Hen är medelålders, försöker hålla ihop känslorna och lyckas. Jag får också anstränga mig. Vi har tidigare försökt trappa upp hens medicin mot nervsmärta men hen slutade på eget bevåg, kände sig »yrslig«.
Men det är inte den kroniska värken som tynger i dag, det är livet. De där dagarna som går som visar sig vara just livet. Som jag under min läkarkarriär fått tillfälle att reflektera över många gånger, eftersom livet kommer väldigt nära när jag många gånger fått jobba inför och nära stundande död. Och fått uppleva döden: som en plågsam utdragen process av tårar och som en befrielse, som ett andetag av frisk luft och som en avgrund som öppnar sig under fötterna. Där jag som läkare växt i min roll, men ändå ständigt måste söka den rätta vägen att gå just i detta fall. Där det medicinska i slutändan är enkelt, men det mänskliga ibland är svårt.
Onkologen har sagt till hens livspartner att cancern är obotlig. Cellgifter kommer att ges, men det är endast en förlängning av livet. Det finns inget hopp om tillfrisknande. Tyvärr. Det är bara så det är. Tanken snuddar givetvis vid att det egna livet, mitt eget och min familjs, också en dag kommer att sluta samla tid och upplösas. Vi har tidigare pratat om att hen har svårt att uttrycka känslor, prata om dem, tänka på sitt eget välbefinnande. Men vem ska annars ta hand om barnen?
Och jag slås av att detta är anledningen till att jag ville bli allmänläkare. Att jag inte stannade kvar på medicinakuten för att ta emot en »bröstsmärta«, »astma« eller »uppseglande sepsis?«. Jag ville arbeta med en »Anders«, »Eva« eller »Zacharias«. Jag ville träffa en patient som fick vara en person med ett sammanhang, som kommer för sina smärtor i kroppen, men också för sina smärtor i livet.
Ibland kan jag lösa allt, ibland räcker mina resurser inte till och jag får skriva en remiss. Jag är ingen vän, men jag är ett stöd när patientens egna resurser är otillräckliga och mitt uppdrag är att frigöra samhällets resurser för den enskilde och för befolkningen för att ur detta få ut bästa möjliga folkhälsa. Jag jobbar närmast patienten och får bry mig om hela människan.
Vi samtalar om att det vi ofta ångrar i efterhand är tiden vi inte spenderat med varandra. Jag sjukskriver med snar kontakt och arbetar för att frigöra resurser från hälsocentralen och palliativa teamet. Dikterar. Tar en kopp te och ett djupt andetag. Och tar in nästa patient.
