Under de senaste veckorna har det skrivits flitigt om ett helgon, S:ta Corona, och även lite om S:t Viktor. Intresset för henne, Corona, är lätt att förstå i dessa tider av corona­virus, särskilt som det påstås att hon är skyddshelgon för pestoffer eller offer för andra smittsamma sjukdomar. Mer om sanningshalten i detta påstående kommer nedan. Den helige Viktor får hänga med på grund av deras gemensamma martyrskap år 176 e Kr, men inget har rapporterats om hans förmåga att utföra underverk inom sjukvården.

Så här kan deras historia återges, enligt webbplatsen Catholic Online (www.catholic.org), som ger en traditionell bild av helgon i allmänhet, med viss källkritik. Dock finns inte S:ta Corona beskriven i ett annat standardverk om helgon, The Oxford Dictionary of Saints (Farmer DH. 5 uppl. Oxford University Press; 2011). Det visar att ingen av de två är, eller rättare sagt var, särskilt kända. Men nu stundar nya tider för dem, speciellt för henne.

Den unga kvinnan Corona levde i Syrien på den tid när kejsare Marcus Aurelius regerade i Rom (det sägs att han dog av pesten i Vindobona, dagens Wien, år 180 e Kr). Vid tiden för Coronas och Viktors martyrskap var en viss romersk domare vid namn Sebastian verksam i Syrien. Han uppges ha varit hård, till och med grym, mot kristna. Det är möjligt att detta är en historik skriven av den kristenhet som stod som vinnare på slutet, men hans beordrade tortyr av Viktor och Corona får honom att framstå som ett riktigt råskinn.

Viktor, som var av italiensk börd, tjänstgjorde som romersk soldat i Syrien, möjligen i Damaskus. När han avslöjades som kristen fängslades han och utsattes för en behandling som på intet sätt stod i skuggan av de fasansfulla varianter som återges i alla legender om de tidiga, kristna martyrerna. Viktor bands fast vid en pelare och piskades så att huden hängde i strimlor. Sen tryckes hans ögon ut. Hur mycket han än led avsvor han sig inte kristendomen.

Här kommer Corona in. Om hon var hustru till en annan soldat, eller till och med Viktors gemål, är inte känt. När hon fick höra om Viktors tortyr skyndade hon till Viktors sida. Även hon var kristen, något hon dittills hade hållit hemligt. Hon lät alla förstå att även hon omfattade kristendomen, när hon bedjande knäböjde vid Viktors sida för att han inte skulle vara ensam med sitt lidande och i sin sista stund.

Kort därefter ställdes även hon inför domaren Sebastian. Han lär ha haft svårt att förstå hennes gärning och dömde henne snabbt till döden. Hon spändes fast mellan två nedböjda, hopbundna palmers toppar. På Sebastians order höggs repen som höll ihop palmerna av, och de reste sig med full kraft så att Coronas kropp slets i bitar. Viktor, som tydligen fortfarande levde, halshöggs nu.

Legenden berättar att korsfarare sedermera tog med sig kropparna till Italien, där de finns i en kyrka vid staden Anzù, nära Feltre och de bellunska Dolomiterna. Men huruvida det skrin som sägs innehålla de bägge helgonens ben verkligen existerar betvivlas. Det finns även uppgifter om att en kejsare, Otto III, år 997 tog med sig relikerna till Aachen. Ett skrin i Aachens katedral som innehåller dessa reliker har nyligen, enligt Reuters, plockats fram, polerats och ska i sommar förevisas – om nu inte rest­riktioner för folksamlingar lägger hinder i vägen.

Vid kanoniseringen blev S:ta Corona skyddshelgon för mystiska penningtransaktioner, inklusive spel och skattsökning. Vilken uppgift Viktor fick är lite diffust. Den 14 maj är deras festdag.

Det finns, som så ofta med helgonlegender, divergerande uppgifter om såväl vad de hette som var de levde och mötte döden. Någon källa menar att hon hette Stephanie och att platsen var Damaskus. En annan källa, som anses vara koptisk, pekar ut Antioc­hia. Ytterligare andra menar att platsen var antingen Alexand­ria eller Sicilien på 300-talet och att Antoninus eller Diocletianus regerade. Under den senare kejsarens regerings­tid uppstod ett stort antal helgonlegender, till exempel den om S:ta Lucia.

Så långt Catholic Online. Ett antal händelser gör att S:ta Corona nu tagits fram ur en relativ glömska och fått popularitet på nätet.

Först är det hennes namn. Det verkar kanske underligt att hon går under två namn, men Stephanie (eller Stefania, även Stephana (från grekiskans στέφᾰνος, stéphanos, »krona«), är den grekiska versionen av hennes latinska namn, som också betyder krona. Helgonbilderna av henne visar ibland att hon har en gyllene krona i händerna. I grekisk-orto­dox tradition sägs att hon under martyrskapet lär ha sett två gyllene kronor: en för Viktor och en för sig själv. Hon avbildas stående uppspänd mellan de två palmerna, just innan hennes kropp rämnar. Stefan är ju annars ett känt helgonnamn.

Det andra lite märkliga är att hon skulle vara skyddshelgon för offer för smittsamma sjukdomar, främst pesten. På Catholic Online finns detta ej nämnt. Även andra källor betvivlar detta. Uppgiften sägs ha publicerats bara för några veckor sedan via Reu­ters nyhetsbyrå. Det ligger nära till hands att fundera över om en kreativ idé sprungit fram ur denna vår tids fatabur, den att förknippa hennes namn med pandemin. Det är även möjligt att hon var detta skyddshelgon inom vissa delar av kristenheten. Det nämns här och där att hon var populär i Bayern och Österrike. Även i Ligurien i nordvästra Italien är hon tillräckligt populär för att ha gett sitt namn till ett sjukhus i Pietra Ligure, där det i dag vårdas patienter med covid-19.

Fortsatt kartläggning av helgonets ansvarsområden behövs för att skapa klarhet. Icke desto mindre är det en fascinerande och flexibel värld som möter oss i helgonhistorierna, och speciellt i historier om »helgon i vårdsvängen«. Ett av de mer berömda helgonen som åkallades när pesten härjade var S:t Rochus, som levde i Venetien. Han ådrog sig där pesten, men tillfrisknade mirakulöst för att en ängel gav honom mat och en hund skötte hans sår under sjukdomstiden. I Venedig, som led svårt av pesten, finns en vacker kyrka tillägnad S:t Rochus. Det kan noteras att Venetien i dag är hårt drabbat av covid-19.