Det var den 28 februari 1969. Vi, två kurskamrater från Karolins­ka institutet, skulle fullgöra en månad av assistenttjänstgöringen i kirurgi i Visby. Det blåste styv kuling när Got­lands­båten lämnade Nynäs­hamn. Fartyget rullade och passagerarna i sittsalongen kämpade mot illamåendet eller var redan i färd med att tömma ventrikelinnehållet i båtens kräkpåsar.

Vi var på gott humör och tog fram vår matsäck. En äldre gotländska nära oss stönade: »Naj, ska ni äjte också!« Sedan började hon kräkas. Men inte vi, för vi var premedicinerade med det då fullt lagliga och mot sjösjuka effektiva läkemedlet Lergigan-amfetamin. Vi åt gladeligen och med god aptit.

Efter fem timmar var vi framme i Visby och tog oss upp till lasarettet. I entrédörrarnas glasrutor var det ingraverat »Rökning förbjuden«, ett tecken på lasarettets framsynta insikt om rökningens vådor. Vi hämtade nycklarna till den bostad vi anvisats. Det var ett litet hus om två rum och kök, den gamla grindstugan till infektionskliniken, som låg utanför den östra delen av ringmuren – ungefär där Svenska spel i dag har sitt huvudkontor.

Huset var perfekt för två ungkarlar som skulle tillbringa den vakna delen av dygnet på sjukhuset, och i stort sett endast ha bostaden som sovplats. Innan vi somnade på kvällarna tränade vi på att snabbt och effektivt skapa en hållbar sutur och lossa peangen utan att darra på handen.

Kirurgkliniken var bemannad med fem läkartjänster: en överläkare, en biträdande överläkare och tre underläkare. Chef var sedan ett år Nils Gustaf Napoleon Schager, 49 år, tidigare biträdande överläkare på Löwenströmska lasarettet i Upplands Väsby. Han var krävande, men gav oss yngre läkare frihet under ansvar. Schager bodde i den magnifika överläkarvillan på lasarettsområdet. Som bakjour kunde han omgående inställa sig, nattetid operationsklädd över pyjamasen. Biträdande överläkare var Ingemar Ljung, en mild person, som alltid var ett stort stöd för den oerfarne. Före sin läkarutbildning var han ingenjör. Även han bodde nära sjukhuset, strax innanför ringmuren i en villa med fantastisk utsikt över Botaniska trädgården och havet. Han var mån om att vi skulle trivas och bjöd hem oss på middag. Som byggnadskunnig och intresserad av Visbys bebyggelse visade han oss runt och berättade om de gamla husen i innerstaden, dess historia och invånare.

En av underläkarna var radiolog på randutbildning. Han bodde 35 kilometer söder om Visby. Underläkare nummer två var en ständigt glad och arbetsvillig pingstvän, som kämpade för att skaffa sig kirurgkompetens med målet att bli missionsläkare. Det blev hon också senare i Nepal. Innehavaren av den tredje underläkartjänsten var för tillfället tjänstledig, vilket skapade utrymme för att vi två kandidater kunde få dela på ett månadslångt vikariat. Man sattes redan första arbetsdagen in i jouren och gick något bävande till de täta nattjourerna. Det kändes tryggt att veta att bakjouren var nära om det knep.

Arbetet startade tidigt på morgonen med röntgenrond. Ofta kom underläkare nummer ett för sent med håret på ända, mumlande något om motorstopp på vägen till sjukhuset. Schager såg inte glad ut.

Efter sedvanliga ronder på avdelningarna följde arbetet på mottagningen, polikliniken. Den hölls i ett stort rum där »sjuklingarna« satt uppradade på stolar utmed väggarna. Schager, som gick i täten, fick en kort beskrivning av besvären, något alla med intresse åhörde, och gav sedan instruktioner och ordinationer till sjuksköterskan som följde i hans spår. Sist i raden kom läkarsekreteraren. Hängande på magen hade hon en konduk­­törs­väska med mynt­växlare, en sådan som buss- och spårvagnskonduktörer använde. Hon tog betalt, gav tillbaka växel­mynt och delade ut kvitton. Dessa fick »sjuklingarna« sedan gå med till Sjukkassan för att få en del av beloppet återbetalat.

Innan den så kallade sjukronorsreformen infördes 1970 var läkarna berättigade till kontant ersättning av patienter i öppen vård. Denna inkomst var betydligt större än grundlönen, som för en underläkare kunde vara ungefär 3 000 kronor i månaden, förutom eventuell jourersättning. Det gällde att hålla reda på hur mycket pengar man drog in varje arbets­dag, annars kunde man få problem med skattemyndigheten. Det fick många läkare erfara när det senare blev en helt oväntad skatterazzia, med specialkontroll av läkarkåren.

Lunch intogs i personalmatsalen. På Visby lasarett, liksom på många andra sjukhus på den tiden, hade man tre separata matsalar: en för läkare, en för sjuksköterskor och en för övrig personal. När vi tjänstgjorde fanns det inte längre möjlighet för läkarna att ta en snaps till lunchen, vilket annars lär ha varit uppskattat av vissa kirurger – kanske för att bli mer frejdiga med kniven?

Man var före sin tid med sortering av matavfallet, som skulle skickas till någon av öns grisbönder. Därför hade man på förekommen anledning satt upp ett anslag vid avfallssäcken där det tydligt stod att grisarna inte använder servett och inte heller petar tänderna. Efter maten dracks det kaffe i en angränsande salong. Där fanns en speciell fåtölj, utan någon särskild markering, som användes av lasarettets chefläkare. När han inte var på plats skulle stolen stå tom. Den obehörige som satte sig i fåtöljen blev uppmanad att flytta på sig. För övrigt hade inte den av generaldirektör Bror Rexed 1967 initierade du-reformen vunnit insteg på lasarettet.

Redan som unga och oerfarna läkare anförtroddes vi avancerade uppgifter. Vi glömmer inte den repmånadssoldat från P18 som hållit vänstra handen utanför stridsvagnens taklucka och ådragit sig en svår skada vid passage under en tallgren. Schager gav efter inspektion en av oss i uppdrag att ta hand om skadan. Det blev ett flera timmar långt arbete med att spola, plocka rent från barkbitar och suturera den utbredda och djupa skadan. Patienten överfördes dagen efter till en handkirurg i Stockholm. Vi undrar fortfarande vad specialisten tyckte och hur det gick för mannen.

En annan uppgift var att ansvara för vården av svårt sjuka under flygtransporter till Karolinska sjuk­huset. Efter en resa utan hörselskydd i försvarets Vertolhelikopter hade man en kraftig hörselnedsättning i minst en vecka. Linjeflyg ordnade alltid en plats tillbaka till Visby. Om planet var fullbokat fick någon annan passa­gerare lämna sin plats.

Nu är det mer än 50 år senare. Vi är på väg från Nynäshamn till Visby med M/S Gotland på en nostalgitripp. Det blåser även nu, men båten är betydligt större än 1969 och har dessutom stabilisatorer, så vi har inget behov av Lergigan-amfetamin.