Ett av de allra sista momenten innan det är dags att skicka en doktorsavhandling till tryckeriet är att skriva en kort sammanfattning. Att försöka kondensera många års hårt arbete till maximalt 250 ord känns då nästan provocerande. Blev det verkligen inte mer än så här? Samtidigt en övning som stämmer till ödmjukhet inför hur oerhört mycket enskilt arbete som summeras på varje sida i en tjock lärobok. Kunskapstillväxt har mycket mer gemensamt med droppstensformationer än med braskande tidningsrubriker.

Min farfar dog ung i början av 30-talet av komplikationer som tillstötte efter en i sig lyckad bukoperation. Botad men försvagad blev han sedan smittad av en halsflusspatient, som lades in på samma sal, alldeles innan det var tänkt att han skulle få gå hem. Han dog av halsflussens på den tiden fruktade följder. Komplikationer som nu under antibiotikans decennier hunnit bli nästan bortglömda.

Han blev bara 33 år gammal, en i sig magisk ålder. Han dog samma datum i december som många år senare blev min födelsedag. Säkert en slump, men ändå med korrespondensens hela oroande potentialitet. Farmor, änkan, blev ensam kvar med en ettåring och var dessutom höggravid. Här finns viktiga pusselbitar till följande generationers känsla av sorg och saknad. Till min oro för att ta rygg på honom.

Jag har läst hans journal. Den är handskriven och lakonisk. Journaltext som ännu inte överlastats med senare tiders många defensiva formuleringar och allsköns information om aptit och naturliga funktioner. Samtidigt är det gripande att se hur lite det faktiskt står om honom. Hur farfar egentligen är frånvarande i journalen. Hur hans liv till synes helt i onödan rinner bort utan att det avsätter mer än några få korta notiser.

Hans dödsångest och bekymmer för hustru och barn syns överhuvudtaget inte. Det är nästan plågsamt hur fragmentariskt ett stort lidande kan presenteras. Samtidigt hade ytterligare anteckningar i journalen varken gjort till eller ifrån. Det viktiga var vad som faktiskt gjordes för honom och inte vad som sattes på pränt. Och till syvende och sist fick han ensam ta steget över gränsen. Dit kunde ingen följa honom. Där var han alldeles ensam. Där blir vi alla alldeles ensamma.

Resultatet av mina många avhandlingsår gick att koka ner till knappt 250 ord. Farfars sjukdom och död kan hjälpligt rekonstrueras, men hans dödskamp förblir i allt väsentligt osynlig i den ordknappa journaltexten.

Hur kortfattad kan en sammanfattning egentligen bli? En gravsten på Grundsunds gamla kyrkogård i Bohuslän summerar en människas liv i ett enda ord: »Genomkämpat« är allt vad där står. Så ohyggligt avskalat och så pregnant!