I juni 2020 utfärdade Islands meteoro­logiska institut en varning för ett nära förestående vulkanutbrott i Grímsvötn på sydöstra Island. Många minns nog veckan med inställd flygtrafik när vulkanen Eyja­fjallajökull hade sitt utbrott år 2010. Färre har hört talas om den tämligen okända, men betydligt mer omfattande naturkatastrof som inträffade under sent 1700-tal i samma område som Grímsvötn och Eyjafjallajökull – ett utbrott som fick enorma konsekvenser för befolk­ningen. Detta är historien om hur ett vulkanutbrott på Island påverkade män­niskors liv och hälsa i hela Europa och blev en utlösande faktor vid utbrottet av franska revolutionen.

Våren och sommaren 1783 var en av de varmaste perioder som någonsin registre­rats i Europa. Sjukdomar som dysenteri, tuberkulos, tyfus och andra infektionssjukdomar florerade i värmen, och torka och missväxt hotade skördarna. Livsvillkoren var svåra för befolkningen på många håll, men ingen anade att ett vulkanutbrott långt borta på Island snart skulle förvärra situationen drastiskt.

Island ligger på den mittatlantiska spridningsryggen, där den eurasiska kontinentalplattan glider isär från den nordatlantiska plattan. Dessutom ligger ön rakt över en så kallad »hot spot« där het magma väller upp från jordens inre. Just nu befinner sig Islands östra spridningszon rakt över den, vilket betyder att området dras isär samtidigt som det utsätts för tryck underifrån. Kombinationen har förvandlat området till Islands mest aktiva vulkanzon: östra vulkanzonen. I denna zon ligger Lakisystemet, ett 27 km långt band med sprickvulkaner som tillhör Grímsvötns vulkansystem. Vulkanen Grímsvötn, som nu befaras vara nära ett utbrott, har haft mer än 60 utbrott de senaste 1 000 åren. I samma zon ligger även några av Islands mest kända vulkaner, som Hekla, Katla och Eyjafjallajökull. Men det var i Lakisystemet som det mest förödande utbrottet inträffade för drygt 200 år sedan.

Den 8 juni 1783 fick Laki ett utbrott som pågick i 8 månader – ända fram till 7 feb­ruari 1784. Utbrottet ägde rum i en 23 km lång spricka genom 140 kratrar, producerade 0,4 km3 tefra (aska och fragmenterat material) och nästan 14,7 km3 lava, vilket skapade ett av världens största basaltflö­den genom tiderna. Som jämförelse skulle mängden lava räcka till att begrava hela dagens Stockholm under ett 78 meter högt lavatäcke. Lavafontänerna var mellan 800 och 1 400 meter höga, och askpelarna från Lakiutbrottet nådde höjder på upp till 13 km och låg på 7–9 km höjd under utbrottets fem första månader. Ett tjugotal gårdar på Island begravdes under lava och aska.

Vid utbrottet sprutade mängder av hälsofarlig vulkanisk gas ut i luften. Mer än 122 miljoner ton svaveldioxid och 7 miljoner ton klorföreningar (främst saltsyra) slungades ut i atmosfären och spreds sedan med jetströmmarna runt hela norra halvklotet. En omfattande tät och torr svaveldimma spreds över Europa och täckte så småningom hela norra hemisfären från 35° N latitud (motsvarande Nordafrikas kust) ända upp till Nordpolen.

Dimman förmörkade himlen, båtarna hade svårt att navigera och stjärnhimlen gick inte att se. Solen färgades blodröd. Människor i hela Europa kunde känna svaveldoften som en tung doft av ruttna ägg och känna svavelsmaken i munnen. Vattnet blev förorenat av sand och aska. I England föll så mycket föroreningar ner från himlen att sommaren 1783 kom att kallas »sandsommaren«. Många förberedde sig för jordens undergång. Man visste inte varifrån dimman och mörkret kom, men vetenskapsmän – bland andra Ben­jamin Franklin – spekulerade i att dimman orsakades av svansen på den stora meteor som syntes på himlen sommaren 1783. Det skulle dröja ytterligare ett år innan man kopplade ihop svaveldimman med vulkanutbrottet på Island.

På grund av det kraftigt ihållande högtrycket över kontinenten avtog vindarna och svaveldimman låg därför kvar över hela Europa ända fram till långt in i oktober. De olika svavelföreningarna gav upphov till en rad hälsoproblem. Den höga koncentrationen av svaveldioxid orsakade en brännande känsla i halsen, svidande ögon och andningssvårigheter. Svavel­syran var farligast och kunde ge upphov till andningsstopp redan vid låga koncent­­rationer. Sulfataerosolerna orsakade hjärt–kärlsjukdomar. Många fick kemisk konjunktivit och huvudvärk av klorföre­ningarna, där saltsyran gav mest uttalade symtom.

Över hela Europa inkom rapporter om patienter med förvärrad bronkit, astma, sjukdomskänsla och aptitförlust som kunde härledas till den torra svavel­dimman. När regnvatten föll genom vulkangaserna bildades surt regn som brände hål på växternas blad. Grödorna missfärgades, ruttnade och ansattes av parasiter. I Nederländerna rapporterades att löven föll från träden i sådan mängd att det såg ut som i oktober, trots att det var juni.

Utöver svaveldimman spydde vulkanen ut 15 miljoner ton vätefluorid i atmosfären. Vätefluorid fastnar i askpartiklarna och elimineras ur atmosfären på ungefär 3 dygn och får därför inte samma geografiska spridning som svavel. De förödande effekterna av vätefluoriden blev därför värst på Island, där fluoret regnade ner på marken, förorenade betesmarkerna och grundvattnet och förstörde grödorna. Fluor­halten i markvattnet motsvarade ungefär samma koncentration som i vanlig tandkräm (vilket inte är farligt vid normal tandborstning, men oerhört toxiskt om man som en ko dricker 20 liter/dag). Djuren insjuknade i akut eller kronisk fluoros, och inom 8–14 dagar efter utbrottets start inleddes en massdöd bland boskap. Inom 8 månader hade mer än 60 procent av alla får, hästar och kor dött.

Prästen Jon Steingrimsson beskrev år 1783 hur vissa djur fick så kallade »ask­tänder«: fluorkristallerna växte på tänderna och deformerade dem till den grad att djuren inte längre kunde tugga eller beta och därför svalt ihjäl. Detta fenomen fanns inte beskrivet hos människor på den tiden, men Steingrimsson observerade liknande förändringar i tänderna och skelettet hos människor som bodde i de områden som drabbats hårdast av den nedfallande askan då de tvingades äta de fluorförgiftade grödorna och boskapen och dricka det kontaminerade dricksvattnet. Katastrofen var ett faktum, och så mycket som drygt en fjärdedel av hela Islands befolkning dog i en kombination av svält, fluoros och andra följdsjukdomar som vulkanutbrottet förorsakade.

Läget var så illa att den danska kungen, som då styrde över Island, övervägde att evakuera hela Islands befolkning till Jylland, men projektet havererade av ekonomiska skäl.

I Sverige observerade astronomen Henric Nicander dimman anlända till Stockholm den 24 juni. Delar av befolkningen insjuknade med luftvägsbesvär sekundärt till svaveldimman. Den varma sommaren 1783 gav en misslyckad skörd, och året därpå följde missväxt samtidigt som befolkningen var försvagad av hungersnöd, smittkoppor och dysenteri, vilket ledde till en viss ökning av dödsfallen under de två första åren efter Lakiutbrottet. Dock är det oklart hur stor del av överdödlig­heten som kan härledas direkt till svaveldimman.

I övriga Europa blev så många allvarligt sjuka och dog att man först misstänkte att pesten kommit tillbaka. Samtida observatörer i Frankrike misstänkte ändå att dimman på något vis orsakade ohälsan och skrev att »dimman har följts av kraftiga stormar och sjukdomar som drivit en tredjedel av folket i flera församlingar till graven«. Ett annat vittnesmål berättar att »under tiden då solen skymdes fanns det sjukdom och otaliga dödsfall«.

Dödsfallen tros bero på en kombination av konsekvenserna från luftföroreningarna från vulkanutbrottet, den extremt varma sommaren 1783 och den påföljande mycket stränga och kalla vintern. I Storbritannien har man uppskattat att överdödligheten uppgick till 30 000 dödsfall och ytterligare minst 30 000 i Frankrike. Många av dessa var barn och ungdomar. I London rapporterades en överdödlighet på mer än 1 000 barn under 6 år mellan juli och september 1783.

I en studie pub­licerad i tidskriften PNAS 2011 beräknas 142 000 européer dö i hjärt–kärlsjukdom till följd av vulkangaser om ett nytt utbrott liknande Lakiutbrottet skulle in­träffa i dag.

Hösten och vintern 1783–84 blev rekordkall eftersom vulkanaskan reflekterade bort solstrålningen. Det finns rapporter om havsis så långt söderut som i den Mexikanska golfen. Jordens medeltem­peratur sänktes i snitt med 1°C. I Amerika låg det så mycket snö och is på vägarna att kongressledamöterna som var på väg till Annapolis, där Parisavtalet under amerikanska revolutionskriget skulle undertecknas, blev försenade. Med nöd och näppe lyckades man få tillräckligt många ledamöter på plats i tid för att för skriva under avtalet och därmed avsluta kriget.

Den minskade solstrålningen ledde till minskad fotosyntes med fortsatt missväxt och extremväder i Europa under hela 1780-talet. Skördarna förstördes och folket svalt. Ett av de länder som drabbades hårdast av miss­växten var Frankrike. Stämningen i landet var spänd redan före Lakiutbrottet och ett utbrett politiskt missnöje pyrde bland stora delar av befolkningen. Med den missväxt som följde i Lakiutbrottets spår räckte säden inte till bröd, och priserna steg. Marie Antoinettes förslag om att livnära sig på bakelser föll inte i god jord, och 1789 rann bägaren över för fransmännen: Franska revolutionen var ett faktum.