Det hade gått snabbt. På morgonen inga symtom, på förskolan som vanligt. På eftermiddagen hade förskolepersonalen ringt: barnets öga var rött. Hemma några timmar. Elis, 3 år, vill inte öppna ögat som blir mer och mer svullet. In till akuten kl 21 på kvällen. Rejäl och hastigt påkommen svullnad föranleder kontakt med ÖNH- och ögonjour. Cefotaxim sätts in. »Öron« konstaterar att det inte är en etmoidit och är sedan nöjda. »Ögon« tycker att man kan titta på det i morgon, rekommenderar att barnet hålls fastande för han behöver nog under­sökas i narkos. Morgonen efter är barnet feberfritt men vägrar öppna ögonen och har en imponerande svullnad av höger öga. Fastande sedan midnatt och får en tid på ögonmottagningen kl 13.

På ögonmottagningen.

Ögonläkaren, hurtigt:

– Kan du öppna ögat?

Elis, 3 år:

– … (kniper ihop ögonen).

Ögonläkaren:

– Är det en skavande eller stickande känsla?

Elis, 3 år:

– … (kniper ihop ögonen).

Ögonläkaren:

– Vi måste nog undersöka i narkos. Jag ska operationsanmäla honom. Så vi ska försöka få till det under eftermiddagen.

Pappan:

– Hur länge ska han vara fastande? Hur länge klarar man sig utan mat? (Elis har inte ätit på 13 timmar, pigg i övrigt men är ganska ledsen).

Ögonläkaren:

– Två månader klarar man sig utan mat om man får dricka. Och sedan dör man av tiaminbrist, så det spelar ingen roll hur mycket eller lite reserver man har sedan tidigare.

Pappan:

– … (förvånat uttryck).

Pojken och pappa går till avdelningen, gör undersökningen under eftermiddagen (den är tydligen ganska besvärlig). Åker sedan iväg på permis och äter pizza. Därefter ringer pappan barnavdelningen:

Sjuksköterskan:

– Barnavdelning …

Pappan:

– Elis ville bara att jag skulle hälsa att nu har han öppnat ögonen.

På barnavdelningen hörs jubel.