temat i Iliaden är de konsekvenser som konflikten mellan grekernas överbefälhavare kung Agamemnon och deras främste krigare, Achillevs, gav upphov till mot slutet av det trojanska kriget. Detta var ett tioårigt krig utlöst av att den sköna Helena, drottning i Sparta, enleverats av, eller rymt med, prins Paris av Troja, en framstående stadsstat på Mindre Asiens västkust.

Nutida historiker med ett mer prosaiskt sinnelag anser att kriget snarare var ett uttryck för en långdragen maktkamp mellan två stormakter, en akajisk koalition av grekiska stadsstater mot det hettitiska riket i nuvarande Turkiet, om vem som skulle behärska de ekonomiskt viktiga handelsstäderna på Mindre Asiens västkust och sjövägen in mot Svarta havet.

Arkeologiska fynd tyder på att Iliaden i stora drag sannolikt är grundad på verkliga händelser, men också på att texten uppvisar många anakronistiska inslag som sträcker sig från tidigare bronsålder till Homeros egen tid. Såväl antika källor som utgrävningar tyder på att Iliadens krig utspelade sig någon gång mellan 1200 och 1100 f Kr.

Vad har dessa 3 000 år gamla berättelser att säga nätuppkopplade nutidsmänniskor? Kallifatides anser att Iliaden är »den starkaste antikrigsdikt som har skrivits«, ett nog så viktigt budskap för vår tid. Iliaden och Odysséen ger ett storslaget perspektiv på mänskligt lidande och mänsklig grymhet, men också försoning och diktverken får läsaren att inse hur lite som skiljer bronsålderns och vår tids människor. Dessutom är verken stor poesi.

Man kan också ha stort nöje av att dissekera texten mer på djupet ur medicinsk synpunkt och försöka förstå vilken nivå bronsålderskulturens vetande befann sig på.

Vi kan se närmare på Iliaden, bok 8, v 323–329. Dramatis personae är Teukros, grekernas främste bågskytt, och Hektor, son till kung Priamos av Troja och troernas härförare.

Denne [Teukros] tog åter en pil ur kogret och lade på bågen,

drog så tillbaka mot axeln dess sträng och
siktade noga,

men innan pilen flög ut kom den hjälmbronsglimmande Hektors

vassa sten och slog i där nyckelbenet förenar

halsen och bröstet – en punkt som är mera
sårbar än andra.

Bågens sträng brast itu och med höger handled förlamad 

nedsjönk Teukros på knä, ur hans hand föll
bågen till marken. 

Vi kan utgå från att Teukros åsamkades ett signifikant trauma. Iliadens hjältar kastade inte småsten, framför allt inte den hjälmbronsglimmande Hektor.

Vi kan också vara överens om att detta sannolikt är en av de första beskrivningarna av en skada på plexus brachialis, åtminstone i västerländsk litteratur.

Var Homeros medveten om den patofysiologiska bakgrunden till att Teukros handled blev förlamad/domnad? Och – vad har bågsträngen med saken att göra?

Bækström (1972) översätter: »… och krossade senan så att armen domnade ner till handleden«. Bland övriga svenska översättningar skriver både Johansson (1864) och Lagerlöf (1913, 2012) »strängen«. Björkesons »Bågens sträng« finns inte i originalet; Homeros nämner inte ordet båge just här.

Går vi till engelska översättningar får Bækström medhåll av några översättare, till exempel Fitzgerald (1998): »A tendon snapped; the archer’s arm went numb«. Hammonds »broke his string« (1987) är mest ordagrann och antyder att strängen hör till Teukros, inte till bågen.

Vilket är rätt? Menade Homeros sena eller bågsträng? Är det rentav samma ord på grekiska, så att tolkningen är fri?

Homeros beskriver i andra sammanhang sex klara fall av senskador, och då använder han ordet τένων (tenon). Beskrivningarna är som så ofta i Iliaden schabloniserade. Alla senskador sker i anslutning till leder. Ordet »tenon« förekommer aldrig i singularis utan antingen i pluralis eller i en tredje numerusform, dualis (tvåtal), som betecknar att det finns just två av det aktuella objektet. Konstruktionerna med dualis förstärks med ordet ἄµφω (amfo: båda, bådadera), det vill säga Homeros understryker att varje led har två senor och att båda skärs av. Detta sker oberoende av hur många senor som de facto passerar de aktuella lederna: fotled, höftled, armbåge – och hals!

Beskrivningarna av senskador talar för att Homeros kunskaper i systematisk och topografisk anatomi var bristfälliga, sannolikt beroende på att dissektioner på människor var förbjudna under arkaisk tid. Skadebeskrivningarna i Iliaden talar å andra sidan för en god iakttagelseförmåga och en anatomiuppfattning av bistert empiriskt-funktionell natur.

En rimlig hypotes är att Homeros ansåg att ledernas rörelseförmåga var kopplade till en böj- och en sträcksena. Om båda skärs av blir leden helt obrukbar, ett sätt att öka dramatiken i berättelsen. För övrigt är skadorna för det mesta omedelbart dödliga.

Ett annat exempel på empiriskt-funktionell anatomiuppfattning är frasen »där nyckelbenet förenar halsen och bröstet – en punkt som är mera sårbar än andra«. Homeros hade uppenbarligen klart för sig att penetrerande våld i denna region var dödligt.

De främsta kämparna bar ett harnesk som skyddade bålen, varför nyckelbenets mediala del blev ett riktmärke vid striderna. När Achillevs dödar Hektor driver han in sin lans »vid nyckelbenen där hals och  skuldror förenas skymtade strupen där människans liv släcks ut allra snabbast«. Här använder Homeros ordet för matstrupe, vilket ju knappast är den struktur som är synlig för Achillevs. Inte heller är väl mat- och/eller luftstrupe de mest omedel-bart livsviktiga strukturerna i området. Se bilden på förra uppslaget, där Achillevs dödar amasondrottningen Penthesileia på samma sätt som han tidigare dödat Hektor. (Denna episod beskrivs inte i Iliaden utan i Aethiopis, ett av de mer eller mind-re samtida epos som liksom Iliaden och Odysséen ingår i den så kallade Episka [Trojanska] cykeln och som kompletterar berättelsen om det trojanska kriget).

Det som brister hos Teukros är inte en τένων (tenon: sena), utan en νευρή (neuré: sträng), vilket är det ord som Homeros använder när det handlar om bågsträngar. Till skillnad från Teukros-episoden framgår det vid övriga tillfällen tydligt att det rör sig om bågsträngar, antingen genom sammanhanget, någon lägger en pil på strängen, eller genom att Homeros använder något ord för båge i direkt anslutning till händelsen.

Ordet »neuré« är till förväxling besläktat med ordet νεῦρον (neuron), som i Iliaden betyder sträng, surrning, kanske också sena. Så småningom kommer neuron också att betyda nerv, men denna betydelse används först av Erasistratos på 200-talet f Kr, alltså ca 500 år efter Homeros.

Homeros uttalar sig berömmande om Egypten och dess läkekonst i både Iliaden och Odysséen, och det är väl belagt att det under bronsåldern fanns kontakter mellan Egypten, Grekland och det hettitiska riket.

De egyptiska medicinska dokumenten Papyrus Ebers och Papyrus Edvin Smith är daterade till cirka 1500 f Kr, alltså samtida med den mykenska kulturens höjdpunkt, 300–400 år innan det trojanska kriget sannolikt ägde rum.

I båda dokumenten förekommer begreppet »met« som samlande benämning på strängformade anatomiska strukturer: blodkärl, utförsgångar, senor, sannolikt även nerver. I analogi med egyptisk terminologi kan man spekulera om de närbesläktade orden neuré/neuron betyder inte bara bågsträng/surrning/sträng i fysisk mening utan också strängformad struktur i anatomisk mening, motsvarande det egyptiska »met«. Skillnaden är att man i Grekland på Homeros tid (700–600 f Kr) identifierat tenon (sena) som separat anatomiskt begrepp.

Denna hypotes styrks av att Galenos drygt 700 år senare i en anatomisk läro-skrift om skelettet (»De ossibus«) anger att det i anslutning till rörelseapparaten finns νεῦρον (neuron: strängar). Dessa är av tre slag: de som kommer från muskler benämns τένων (tenon: sena), de som kommer från ben benämns σύνδεσµος (syndesmos: ligament), och de som kommer från ryggmärgen benämns νεῦρον (neuron: nerv). Galenos använder alltså ordet neuron inte bara som sammanfattande benämning på tre strängformade strukturer, senor, ledband och nerver, utan också som benämning på nerver specifikt, vilket ställt till med en del medi-cinhistorisk förvirring (se Singer 1952).

Det som brister hos Teukros är därför kanske varken en sena eller en bågsträng utan en anatomisk »sträng« vars fysiologiska funktion inte stod helt klar för Homeros, även om han visste att extremiteten distalt om skadan domnar om den skärs av. Homeros är alltså inte bara en suverän poet utan också en framstående klinisk iakttagare, men längre än så går antagligen inte hans analys. Greklands vetenskapliga och filosofiska revolution fick vänta ett par hundra år till.

Hur gick det sedan för Teukros? Iliadens hjältar reagerar vanligen stereotypt på de ibland groteska skador de råkar ut för. De dör antingen omgående, ibland efter trauman som inte borde vara omedelbart dödliga, eller återhämtar sig påfallande snabbt. Teukros tillhör den senare kategorin. Trots att han rimligen krossat nyckel-benet och får bäras i skydd »kvalfullt stönande«, deltar han pigg och alert i striderna redan nästa dag.

Ytterligare några dagar senare begravs Achillevs stupade vän och vapenbroder Patroklos, och Achillevs ordnar kämpalekar till hans ära.

Då blir Teukros besegrad i bågskyttetävlingen.

Så lite ont hade han kanske i alla fall.

Fotnot: Artikeln är en sammanfattning av en uppsats i grekiska på kandidatnivå under handledning av professor Karin Blomqvist, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.

Uppsatsen finns publicerad i AIGIS, 2017;(2). http://aigis.igl.ku.dk/aigis/2017,2/Benoni-streng.pdf