I boken »Göteborgsläkare« av Lars Öberg från 1961 finns en teckning av Martin Odin, ritad av Magnus Strandqvist.

Han var syra–basforskare, klinisk epidemiolog, yrkesmedicinare, universitetsbyggare …

I »Svenskt biografiskt lexikon« står det om Martin Odin: »O var något av ett administrativt ’geni’; han stötte sig aldrig med de makthavande, möjligen kunde han säga ’så tycker jag ’ eller ’så tycker jag inte’ och hans auktoritet var sådan att vidare resonemang därefter var uteslutna« [1]. Få läkare har gjort så avgörande insatser för att förbättra folkhälsan i en hel landsända, för arbetsmiljön och för att bygga upp inte bara en medicinsk högskola, utan också Sveriges största sjukhus och ett universitet.

Martin Odin föddes 1890 i Eslöv och blev medicine licentiat i Lund 1919. Efter några års vikariat blev han 1924 lasarettsläkare och senare chef för medicinkliniken vid Umeå lasarett. Det var ett ganska stort steg för en ung läkare uppväxt i Skåne. Umeå var vid den tiden en liten obetydlig regementsort och residensstad. Norrlands kulturella och industriella cent­rum låg söderut: i Härnösand respektive i Sundsvall. Han behöll dock kontakten med Lunds universitet, då han parallellt med arbetet i Umeå 1927 disputerade på en avhandling om syra–basjämvikten. För denna avhandling fick han Svenska läkaresällskapets stora jubileumspris.

»Norrlandsfrågan« engagerade många under det tidigare 1900-talet. Järnvägen, malmen, skogen och den spirande turismen bidrog till bilden av en ung, vital, expansiv och spännande del av Sverige. Snart inriktades debatten även på socialpolitiska frågor och kom att röra boende, hygieniska förhållanden, kosthåll, sjukdom och död. I sina årsrapporter till Kungliga medicinalstyrelsen beskrev provinsialläkarna hälsotillståndet i befolkningen som alarmerande: undermåliga bostäder, bristfällig spädbarnshälsovård, ensidig kost, missbruk av kaffe och nikotin.

Det var till denna främmande landsdel som Martin Odin kom 1924, som lasarettsläkare vid medicinkliniken vid Umeå lasarett. Där kom han i kontakt med ett helt annat panorama av kliniska tillstånd än vad han hade mött under sina år i Lund. I Tabell 1 listas skillnaderna i sjukdomsmönster mellan norra och södra Sverige kring 1930. Han noterade att han knappt såg några fall med hjärtinfarkt, och dessutom var det ovanligt med diabetes och alkoholism. Martin Odin övertygade Kungliga medicinalstyrelsen om att man skulle göra en epidemiologisk studie av hälsa och levnadsförhållanden i övre Norrland, den så kallade Norrlandsunder­sökningen [2]. Dåvarande Socialstyrelsen hade från 1913 gjort slumpmässiga hushållsundersökningar som fokuserade på hushållens konsumtionsmönster. Däremot var en sådan undersökning, som fokuserade på individer, levnadsförhållanden, arbetsförhållanden och hälsa, unik. Det var ett pionjär­arbete inom den kliniska epidemiologin. Kungliga medicinalstyrelsens generaldirektör, Nils Hellström, skrev i beslutsunderlaget att »vid planläggningen … funnos icke, såvitt styrelsen hade sig bekant, några förebilder och sålunda inga tidigare erfarenheter att bygga på« [3]. Martin Odin kom att leda Norrlandsundersökningen.

Studien publicerades 1934 och den visade att ensidig mjöl- och mjölkkost var vanlig, och att det fanns en hög förekomst av anemier, akyli och tarmbesvär [2]. En typisk kost för norrländska småbrukare kan ses i Tabell 2. De mest anmärkningsvärda fynden var den mycket låga förekomsten av hjärtinfarkt och ateroskleros. Norrlands­undersökningen resulterade i en rad praktiska förslag: utbyggd barnhälsovård, folktandvård, regler för hur bostäder skulle utformas och kostrekommendationer med mer frukt och grönsaker. Man tryckte »Norrlandshusmoderns hjälpreda« som innehöll grundläggande kostkunskap, recept på konservering av frukt och bär och en receptsamling med allt från köttvälling på skogsfågel till lingonsoppa med risgryn.

Martin Odin stimulerade till klinisk forskning vid lasarettets medicinklinik, och samtliga underläkare och extra läkare fick var sin forskningsuppgift att arbeta med. En av underläkarna, Ernst Wegelius, disputerade 1933
i Lund på en avhandling om Norrlands­undersökningen.

Den ökade mekaniseringen i samhället, inte minst den begynnande bilismen, krävde att man hade tillgång till elekt­risk ström. I Sverige växte det fram ett stort antal ackumulatorfabriker där man tillverkade batterier baserade på främst bly. Det var ett välkänt problem att batteriarbetare hade en ökad förekomst av blyförgiftning, vilket kunde ge upphov till blykolik, skelettsmärtor och kognitiv påverkan. Åtgärderna mot detta var tämligen passiva: provtagning av bly i blod, avstängning och omplacering av förgiftade arbetare.

Martin Odin tillträdde 1936 en tjänst som överläkare vid en av medicinklinikerna vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Som internmedicinare utredde han flera patienter med misstänkt blyförgiftning, och han blev medveten om att denna yrkes­exponering kunde innebära allvarliga hälsoeffekter. Han blev 1940 ombedd av Kungliga medicinalstyrelsen att bli undersökningsläkare (företagsläkare) vid AB Tudors ackumulatorfabrik utanför Göte­borg. Han insåg ganska snart att förgiftningarna berodde på att arbetarna på olika sätt exponerades för blyhaltigt damm, både via inandning och via hudkontakt, till exempel om man åt sin matsäck i blyförorenad miljö. Han agerade på arbetsplatsen och föreslog enkla men effektiva åtgärder för att minska exponeringen för bly. På ett år fick han vid Tudors fabrik ner antalet fall av blyförgiftning, från 71 fall 1941 till fem fall 1942 [4].

Blyfrågan gjorde också att Martin Odin fick upp ögonen för yrkeshygienens betydelse, det vill säga att arbetsplatsåtgärder är viktiga för att reducera farliga exponeringar, och därmed minska sjukligheten. På 1940-talet var det inte helt okontroversiellt, då man vid den tiden fokuserade på den enskilde individens ansvar, den så kallade  olycksfågelsteorin. Han betonade också vikten av att läkare arbetade arbetsplatsnära och hade möjlighet att tidigt ingripa vid hotande yrkessjukdomar. Han var mycket aktiv i Svenska läkaresällskapets sektion för hygien (yrkesmedicin) i dessa frågor, liksom i Göteborgs läkaresällskap [5].

De mest bestående insatserna som Martin Odin gjorde var att dels organisera och få igång läkarutbildningen i Göteborg, dels initiera tandläkarutbildningen och senare läkarutbildning i Umeå. Ovanpå detta var han också drivande när det nya Centralkomplexet vid Sahlgrens­ka sjukhuset i Göteborg planerades på 1950-talet.

Den folkpartistiske riksdagsmannen Bertil von Friesen motionerade 1946 om att det skulle inrättas en medicinsk högskola i Göteborg. Riksdagen var positiv och tillsatte en utredning, och redan 1948 års riksdag beslöt att inrätta högskolan. Martin Odin fick uppdraget att organisera detta arbete, och då visade han sig vara ett förhandlingsgeni som med torr saklighet, gott humör och sinneslugn kunde övervinna alla hinder. Högskolan kunde ta emot de första studenterna hösten 1949, och i det fortsatta arbetet skapade Martin Odin en livskraftig medicinsk högskola. Den blev senare en medicinsk fakultet vid det nybildade Göteborgs universitet. Hans Göteborgserfarenheter kom sedan väl till pass när Karolinska sjukhuset i början av 1950-talet skulle byggas ut – Martin Odin satt under åren 1949–53 i den kommitté som ansvarade för utbyggnaden.

Martin Odin insåg ganska snart att sjukhusets åtagande att utbilda läkare krävde nya och ändamålsenliga lokaler, både på universitetssidan och på sjukhuset. Han tog initiativet till att man skulle bygga ett nytt Centralkomplex vid Sahlgrenska sjukhuset. Han begärde in olika förslag och sammansmälte dessa till en genomförbar plan. Han fick mycket kritik, då många kollegor ansåg att han handlade självsvåldigt, men inför olika fantasifulla förslag från individualistiska klinikchefer och kollegor fann han ingen annan möjlighet än att själv utforma förslaget. Det nya Centralkomplexet stod klart 1959, året innan Martin Odin avled.

Parallellt med denna verksamhet var Martin Odin aktiv i uppbyggnaden av en tandläkarhögskola i Umeå. Det var säkert en effekt av hans tidigare erfarenhet som kliniker i Umeå och resultaten från Norrlandsundersökningen. Ett framträdande hälsoproblem hos den norrländska befolkningen var just den katastrofalt dåliga tandhälsan. Martin Odin utsågs 1958 till Tandläkarhögskolans förste hedersdoktor. En given utvidgning av Tandläkar­högskolan var att starta en medicinsk högskola även i Umeå. Han var drivande även bakom det beslutet, ett beslut som låg till grund för att Umeå universitet grundades 1965.

Martin Odin var verksam i en tid då läkarkårens auktoritet var oomstridd, och många av läkarkårens företrädare som chefer och överläkare på det lokala planet hade ett högt anseende. De medicinska framstegen var många och verkade avlösa varandra i en strid ström. Det vi kan lära oss av en person som Martin Odin är betydelsen av att ha en praktiknära verksamhet för att bygga upp en meningsfull klinisk forskning. Dessutom gjorde han avgörande insatser för utbildningen av svenska läkare och tandläkare.