Äras den som äras bör. Det är lättare sagt än gjort när minnena efter ett halvsekel kan vara något dunkla. Det var tack vare en sportjournalist vid Göteborgs-Posten som vi nyligen blev påminda om svensk pionjärforskning i 1960-talets Lund. Journalisten Joel Tivemo skrev den 26 april 2020 en artikel i GP med titeln: »Okände svensken gjorde upptäckten av coronavirusen möjlig« [1].

Den okände svensken var Bertil Hoorn (1925–1997), forskare vid institutionen för medicinsk mikrobiologi och färdigutbildad öronläkare. I annexet till institutionen i det kulturmärkta huset (sedermera tyvärr rivet) på Paradisgatan 5 i Lund utvecklade Bertil Hoorn en odlingsteknik för organ med cilieförsedda celler. I stället för sedvanliga odlingsmedier, med serum eller andra liknande beståndsdelar, använde Bertil Hoorn helt syntetiska näringsvätskor [2]. Metodens potential framgick när han tillsammans med David Tyrrell på Common Cold Research Unit, Salisbury, England, satte upp metoden på dennes laboratorium [3] och kunde odla fram virus som man inte lyckats med på laboratorium tidigare [4]. Året därpå, 1967, kom så artikeln där David Tyrrell och kollegan June Almeida, med Bertil Hoorns metod, för första gången kunde påvisa två nya virus, som på grund av sitt elektronmikroskopiska utseende sedermera fick namnet Corona [5]. Men låt oss ta det hela från början.

Bertil Hoorn föddes 1925 i Vetlanda, där han växte upp. Pappa Richard drev en mekanisk verkstad tillsammans med sina bröder. Efter studentexamen i Växjö 1947 blev det så medicinstudier i Lund. Bertil Hoorn blev med kand 1950, med lic 1956 och legitimerad läkare samma år. Hans håg stod till klinisk verksamhet och valet föll på öronspecialiteten, inom vilken han skaffade sig specialistkompetens med tjänstgöringar i Kristianstad, Jönköping och Västervik.

Med en farfar som var uppfinnare och med en teknikklurig pappa var det nog naturligt att Bertil Hoorns nyfikenhet ledde honom till forskningen. Det som fångade hans uppmärksamhet var problemet med förkylningsvirus. Dessa kunde ju inte odlas så enkelt som bakterierna odlades hos kollegerna i grannhuset. Virus kräver celler för sin förökning. Bertil Hoorn var väl förtrogen med tidigare försök med organodling, där man i regel använde näringsmedier med serum eller andra beståndsdelar från animaliska källor. Bertil Hoorns stora kunskap framgår i en artikel om kirurgen och lasarettsläkaren Carl August Ljunggren (1860–1934), som kunde få hudprov att överleva i organkultur i 6 månader [6].

Bertil Hoorns forskning syftade till en odlingsteknik där näringsvätskan enbart innehöll kemiskt definierade substanser och därmed kunde vara garanterat fri från virushämmande substanser. I den första rapporten med lyckade resultat skriver han att metoden dels kan identifiera vävnader som är känsliga för vissa virus, dels undersöka olika stadier i utvecklingen av infektionen [2]. Mycket snart kom Bertil Hoorn i kontakt med chefen för Common Cold Research Unit i Salisbury, England, dr David Tyrrell, som bjöd in honom att sätta upp sin organodlingsmetod på sitt världsberömda laboratorium. Sagt och gjort: han tog med sig all nödvändig utrustning i en bil och körde till Salisbury för att sätta upp sin metod där. I Lund följde man noggrant rapporterna från Salisbury, inte minst Erik Nordenfelt (en av författarna till denna artikel), som delade arbetsrum med Bertil Hoorn i annexet. Han minns att oron spred sig när tekniken inte fungerade som vanligt. Som väl var löstes problemet. Det lokala vattnet som tillsattes näringsmedlet var toxiskt för organkulturerna. Enkelt utbyte av vattnet löste problemet.

I samarbete med David Tyrrell publicerade Bertil Hoorn flera vetenskapliga artiklar där man använde sig av den nya metoden med organkulturer. I ett första arbete studerades epitel från luftstrupe och näs­slem­hinna från rhesusapa och männi­ska, och växt därpå av vanliga virustyper såsom influensavirus A2, adenovirus, rinovirus, echovirus, coxsackievirus och poliovirus 1 [4]. Framgångsrik växt av myxovirus kunde demonstreras i en efterföljande artikel [3]. Fler försök med luftvägsvirus visade växt i organkulturer, exempelvis influensa A, B, C, parainfluensa 1, 2, 3, 4, Sendaivirus, RS-virus, poliovirus, echovirus, coxsackievirus, rinovirus och adenovirus [7]. Den patologiska bilden av epitelet kunde skilja sig mellan olika virus.

Den organkulturmetod som Bertil Hoorn arbetat fram visade sin stora potential i en studie av nässekret från en patient med övre luftvägsinfektion. Inoku­lerade organkulturer förlorade sin cilieaktivitet efter fem dagar på grund av att virus etablerat sig i epitelcellerna [8]. Detta virus gick inte att odla fram med någon annan känd metod. De egenskaper som virus visade pekade på att det var ett rinovirus, men med krav på speciella odlingsförhållanden. Hoorn och Tyrrell följde upp sina erfarenheter med organkulturmetoden genom att publicera flera metod- och översiktsartiklar. Med en mindre modifikation av metoden kunde även virus odlas fram där den ursprungliga metoden inte räckte till [9]. En större översiktsartikel följde där Hoorn och Tyrrell beskrev användningen av organkulturer i virologisk forskning [10].

Bertil Hoorns intensiva samarbete med David Tyrrell hindrade honom inte att fullfölja sin akademiska karriär. 1966 la han fram en avhandling med titeln »Organ cultures of ciliated epithelium for the study of respiratory viruses« som försvarades framgångsrikt [11].

David Tyrrell inkorporerade Bertil Hoorns metod i sin tekniska arsenal och använde den i fortsatta studier. När Tyrrell fick positiv växt utan att kunna odla upp förmodade virus i vanliga cellkulturer kopplade han in en av de främsta experterna på elektronmikroskopi, June Almeida. Hon kunde få fram bilder på de virus som fanns i organkulturerna [5]. Två av dem, 229E och B814, liknade de virus som orsakade infektiös bronkit hos fåglar, men som aldrig tidigare hade påträffats hos människa. Den elektronmikroskopiska bilden har av senare forskare setts som coronaliknande och därmed var namnet klart. Med Bertil Hoorns metod kunde således Tyrrell och Almeida för första gången påvisa detta senare benämnda coronavirus hos människa [5].

När Susan Weiss i år i den ansedda tidskriften Journal of Experimental Medi­cine beskriver sina 40 år av coronaforskning så finns visserligen stam 229E nämnd i figur 1 vid starten av den tidslinje som avhandlas, men ingen referens vare sig till Almeida, Tyrrell eller Hoorn [12]. Tack vare sportjournalisten Joel Tivemo har vi blivit påminda om en svensk pionjärforskning av hög och aktuell dignitet, ett arv som förtjänar att uppmärksammas.