Den som i dag skriver en lärobok i ett medicinskt ämne måste skriva en helt ny upplaga inom några få år på grund av medicinens snabba utveckling. Men Galenos »Ars medica« var medicinsk lärobok i nära 1 200 år, och den persiska läkaren, filosofen, poeten och vetenskapsmannen Avicennas handbok, kallad »Canon«, var lärobok i medicin i både öst och väst i 600 år. Den senare fanns på kurslistorna i universiteten i Padua, Bologna och Paris ända in på 1700-talet och innehöll mycket nytänkande under sekler av tämligen stillastående medicinsk utveckling.
Claudius Galenos (129–199) var grekisk läkare, född i Pergamon i Anatolien och fick, tack vare en välbeställd fader, sin medicinska utbildning i Smyrna, Korinth och Alexandria. Han blev tidigt en auktoritet, dels genom sina offentliga dissektioner av djur, dels genom sina framgångar som läkare i Rom. Goda resultat i kombination med ett överlägset sätt gjorde att han fick fiender. Galenos flydde tillbaka till Pergamon där han blev läkare för gladiatorerna. Av deras sårskador lärde han sig en hel del anatomi, som han inte kunnat få på annat sätt eftersom dissektion av mänskliga kroppar inte var tillåten. Galenos var särskilt intresserad av anatomi och numrerade bland annat kranialnerverna. Han utnämndes slutligen till livmedikus för kejsare Marcus Aurelius och dennes halvgalne son, återvände till Rom och skrev flera hundra vetenskapliga verk inom filosofi, matematik och medicin.
Den övergripande principen i Galenos tänkande var att allting som existerade hade skapats av Gud i ett bestämt syfte. Denna grundton i hans filosofi var en viktig bas för hela hans författarskap och innebar att hans medicinska skrifter accepterades av den mäktiga katolska kyrkan. Grundsynen passade dessutom in i det muslimska tänkandet när Galenos skrifter efter cirka 600 år översattes till arabiska och fick sin stora betydelse för Avicenna.
Galenos lärobok i medicin, »Ars medica«, blev ett av standardverken vid medicinarutbildning i väst. Galenos definierade hälsan som det tillstånd i vilket vi varken lider något ont eller är förhindrade i det dagliga livets funktioner. Han utvecklade detta synsätt med begreppet »hälsans latitud«, det vill säga att människor kan vara sjuka eller friska i högre eller lägre grad. Människan kunde ha en grundläggande hälsa och tillfälligt drabbas av sjukdom med feber eller andra symtom, varefter hon återvann sin hälsa. Motsatsen ansåg han också förekom, alltså människor med en sjuklig läggning, som ofta var sjuka, men som efter en framgångsrik behandling kunde återfå sin hälsa åtminstone för en tid.
Galenos menade att medicinen omfattade kunskap om både den friska och den sjuka kroppen, det vill säga tecken på både hälsa och sjukdom. Dessa tecken kunde den goda läkaren sedan utnyttja för både diagnos, prognos och behandling. Han använde sig av Hippokrates humoralpatologi och tänkte sig att hälsan förutsatte balans i kroppen mellan dess olika grundelement och dessas kvaliteter. Grundelementen övertog Galenos från bland annat de grekiska filosoferna Empedokles och Aristoteles, som ansåg att dessa element utgjordes av jord, luft, eld och vatten som i sin tur byggde upp människans olika organ. Dessa karakteriserades av kvaliteterna hetta eller kyla samt fuktighet eller torrhet. Ohälsan uppstod genom en rubbad balans mellan dessa kvaliteter. Om en kropp diagnostiserades med för mycket hetta kunde den till exempel botas genom intag av kylande dryck eller svalkande örter.
Galenos hävdade att livet uppehölls av pneumat, som avhandlats av antika naturfilosofer flera hundra år tidigare. Pneumat kom in i kroppen via luftstrupen och fördes via lungorna till hjärtat, där det blandades med blodet. Det fick då en ljusare färg och strömmade ut till alla delar av kroppen där det förbrukades. Han ansåg också att saft från tarmarna sögs upp och fördes till levern som ständigt bildade nytt blod. Han hade alltså en ganska god uppfattning om veners och artärers olika roller, men kunde inte föreställa sig de osynliga kapillärerna.
Galenos betraktades också som en framstående terapeut. Han använde sig av åderlåtning för att återställa balansen i kroppen, men betonade också kostens och inte minst rörelsens stora betydelse för hälsan. Han har kallats sjukgymnastikens fader. Galenos måste uppfattas som en metodisk vetenskapsman som i empiriskt nit samlade in data genom observationer av sina patienter, som han sedan byggde sina utsagor på. Claudius Galenos föreställningar om anatomin blev så småningom punkterade genom William Harveys (1578–1657) upptäckt av blodomloppet 1628. Galenos tankar om grundelementen och deras kvaliteter slogs betydligt senare omkull av Rudolf Virchow (1821–1902) med cellulärpatologin, när han 1855 postulerade att varje cell uppstår ur en annan cell.
Vem var då den persiska polyhistorn som i Väst kallas Avicenna? Hans persiska namn var Ibn (son av) Sina, född 980 i Bukhara i nuvarande Uzbekistan. Han dog under ramadan i Hamadan i nuvarande Irak 1037. Avicenna hade tur med en fader som tjänade sultanen i Bukhara, som hade ett stort bibliotek. Det fick Avicenna tillgång till, och det stod tidigt klart att han hade en unik läsbegåvning. Vid tio års ålder kunde han recitera hela Koranen. Han läste tidigt grekiska filosofer och särskilt Aristoteles, men blev i 16-årsåldern mer intresserad av medicin och studerade Galenos, som fick stort inflytande på hans senare skrifter.
Avicenna levde i en politiskt orolig tid under perserrikets sönderfall och tvingades många gånger flytta mellan olika sultanat och lärosäten där han snart blev en huvudgestalt. Abbasidernas vetenskapligt starkt expansiva kalifat under 800-talet hade förberett marken för honom. Antika texter i tusental fördes till huvudstaden Bagdad och översattes till arabiska organiserat i en hel industri. Biblioteken i perserriket var under slutet av 900-talet välfyllda, inte minst med verk av Aristoteles och Galenos.
Avicenna skrev under knappt 50 år omkring 240 arbeten inom medicin, matematik, meteorologi, biologi, zoologi, astronomi, alkemi, psykologi med flera ämnen och var sin tids ledande vetenskapsman. Vi känner till hans liv genom att han skrev en självbiografi i tjugoårsåldern som sedan följdes upp av en av hans lärjungar.
Avicennas unika förmåga var att organisera ett stort kunskapsområde och bringa klarhet i det. Hans mest kända verk är två encyklopedier, båda i fem band: en filosofisk, »Shifa«, och den medicinska, på engelska kallad »The Canon of Medicine«, som omfattade över 3 000 sidor.
Avicennas filosofi grundade sig till stor del på Aristoteles men omfattade också vetenskaperna i stort. Matematik, fysik och metafysik klassificerade systematikern Avicenna som teoretiska kunskaper, och inom fysiken placerade han som underordnade discipliner medicin, meteorologi, biologi, zoologi, astronomi och alkemi. Underavdelningar till matematiken var algebra, geologi, geografi och musik. Till de praktiska kunskaperna räknade han etik, ekonomi och politik. Han skrev själv avhandlingar inom samtliga dessa områden och var sin tids störste filosof och vetenskapsman. Avicenna trodde att ljuset kunde bestå av partiklar och hade en bestämd hastighet, han gjorde experiment med vakuum och ansåg att tid och rörelse hade ett samband.
Det tog Avicenna cirka fyra år att skriva »Canon« vid drygt 30 års ålder.Dessa fem volymer kan jämföras med Galenos »Ars medica« som bestod av tjugo. Det är tydligt att Avicenna överträffar Galenos i systematisk och pedagogisk förmåga vilket, förutom omfånget, måste ha bidragit till »Canons« framgångar. På 1100-talet översattes »Canon« till latin och fanns på kurslistorna i flera universitet i väst från 1200-talet och fyra till femhundra år framöver. Under en period på drygt 150 år kom den ut i över 60 upplagor. Delar av »Canon« kom på 1200-talet att ingå i ett kompendium kallat »Articella« tillsammans med skrifter av Galenos. Detta kompendium blev kärnan i den medicinska utbildningen i väst fram till 1700-talet.
Det första bandet avhandlar Avicennas medicinska filosofi och är grundad på Aristoteles och delvis Galenos, men betydligt mer fåordigt och pedagogiskt upplagt. Avicenna definierar medicinen som kunskap om kroppens hälsa och hur den kan bevaras, förloras och återvinnas. Han behandlar framsynt betydelsen av hygien, sömn, mat och dryck, fysisk aktivitet och vila och hur man bor och mår rent psykologiskt. Han särskilde de äldres behov och hade ett nyskapande profylaktiskt tänkande med ett sunt leverne och hälsan i fokus. Själv drack han mycket vin, levde stormigt, skrev poesi och sades inte vara en rättrogen muslim, vilket han däremot själv hävdade.
Avicenna ansåg i motsats till Galenos att själen var immateriell och grundade sin medicinska filosofi i sitt eget nydanande tänkande. Avicenna hänvisar också i »Canon« till sitt eget skrivande inom fysik, biologi och metafysik och astrologi, som var accepterat i den islamiska tankevärlden. Han sökte evidens för medicinska åtgärder och trodde inte på planeternas påverkan på människors handlingar eller hälsa, och betraktade inte heller astrologin och alkemin som vetenskaper då de saknade bevis.
I sin sjukdomslära följer han nära Galenos, men teorin om kroppens balanser är mer utvecklad. Avicenna beskriver hela sexton exempel på obalanser. Han var beroende av sina föregångare Aristoteles och Galenos men kunde också vända sig mot deras slutsatser, till exempel om hjärtats läge där han hade en egen, mer korrekt uppfattning. Han beskrev ett situs inversus men avslutar ödmjukt att det är »filosofens« (Aristoteles) åsikt som gäller. Det femte bandet i »Canon« fick också stor betydelse i väst. Det är en farmakopé baserad på arabisk och indisk tradition.
Avicenna har kallats den största intelligensen efter Aristoteles. Han var sin tids mest betydande filosof och vetenskapsman och påverkade medicinarutbildningen i både öst och väst under århundraden med sin pedagogiska förmåga. Hans nytänkande var profylaktiskt, med hälsan i fokus, och innebar en gryende medicinsk evidens.
Mycket mer om lärdomsgiganterna Galenos och Avicenna finns att hämta i Lennart Nordenfelts utmärkta bok »Filosofi och medicin«.
