Kirurgen i revolutionens Paris gav namn åt »vikingasjukan«

I Norden och i England är Dupuytrens kontraktur en vanlig handkirurgisk åkomma – den kallas även »vikingasjukan«. Handflatans bindvävsplatta förkortas med kontrakturer som följd.

Chefskirurgen på sjukhuset Hôtel-Dieu i Paris, Guillaume Dupuytren (1777–1835), som namngett sjukdomen, upplevde revolutionen, kejsar Napoleon och kungarna Ludvig XVIII och Karl X. Före 1831 beskriver andra anatomer fingerkontraktur. 1614 betecknar Felix Platter till-ståndet som senförkortning. Kirurgerna Henry Cline och Astley Cooper beskriver i början av 1800-talet sträckdefekterna och åkomman i handflatans bindvävsplatta, enligt Cooper en inoperabel sjukdom.

Efter dissektion och patientuppföljning beskriver Dupuytren noggrant och detalje-rat förändringarna i palmaraponeurosen: en mångårig långsam process, av patienten uppfattad som orsakad av trauma, som också kan finnas i fotsulorna. Dupuytren opererade 1831 en vinhandlare och en kusk. Båda hade kontrakturer i ring- och lillfinger med fingrarna indragna i handflatan. Operationerna med transversell inscision i handflatan samt tvärgående snitt på ring- och lillfingrarna beskrivs noggrant i »Leçons orales« (boken med hans föreläsningar i klinisk kirurgi). Fingrarna kunde sträckas ut under operationen. För att ärrläkningen inte skulle böja in fingrarna behandlades patienten postoperativt under en månad med handskena dygnet runt, därefter användes nattskena. Patienterna återfick sträckförmågan, och böjförmågan anges som smidig.

Guillaume Dupuytren föddes 1777 i Pierre-Buffière två mil söder om Limoges (Limousin). Fadern var advokat, hans farfar och farfarsfar hade arbetat som kirurger. Farfadern hade varit verksam vid sjukhuset Hôtel-Dieu i Paris. Dupuytrens mor ägde fastigheter och hade borgerlig bakgrund. Han var näst äldst av nio syskon, varav sex uppnådde vuxen ålder. Vid tre års ålder kidnappades Dupuytren av en kvinnlig passagerare i en vagn vid torget i Pierre-Buffière. Hans syster Marie sprang hem och berättade vad som hänt, och fadern red ikapp vagnen och räddade sin son. Vid sju års ålder sändes Dupuytren till internatskola i Magnac-Laval. År 1789 antogs han som elev vid Collège de la Marche i Paris, en traditionell skolgång med latinutbildning.

Under »de blodiga åren« 1789–1794 pågick den franska revolutionen utanför skolans dörrar. Revolutionärerna avskaffade den 16 februari 1791 alla medicinska examina, och många läkare halshöggs. Därefter kunde vem som helst få licens att utöva läkaryrket. Ett år senare stängdes samtliga universitet och medicinska fakulteter. År 1794 beslutades att undervisning behövde återinföras. I Paris, Montpellier och Strasbourg grundades skolor som bedrev medicinsk utbildning.

När Dupuytren 1794 avslutat sin skolutbildning återvände han hem till fots (41 mil). Han ville bli militär, men fadern bestämde att han skulle bli kirurg. Kirurgutbildningen påbörjades 1795 i Limoges. Utbildningen, som ansetts underlägsen den traditionella medicinska, hade förändrats i och med revolutionen. Kirurgi ansågs tidigare vara ett hantverk skött av barberare och fältskärer med läromästare, lärlingar och gesäller. Detta utbildningssystem ändrades och utbildningen kom att bedrivas på samma sätt som den traditionellt medicinska.

Efter revolutionen behövdes nya lärare till den medicinska utbildningen. År 1795 fick Dupuytren tjänst som anatomiassistent i Paris. Hans uppdrag var att dissekera lik för anatomisk undervisning. Tjänsten innebar att han fick lön och bostad. Tillsammans med läkarna Bichat och Alibert startade Dupuytren 1796 sammanslutningen Société Médicale d’Émulation. Denna grupp kom att betyda mycket för forskning och undervisning.

Dupuytren blev 1801 chef vid den anatomiska institutionen i Paris. Han utmärkte sig för noggrannhet, dokumentation samt för att ha ordning och reda. Tjänsten som »andra klassens kirurg« vid sjukhuset Hôtel-Dieu sökte han 1802. Hans främste konkurrent var kirurgen Philibert Roux (rivaliteten varade livet ut). Inför tillsättningen utsåg fakulteten två kompetenta sökande som utan förberedelse skulle hålla ett medicinskt föredrag. Ämnena var nedskrivna på lappar som drogs från en urna. Dupuytren fick flest röster och fick tjänsten. Hôtel-Dieus chefs-kirurg var då Philippe Jean Pelletan (1747–1829). Dupuytren kom att efterträda honom 1815.

Kirurgen och anatomen Alexis Boyer (1757–1833) var Dupuytrens lärare och understödjare. Dupuytren, som 1794 haft ett rekommendationsbrev med sig, fick undervisning, husrum och mat hos dennes familj. Boyer var kirurg på Charité-sjukhuset och utnämndes 1805 till Napoleons läkare. Han var professor på École Santé och gav ut läroböcker. Boyer hade två döttrar och en son och bestämde att dottern Adelaide skulle gifta sig med Dupuytren. Giftermålet var planerat till den 25 januari 1810. Dessförinnan hade Dupuytren i ett brev till sin blivande svärfar omtalat att bröllopet borde ställas in. Anledningen var att Adelaide inte hyste några känslor för honom. Han kunde i stället tänka sig den yngre dottern som blivande hustru. Boyer vidhöll trots brevet att giftermålet skulle äga rum. Skandalen blev ett faktum när Dupuytren uteblev från bröllopet. Händelsen innebar att Boyer därefter inte stöttade Dupuytren. Den 8 mars 1810 gifte sig Dupuytren med Geneviève Eugénie Lambert de Saint Olive (1794–1866). Deras dotter Adeline föddes den 16 augusti 1811. Adelaide Boyer gifte sig den 17 juli 1810 med kirurgen Philibert Roux.

Dupuytrens verksamhet som kirurg vid Hôtel-Dieu sammanföll med Napoleons krig. Krigen ökade kraven på omhändertagandet och behandlingen av skadade. Den kirurgiska behandlingen förändrades. Tre framstående kirurger, Percy (1762–1837), Larrey (1766–1842) och Desgenettes (1762–1837), verkade i Napoleons »Grande armée«. Dessa tre har satt spår i medicinhistorien. Percy planlade sjukvården, Larrey introducerade ambulanser och Desgenettes förespråkade hygien. Desgenettes är även känd för svaret han gav Napoleon 1799. Kejsaren frågade om de svårt skadades liv inte borde förkortas så att de skulle få en barmhärtig död. Desgenette svarade att hans uppgift var att rädda liv.

Napoleon utnämnde 1809 alla tre kirurgerna till baroner. Dupuytren deltog inte i några fälttåg, men var van att behandla svåra trauman. Han och hans medarbetare var ute på slagfältet och behandlade skadade 1814, när Paris belägrades av koalitionen. När Hôtel-Dieu blev fullbelagt användes Nôtre Dame-katedralen till skadade och sjuka.

Den 9 september 1815 utnämndes Dupuytren till chefkirurg vid Hôtel-Dieu, där han verkade i 20 år. Medarbetaren Jean Nicolas Marjolin fick vid tillsättningen följande instruktion: »Min herre, ni har blivit utnämnd att ersätta mig när jag är frånvarande eller om jag skulle bli sjuk; jag vill bara påminna er om att jag aldrig är frånvarande och aldrig är sjuk.« Han var på sjukhuset i stort sett varje dag utom på söndagar. När han besökte kirurgen Cooper i London 1826, och när han reste med dottern, svärsonen och barnbarnet till Italien 1833–34, tog han ledigt.

Han promenerade dagligen till sjukhuset, och arbetsdagarna var noggrant inrutade. På sommaren var han där klockan sex och på vintern en timme senare. Det ringdes i en klocka när han anlände till sjukhuset. Före ronden kontrollerade han vilka som var närvarande. De som inte hade giltig frånvaro togs ur tjänstgöring. Ronden på samtliga avdelningar (totalt 264 sängplatser) tog tre timmar. Den avbröts endast vid vissa tillfällen, som när en svårt sjuk, döende gravid kvinna förlöstes med kejsarsnitt. När en förmögen patient begärde att Dupuytren skulle avbryta ronden och komma, sände han en kollega för att ta reda på orsaken.

Hans »interner« var alltid med under ronden. En skulle föra och komplettera journaler, en annan bar obduktionsprotokollen. Journalerna fördes noggrant, ibland med teckningar. Om Dupuytren ställde frågor fick svar ges – men ingen fick ställa frågor. Det beskrivs att han alltid själv på ett elegant sätt lade förband på sina patienter. Han var kortfattad, fåordig och kunde uppfattas som barsk. Patienterna uppskattade hans insatser. Han var barnkär, och barnen han opererat följdes omsorgsfullt upp av honom själv. Totalt behandlades 2 363 patienter på den kirurgiska kliniken år 1818.

För att få ett bra behandlingsresultat bestämde han att patienternas sängkläder skulle bytas regelbundet. När läkarna skulle ställa diagnos skulle de använda sina sinnen. Kunskapen och erfarenheten skulle kombineras med syn, hörsel, smak, lukt och känsel.

När Dupuytren föreläste i föreläsningssalen klockan nio satt han i en grön fåtölj bakom ett skrivbord. Han använde patientfall från ronden. Differentialdia-gnostik var viktig för honom, och han förde resonemang kring fallen. Föreläsningarna var välbesökta och medarbetarna förde anteckningar. Dessa anteckningar publicerades i böckerna »Leçons orales de clinique chirurgicale faites a l´Hôtel-Dieu de Paris«. På Hagströmerbiblioteket i Stockholm finns en komplett upplaga i sex volymer.

Omkring klockan tio inledde han sina operationer i föreläsningssalen. Han var en snabb operatör och kunde genomföra en lårbensamputation på fem minuter. De kirurgiska instrumenten var specialgjorda för honom. Han konstruerade även egna kirurgiska instrument. Hans kirurgiska instrument finns bevarade i ett träskåp med sex lådor på Musée de l’Assistance Publique i Paris.

Den postoperativa dödligheten var hög, en av 14 opererade patienter dog. Sepsis, chock och blodförlust kunde inte kontrolleras. Dupuytren, som var medveten om riskerna och komplikationerna, lär ha sagt: »Jag har gjort en del misstag, men jag tror att jag gjort färre än de andra.«

Den 13 februari 1820, på operan i Paris, knivhöggs hertig de Berry i bröstet. Han drog själv ut kniven. Närvarande läkare försökte åderlåta hertigen och en läkare började suga ut blod eftersom det saknades sugkoppar. Dupuytren, som tillkallats, ansåg exploration nödvändig. Kniven hade orsakat hemotorax och gått in i höger förmak, vilket var omöjligt att åtgärda. Efter några timmar dog hertigen. För sin insats att försöka rädda de Berrys liv utnämndes Dupuytren till baron av Ludvig XVIII.

Dupuytren hade flera patienter från societeten och tillbringade mycket av sin tid på sjukhuset och privatmottagningen. Av oklar orsak lämnade han sin fru 1826. Han hade god kontakt med sin dotter, som gifte sig 1832. Dupuytren hade 1833 haft en kortvarig förlamning i ansiktet och behövde återhämta sig. Dottern med familj följde med honom på en resa till Italien 1833–1834. Vid hemkomsten hade han svåra smärtor och andningssvårigheter. Han avled i hemmet den 8 februari 1835. Enligt Dupuytrens önskan genomfördes en obduktion som påvisade tuberkulös pleurit.

Av eftervärlden beskrevs han som en sällsynt despotisk, egensinnig och kontroversiell person. En nyskapande kirurg som hängivet och nyfiket ägnat sitt liv åt att undersöka patienter och prova nya metoder och alternativa behandlingar – erfarenheter som han delade med sig under alla sina föreläsningar. Hans »Leçons orales« är fortfarande läsvärda.