»Frekvensmedicin är fantastiskt«, sa hon

Jag är på väg att hämta min dotter vid tåget. Jag är sen och småspringer. På en bänk ser jag ett ansikte som verkar bekant. Vi hejar kort på varandra. Jag noterar att hon spricker upp i ett leende. Sedan dyker min dotter upp.

Senare på kvällen kommer kvinnans ansikte tillbaka. Det känns bekant. Jag funderar på om det är någon jag arbetat med på sjukhuset, eller om det är någon av barnens kompisars föräldrar.

»Frekvensmedicin«, säger jag högt till mig själv till slut.

En patient som jag inte sett på länge.

Men hur var det nu? Jag försöker minnas. Kvinnan dök upp på min mottagning med utmattningssymtom. Hon hade försökt att driva en vegetarisk restaurang under något halvår. Till slut hade hon inte orkat längre. Förutom sin utmattning hade hon också dragit på sig stora personliga skulder. Var det inte så att kvinnans dotter hade skadats allvarligt i en bil­olycka?

Hon ville absolut inte ha några medi­ciner. »Mediciner är livsfarligt«, sa hon alltid allvarligt.

Däremot hade hon långa utläggningar om olika kosttillskott och vilka näringsbrister som egentligen låg bakom hennes mående. Under en period träffades vi regelbundet och hennes rehabilitering gick långsamt framåt; efter sex månader var hon inte längre sjukskriven. Jag såg dock inte hennes djupare psykiska problematik. Hon försvann plötsligt från min mottagning för att sedan remitteras ut från psykiatrin. Hon hade legat inlagd för en psykos. Nu när hon mådde bättre vägrade hon kontakt med öppenvårds­psykiatrin. Hon ville gå hos mig.

Att jag minns henne har att göra med att hon en dag kom och berättade att hon hade prövat en ny behandlingsmetod.

»Frekvensmedicin är fantastiskt«, sa hon med glittrande ögon.

»Jaha«, sa jag och lutade mig tillbaka.

Kvinnan berättade om apparaten som kopplades till kroppen via ett par elektroder. Sedan kunde spänningsfält läsas av och rättas till.

»Tydligen hade jag ett svårt år 1632«, sa kvinnan. »Även några år på 1300-talet var svåra för mig.«

Jag lyssnade en stund, sedan pratade vi om hennes rehabilitering som långsamt gick framåt. Flera professioner på vårdcentralen var involverade. Men hon försvann återigen från min mottagning, kanske till en annan vårdcentral eller till psykiatrin. Jag vet inte om hon fortsatte med frekvensmedicin.

Några år senare stod hon på torget och sålde bröd gjort på gamla spannmålssorter som skulle vara mycket nyttiga. Hon pratade länge om speltens hälsobringande effekter. Jag köpte en mycket dyr limpa som var väldigt god.

Hon vände inte bort blicken på tågstationen, hon såg glad ut och leendet var varmt. Klart man blir nyfiken på hur livet blev. En av alla människor som man träffar en tid och som sedan försvinner. Minnena trängs bort av det ständiga flödet av patienter och nya rutiner. Men jag tänker att någonstans bär vi alla möten med oss.