Under våren 2020 har mer än hälften av jordens befolkning tvingats uppleva restriktioner i sin rörelsefrihet i samband med den aktuella covid-19-pandemin. I massmedierna möts vi dagligen av begrepp som »hemkarantän« och »självisolering«. Även om de flesta av oss aldrig upplevt något liknande tidigare så är varken isolering eller karantän något nytt.

Idén att skilja sjuka personer från friska har funnits mycket länge. Redan i Gamla testamentet (tredje Mosebok, kapitel 13) står att läsa att patienter med misstänkt lepra skulle hållas inlåsta av prästen i sju dagar. Kvarstod lepramisstanken fick man förbli inlåst i ytterligare sju dagar för att därefter genomgå en ny bedömning. Patienten förklarades då som ren eller oren. De rena fick återvända till staden. För den orene gällde då Bibelns ord: »Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin bostad.« Ordet »karantän« existerade ännu inte, men syftet med åtgärden att isolera patienten kunde knappast ha formulerats tydligare.

De första försöken till karantänliknande åtgärder dök inte upp förrän långt senare, och då i samband med en annan pandemi: pesten. Pesten anlände till Europa år 1347. Den spred sig snabbt från hamnarna på Sicilien till omkringliggande områden i Medelhavsregionen och vidare genom Centraleuropa. Den nådde Sverige år 1350. Sjukdomen beräknas ha utplånat mer än 30 procent av kontinentens invånare.

Då – liksom vid den pågående covid-pandemin – drabbades Italien tidigt och brutalt av sjukdomen. Detta ledde till att furstar, despoter och andra makthavare införde flera extrema åtgärder för att minimera smittspridningen. En av makt­havarna i Norditalien, Bernabò Visconti av Milano, hade en tämligen hård och kontroversiell inställning. Den 17 januari 1374 deklarerade han i ett brev till en ämbetsman i staden Reggio att »alla personer med pestsmitta skulle föras ut ur staden till omkringliggande fält för att där dö eller återhämta sig«. Den som vårdade en patient med pest var därefter tvingad att hålla sig ifrån pestsmittade människor i 10 dagar innan han eller hon fick träffa andra människor igen. Man riskerade annars att få sina ägodelar konfiskerade och att levande brännas till döds. Även denna åtgärd får nog betraktas som tydlig.

För övrigt hann Bernabò under sin livstid starta ett antal krig, förolämpa den dåvarande Påven Urban V och lyckas med bedriften att bli bannlyst två gånger. Ungefär samtidigt bestämde Ludovico Gonzaga, som styrde staden Mantua, att boende i staden varken fick ta emot besök från personer som kom från pestdrabbade områden eller själva besöka platser där pestdrabbade bodde. Brott mot bestämmelserna innebar även här dödsstraff.

Varken Ludvovico Gonzaga av Mantua eller Bernabò Visconti av Milano var kända för att lyssna på läkarkåren. Deras tidiga försök till karantänsliknande åtgärder var föga framgångsrika och saknade förankring hos den medicinska expertisen. Läkarna hade dessförinnan fått kämpa hårt för att göra sina röster hörda, men år 1377 lyckades den italienska läkaren Jacob av Padua äntligen blanda sig i debatten, som fram till dess mest hade styrts av norditalienska despoter utan särskilt medicinskt kunnande.

Jacob av Padua var chefläkare i hamnstaden Ragusa (nuvarande Dubrovnik). Staden styrdes under denna tid från Venedig och hade liksom övriga hamnstäder runt Medelhavet drabbats hårt av pesten. De styrande i staden trodde att pesten spreds genom giftiga dunster i luften (mias­ma) runt skeppen.

Det skulle dröja ända fram till 1894 innan man kunde konstatera att pesten orsakades av bakterien Yersinia pestis och att den spreds via råttor som anlände som fripassagerare med skeppen.

Jacob av Padua hade alltså ingen kunskap om vad som orsakade sjukdomen eller hur den spreds. Han var dock övertygad om att den kom med skeppen utifrån och att åtgärder för att hindra smittspridning därför måste inriktas mot dessa. Han rekommenderade att man skulle behandla inresta patienter och sjuka stadsbor på en avskild plats utanför staden. Tanken var att separera de friska från de sjuka. Dessvärre fungerade inte åtgärden tillräckligt väl, sannolikt beroende på att man varken hade kunskap om smittvägar, etiologi eller inkubationstid. Detta bidrog till att »Stora rådet« i staden vidtog mer drastiska åtgärder genom att år 1377 utfärda en lag om en 30 dagars isoleringspe­riod för resenärer och varor. Perioden fick namnet »trentina« efter det italienska ordet »trenta« som betyder trettio.

Lagen innebar att alla invånare, besökare och handelsvaror som kom till Ragusa från pestdrabbade områden var tvungna att vara isolerade i 30 dagar innan de släpptes in i staden.

Skeppen fick ligga för ankar en månad utanför staden innan de fick angöra hamnen. Den som av någon anledning besökt isoleringsplatsen tvingades stanna kvar där under 30 dagar, oavsett orsak till besöket. Bestraffningen av lagbrott var dock betydligt mildare än den som despoterna i Norditalien tidigare tillämpat. I stället för att riskera att bli levande bränd till döds bötfälldes man och tvingades därtill att stanna på isoleringsplatsen i 30 dagar.

Åtgärden om en isoleringsperiod på 30 dagar spreds snabbt till andra omkringliggande städer. I Marseille bestämdes år 1383 att isoleringsperioden skulle förlängas till 40 dagar. Perioden fick namnet »qua­rantino« efter »quaranta« som betyder fyrtio på italienska. Det är detta som gett upphovet till vårt svenska ord »karantän«.

Orsaken till att perioden blev just 40 dagar är okänd, men det har spekulerats i att siffran 40 associerats till flera bibliska händelser, som längden på syndafloden, Moses tid på berget Sinai och Jesus tid i öknen. En annan tänkbar förklaring är att 40-dagarsperioden kan komma från den hippokratiska medicinen, där man till­lämpade begreppet »kritiska dagar«. Man ansåg att smittsamma sjukdomar alltid hade ett förlopp där sjukdomens »kris« inträffade på en kritisk dag inom 40 dagar från insjuknandet. Om den kritiska dagen inte inträffade inom 40 dagar betraktades sjukdomen som kronisk och pest kunde uteslutas. Den mest troliga förklaringen till att perioden förlängdes till 40 dagar är dock att en 30-dagars isoleringsperiod helt enkelt inte räckte till för att förhind­ra fortsatt smittspridning.

Oavsett hur tidsperioden 40 dagar uppstod har begreppet karantän levt kvar sedan dess, även om reglerna och inte minst straffen för regelbrott modifierats en del under de drygt 600 år som förflutit sedan dess tillkomst.