Det är mars och jag har feber, hosta och dyspné. Det är ihållande och det är uttröttande, men jag känner mig inte orolig. När jag flyter upp ur feberdimmorna repeterar jag respirationens fysiologi och uppdaterar mina kunskaper om andningssvikt för att kunna bidra till pandemibekämpningen när jag blir frisk igen.

När jag blir frisk igen …

Det är april och jag har alltjämt feber, hosta och dyspné. På WHO:s hemsida står det fortfarande att lindriga fall av covid-19 vanligtvis går över på två -veckor. Jag är trött av febern, jag är trött på att vara sjuk, och jag längtar efter att få jobba med mina kollegor igen, efter att få dra mitt strå till stacken. I desperation köper jag en ny febertermometer, men den visar samma siffror. Två gånger tror jag mig vara frisk, men efter ett par dagars arbete återkommer alla symtom och det är bara att återta soffläget.

I april kommer också den första av flera nya upplevelser: skammen över att vara sjuk. Maken är snuvig i två dagar, så vad är det för fel på mig? Varför har jag fortfarande feber? Vill jag i själva verket vara hemma och lata mig, i stället för att hjälpa till på sjukhuset? Och utöver detta ett annat slags skuld: jag lever ju, jag har väl ändå inte rätt att klaga. Frustration, trötthet och skam blandas i en kompott som inte på något sätt är energigivande.

Välmenande vänner och kollegor strör oavsiktligt salt i såren genom frågor som »Oj, är du fortfarande sjuk?«, »Är du frisk nu?«, och »Men hur hög feber har du då?« En tacksam kontrast är de omtänksamma personer, inklusive min egen kloka husläkare, som i stället frågar förutsättningslöst: »Hur mår du?«, vilket ger mig möjlighet att besvara frågan utan att drunkna i skamkänslor. Detta blir en av många insikter om vikten av bemötande, ordval och formuleringar som jag tänker att jag vill ta med mig till mitt kliniska arbete – när jag nu kan återuppta det.

Det är maj och febern går ner, men ersätts av en förlamande huvudvärk, ljuskänslighet, tinnitus och yrsel. Plötsligt förmår jag inte ens enkelt datorarbete; jag som har kunnat sitta hela kvällar med statistiska analyser och manuskriptskrivande ser nu texten dansa runt på skärmen och det blir ingen ordning i huvudet. Jag tappar ord och glömmer bort saker. Det tar någon vecka innan jag identifierar rätt term – det är visst det här som är hjärntrötthet. Nå, det går väl också över. Tänker jag.

»Vi har samlats här i dag för att ta farväl av en alldeles ypperlig hjärna …« Det är juni och jag klarar inte någon form av rörelse, ljud eller skärmtid. Det som återstår är att ligga blundande i ett mörkt rum och diktera upp ett utkast till minnesord över min älskade hjärna. Ute grönskar sommaren, och här inne ligger jag och har sällan känt mig mindre grönskande.

För första gången börjar min tillförsikt att svikta. Jag kunde tolerera febern, den tresiffriga vilopulsen, stunderna av kraftig dyspné när jag satt framåtlutad i soffan och försökte hålla paniken stången, och den påföljande orkeslösheten som krävde timme efter timme av sömn. Jag har accepterat att inte längre kunna träna fyra gånger i veckan, även om jag naturligtvis hellre hade varit utan konsekvenserna detta får på kropp och psyke.

Men förlusten av min hjärna – min underbara, fantastiska hjärna, som förmår så mycket och som tagit mig så långt … På internet sprids rykten om covid-19 som övergår i kronisk hjärntrötthet, och jag blir kall inombords. Tänk om det kommer vara såhär för alltid. För första gången sedan mars är jag rädd på riktigt. Jag skulle kunna leva med en handskada, att aldrig mer kunna operera, men utan min höga hjärnfunktion, vad är jag då?

Och vad är det egentligen som händer i min hjärna? Varifrån kommer dessa märkliga symtom? Är jag i själva verket deprimerad, utbränd, eller simulant? Eller har jag små mikroembolier överallt i hela kroppen och går hela jag, utan att märka det, långsamt i nekros, kroppsdel för kroppsdel? Och varför lutar min kropp plötsligt lite grann åt vänster?! Det finns inga förklaringar och inga kända botemedel.

Det är juli och ett ljus i mörkret blir de grupper på sociala medier för covid-19-drabbade läkare där vi kan dela vår oro, våra framgångar, våra bakslag. Några av mina drabbade kollegor har det betydligt tuffare än jag och blir ifrågasatta både på sina arbeten och av sina vårdgivare. Vi stöttar varandra och kommer med tips om vad som funkar och inte funkar. Nu har några av oss äntligen blivit friska – det ger nytt hopp. Den nytillkomna frustrerade kollegan, som beklagar sig över att han efter en månad fortfarande är sjuk, får digitala klappar på axeln och ingen säger det vi alla tänker: spara på krafterna, det här är bara början.

Det är augusti och jag läser den brittiske infektionsläkaren Paul Garners krönikor i BMJ om sitt sjukdomsförlopp och blir tårögd av igenkänning och tacksamhet. Jag lär mig om »pacing« för hjärntrötthet: att helt tvärtemot fysiskt konditionsbyggande så måste jag, för att så småningom kunna höja aktivitetsnivån, hela tiden ligga snäppet under den nivå jag just nu klarar av. Det är svårt att acceptera, men jag blir så illa tvungen när flera försök till heltidsarbete straffar sig snabbt: feber, yrsel och tinnitus kommer tillbaka och jag ligger däckad igen. »Hello, soffan, my old friend.«

Min fortsatta begränsade förmåga tvingar fram insikter om vad som är viktigt, på riktigt. Spoiler alert: det är inte prestige och det är inte pengar. Jag har levt frisk, kompetent och energisk, i privilegiet att inte behöva välja så mycket utan har kunnat ge tid och energi till allt jag är intresserad av; allt som är viktigt, spännande, eller roligt. Nu när jag väl måste börja prioritera visar det sig faktiskt vara mycket enkelt: min hälsa kommer först, min familj kommer på andra plats, och allting annat kommer sedan.

Jag vänder andra kinden till, och ibland vänder jag till och med ryggen åt och går. Jag säger nej utan att få dåligt samvete: tack, men nej tack. Att dra sunda gränser har aldrig varit enklare: här går min gräns, beklagar om den är oläglig för dig, men här går den, och på andra sidan om den är min ohälsa, så: Här. Går. Den.

Och se! Hjärnan är inte helt förlorad utan på den tredje dagen uppstånden. Inte i ursprunglig form, men i något slags form, och inte på tredje dagen, utan på sjätte månaden, men gott nog. Jag börjar kunna besvara mejl utan att behöva gå och lägga mig ner efteråt för att inte ramla omkull av yrseln. Jag kan cykla igen utan att vara rädd för att tappa balansen.
Två sönderbrända kastruller vittnar om att simultankapaciteten ännu inte är återuppstånden, men så länge jag inte påbörjar en ny sak när jag redan gör något annat så kan jag till och med laga mat till mig själv (läs: koka pasta).

Det är september. Jag får fortfarande återfall i feber, yrsel och tinnitus, men de kommer mer sällan och varar inte lika länge. Jag sitter fortfarande helst i skuggan, har solglasögon på mig utomhus även molniga dagar, och de flesta av mina kvällar är lugna, tysta och korta. Jag skriver att göra-listor och minskar dem genast till hälften.

Jag vet inte om, eller när, min kropp och min hjärna kommer att återgå till den funktionsnivå jag hade i februari. Men jag har börjat se denna sjukdom inte som en stöld, utan som en utbildning. Mina prioriteringar har aldrig framstått klarare. Det har tagit mig tre och ett halvt decennium att lära mig acceptera »gott nog« i stället för att ständigt sträva efter »perfekt«. Jag önskar att jag lärt mig tidigare.

Ett halvår efter min första febervecka fäster jag upp ovanför mitt skrivbord ett handskrivet brev från en tacksam patient, som jag opererat under mitt deltidsarbete. En standardmässig operation; en liten och hanterbar insats för mig. En stor och viktig livshändelse för honom. Han är nöjd med bemötandet, tacksam över mitt arbete, glad att allting har gått så bra som det kunnat.

Jag läser om och om igen brevet han tagit sig tid att skriva till mig och mina ögon tåras och jag tänker: det är gott nog.

Det är gott nog.