Teratologin – läran om missbildningar – har som modern vetenskap knappt ett århundrade på nacken. Människans intresse för medfödda missbildningar och deras orsaker sträcker sig däremot långt bakåt i tiden. De äldsta skriftliga dokumenten är nästan 4000 år gamla. Om vi inkluderar utseendet hos olika mytologiska väsen närmar vi oss kanske det religiösa tänkandets källflöden.
Modern teratologi studerar de medfödda missbildningarnas orsaker, patofysiologiska mekanismer och kliniska manifestationer. På motsvarande vis resonerade våra förfäder, men deras kontextbundna förståelse var en annan. Alltsedan talidomidkatastrofen i början av 1960-talet har övervakning av kemikalier i allmänhet, och läkemedel i synnerhet, kommit att bli ett fokusområde för teratologin. I äldre tider bar missbildningar snarare vittnesbörd om att makterna drev sitt spel med oss människor.
Grottmålningar och statyetter från äldre stenåldern är bland de äldsta kulturella uttryck vi känner till. Ibland föreställer de teriantroper, det vill säga varelser som uppvisar en blandning av mänskliga och djuriska drag. Mest känd är nog »Der Löwenmensch«, en 40 000 år gammal figur, karvad ur en mammutbete, som föreställer en människokropp med lejonhuvud.
Hösten 2019 publicerade Maxime Aubert och medarbetare en artikel i tidskriften Nature som beskriver grottmålningar från den indonesiska ön Sulawesi som bland annat föreställer teriantroper som jagar vildsvin; målningar som är häpnadsväckande 44 000 år gamla. Om dessa exempel på teriantroper har en tera-tologisk koppling kan vi bara spekulera kring, men det skulle kunna vara en möjlig förklaringsmodell.
Den på sin tid banbrytande renässanskirurgen Ambroise Paré skrev bland annat ett större arbete om medfödda missbildningar, till vilket vi återkommer senare. Uppfattningen under hans samtid var att missbildningar kunde vara Guds straff för föräldrarnas synder eller ett djävulens verk. Satan kunde anta djurhamn och kopulera med en kvinna, vars avkomma då hade både mänskliga och djuriska drag. Ett slags negativ variant av antikens halvgudar, som ju var frukten av sexuella förbindelser mellan en gud/mytologiskt väsen och en människa. Hit räknades till exempel Herkules och Akilles.
Tron på sexuella förbindelser med djävulen levde kvar långt efter medeltiden. Den danske anatomen Thomas Bartholin redovisar ett fall från Köpenhamn, där en ung kvinna avrättades efter att ha anklagats för samlag med djävulen eftersom hon födde ett barn med katthuvud. Troligen rörde det sig om ett barn med anencefali. Kanske, kan vi spekulera, har missbildningar av olika typer en viss bäring på föreställningen om teriantroper.
På fastare mark står vi nog när det gäller möjliga kopplingar mellan missbildningar och mytologiska väsen från senare tid. Den amerikanske teratologen John M DeSesso diskuterar i en illustrativ artikel hur gudaväsen som Janus, Kali och Ganesha har sina anatomiska motsvarigheter bland faktiska medfödda missbildningar. Vi talar i detta sammanhang om olika anatomiska varianter av siamesiska tvillingar. Till detta kan läggas den troliga kopplingen mellan sirenomeli, det vill säga en medfödd fusion av nedre extremiteterna, och föreställningen om sjöjungfrur.
Att missbildade barn satt det spekulativa tänkandet i rörelse är uppenbart. Redan från den babyloniske härskaren Hammurabis tid (1750 f Kr) finns dokumenterade funderingar kring olika missbildningars prediktiva betydelse, tankar som skrevs ner på kilskriftstavlor. Några exempel: föds ett barn utan mun kommer husets härskarinna att dö, föds ett barn utan högerhand kommer landet att drabbas av jordbävning, föds ett barn utan analöppning väntar hungersnöd.
En av läkarvetenskapens förgrundsgestalter, den franske kirurgen Ambroise Paré (ca 1510–1590), intresserade sig bland annat för medfödda missbildningar. År 1573 utgavs en första upplaga av »Des monstres et prodiges« (»On monsters and marvels« i engelsk översättning), där han kombinerade tidens genreartade intresse för monster med ett mer vetenskapligt och mindre sensationslystet sätt att nalkas området, även om medeltida föreställningar ändå lyser igenom.
Utan att ge exakta definitioner talar Paré om missfoster (medfödda missbildningar), men också om underverk (en kvinna som föder en valp), samt om lytta/ofärdiga (puckelryggiga eller blinda). Han redovisar en mängd exempel på medfödda missbildningar, både från samtiden och från antika källor, och anger ofta tid och plats för nedkomsten, vilket ökar den medicinska trovärdigheten.
Paré diskuterar en mängd orsaker till att missbildningar uppkommer. Först och främst handlar det om Guds storhet och ära eller för den delen också om Guds vrede. Därutöver kommer mer fysiologiska förklaringsmodeller, som att mängden säd varit för stor eller för liten eller att den varit av dålig kvalitet, att livmodern varit alltför trång, att modern utsatts för våld mot buken under graviditeten eller att ärftliga faktorer spelat in.
Utöver medfödda missbildningar hos människan innehåller »Des monstres et prodiges« också beskrivningar av förmenta monster i djurvärlden, till exempel giraffer, elefanter, valar och strutsar. Bakom detta lite spretiga urval ligger Parés intresse för naturens arkitektur, både den vanligt förekommande normaliteten och alla olika avvikelser. Ytterst fanns givetvis Gud, inte bara som skapare av variationen i naturen, utan också som den allsmäktige. I sin kliniska gärning sammanfattade Paré detta elegant i formuleringen: »Jag skötte patienten, men Gud botade.«
Av större betydelse för medicinens utveckling var trots allt Parés insatser som kirurg i den franska armén. Hans bidrag till den så kallade krutstriden var av avgörande betydelse. Den etablerade sanningen vid den tiden var att skottskador var giftiga och därför skulle behandlas med kokande olja. Vid ett tillfälle tog oljan slut vid Parés förbandsplats, varför han inte kunde behandla såren lege artis. Efter en orolig natt steg han upp före gryningen och tittade till sina skottskadade patienter. Han fann då att de obehandlade sov lugnt och att såren hade börjat läka, medan de oljebehandlade var i betydligt sämre skick med feber och mer smärta. Paré publicerade sedermera sin kliniska iakttagelse, vilket ledde till att kokande olja övergavs som behandling vid skottsår. Paré bröt också med den samtida behandlingstraditionen när han började ligera kärl i samband med amputation i stället för att blodstilla genom att kauterisera.
På 1600-talet tänkte man sig i enlighet med preformationsläran att barn utvecklades ur små kompletta miniatyrer som fanns antingen i spermierna eller i ägget. I det första fallet tjänade livmodern blott som en inkubator för det växande fostret, i det senare var sädesvätskan bara den tändande gnistan. Dessa tankar gick väl att förena med bilden av missbildningar som Guds straffdom.
En av embryologins stora, den tyske 1700-talsläkaren Caspar Friedrich Wolff, diskuterade i stället i termer av epigenes, alltså att embryot utvecklades ur en blandning av vätskor från bägge föräldrarna. Utveckling handlade således om att kaos övergick till ordning, snarare än tillväxt av det redan preformerade. Wolffs idéer innebar samtidigt att Gud inte hade lika mycket med eventuella missbildningar att skaffa.
Ytterligare steg i den riktningen togs av den franske zoologen Etienne Geoffroy St Hilaire, som under tidigt 1800-tal utförde experiment på hönsägg. Han skakade dem, stack kycklingembryona genom hål i skalet och injicerade olika ämnen i äggen. Han visade därvid att missbildningar kunde orsakas av yttre faktorer som störde den normala utvecklingen.
Vid denna tid började också intresserade läkare bygga upp kuriosakabinett, som bland annat innehöll exempel på kongenitala missbildningar. Att komma i besittning av dödfödda med missbildningar innebar nog inget större bekymmer. Värre var det när det gällde vuxna kroppar. Moralens gränser tänjdes understundom över bristningsgränsen, och det finns ett flertal misstänkta fall av gravplundring. Så har till exempel den kände skotske kirurgen Robert Liston förknippats med stölden av liket av en pojke med hydrocefalus. Även om Liston förnekade all inblandning i den spektakulärt utförda gravplundringen fanns det i den lärobok han gav ut några år senare en detaljerad teckning av skelettet av en pojke med vattenskalle. Onekligen ganska nära
corpus delicti.
Att på museum visa exempel på medfödda missbildningar har i vår tid blivit en mycket laddad fråga. Så är till exempel de siamesiska tvillingar som länge förevisades på Naturhistoriska museet i Göteborg inte längre möjliga att se. År 2011 togs de bort från museets basutställning och visades då endast på begäran. Några år senare upphörde också den möjligheten, och 2019 beslutades att tvillingarna skulle kremeras och askan spridas i en minneslund, ett beslut som väckt en intensiv debatt, inte minst inom museivärlden. Alldeles uppenbart ett problemkomplex där olika perspektiv står mot varandra och där sista ordet, i skrivande stund, inte verkar vara sagt.
