Carl Göran Ekerwald, författare och folkbildare, visar läkare konsten att se hela människan. Foto: Cato Lein

Inom läkekonsten bör man se hela människan. Det naturvetenskapliga synsättet bör därför förenas med ett humanistiskt för att mötet med människan/patienten ska bli så fulländat som möjligt, men också för att det vetenskapliga tänkandet ska utvecklas till sin fulla potential. Författaren Carl Göran Ekerwald visar oss läkare en väg att erövra denna människo­syn.

Vi möter honom för ett samtal i byn Lagga några mil sydost om Uppsala.

Carl Göran Ekerwald (född 1923) gav hösten 2019, vid 95 års ålder, ut »Brittsommar« på Norstedts förlag, tredje delen i en självbiografisk svit som inleddes med »Skogvaktarens pojke« 2002 och »Tabula rasa« 2008.

Från att 1960 ha inlett ett författarskap med ett antal provinsiella berättelser sprungna ur uppväxtens Jämtland vidgade Ekerwald vid 50 års ålder sina litterära domäner, och har med texter under de följande fyrtiofem åren givit läsare stora möjligheter till bildning.

Förutom boken »Om bildning«, som redovisar närläsning av tio kända kulturpersoners dagböcker, så har Ekerwald givit oss texter kring liv och tänkesätt hos Rumi, Shakespeare, Goethe, Swedenborg, Voltaire, Rousseau, Nietzsche, Hermelin, Celine, Hauge och Bartók, vilket får anses vara en remarkabel kulturgärning i sig. Den bok han själv värdesätter högst är »Persisk antologi«, där han gör ett urval av baron Eric Hermelins (1860–1944) översättningar av persisk poesi.

»Jag har ingen fast åsikt, ingen övertygelse, utan är ständigt undrande över sakernas tillstånd«, säger Ekerwald. »Ska man inte veta väldigt mycket innan man har en åsikt, i alla fall en bestämd åsikt?«

När vi i samtalet kommer in på natur­vetenskapliga frågor ger Carl Göran Ekerwald en föreläsning kring relationen mellan kropp och själ, med utgångspunkt från Goethes ord att »kroppen undervisar oss«. I vår tid finns inget slaveri, säger man, men Ekerwald anser att det är precis tvärtom. »Vi är kroppens slavar, men vi har också möjlighet att tukta kroppen.«
Vi har, som i akademiledamoten Jila Mos­saeds dikt, tvingats se att »Hjärtat blir kvar i vaggan – och följer inte med«. Vårt behov av kärlek är så barnsligt, så litet så det blev kvar där.

Ekerwald menar att i vår tid är det kroppen som regerar. Om kroppen är trött så anvisas den inte en viloplats, utan en rad hjälpmedel för denna vila, till exempel sängar, täcken, kuddar, insomningsmusik och insomningstabletter. Om kroppen ropar efter föda så erbjuds den via restauranger, snabbköp, frysar, grillar och mikrovågsugnar mycket mer än vad den behöver. Ropar kroppen att den inte orkar gå så finns det ett oändligt utbud av valmöjligheter som ska tillgodose detta behov. Säger kroppen att den fryser så erbjuder konfektions- och byggnadsin­dustrin oss i västvärlden plagg att värma oss med, moderna bostäder, ja till och med kärnkraftverk för att tillfredsställa detta kroppens krav att slippa frysa. Och hjärtat blir kvar i vaggan.

Den moderna läkekonsten medverkar till detta slaveri under kroppens behov. Inget fel att motverka sjukdom och uppnå hälsa och välbefinnande, men framtidsprojektionerna skrämmer. I våra moderna samhällen återfinns inte längre lösningarna på praktiska problem eller sanningarna i Bibeln eller i Koranen.

Men enligt Carl Göran Ekerwald finns risker i människans förhävelse när vi blir vår egen måttstock och Gud. Genetisk ingenjörskonst, reservdelsmänniskan, lyckopiller och till och med drömmar om att kringgå åldrandet och uppnå evigt liv förstärker kroppsfixeringen på själens bekostnad. Att människan skulle vara en själlös renodlad biologisk varelse som närmast kan beskrivas som en robot styrd av DNA:s algoritmer, som i sin tur kan ersättas med ingenjörsdesignade robotar styrda av artificiell intelligens (AI), känns främmande och skrämmande (läs Y N Hararis »Homo Deus«).

Nej, varje människa lever enligt Ekerwald med ett »icke-vara« i sitt inre – kalla det själ om du vill. Han beskriver »icke-varat« i den kommande boken »Det som icke är«, som snart utkommer och blir opus 52. Ekerwald ger exempel på hur detta »icke-vara« då och då ingriper i ens liv på ett överraskande sätt. Modern hjärnforskning skulle hålla med om att vi inte är eller kan bli medvetna om större delen av de processer som pågår i våra hjärnor (hjärnans »dark energy«, som pediatrikprofessorn Hugo Lagercrantz kallar det; Freuds undermedvetna om man så vill).

Carl Göran Ekerwald har inte tillägnat sig någon särskilt hälsosam livsstil, snarast tvärtom, hävdar han. Men man slås av hans vitalitet, obändiga nyfikenhet och imponerande socia­la nätverk vid en ålder då de flesta skulle säga att »alla mina vänner är döda«.

Och när det gäller allas öde, vår hädan­färd, så hyser fritänkaren Ekerwald ingen rädsla eller skräck inför döden. »Jag välkomnar döden och tänker på den varje
dag.« »Det finns, som både Goethe och Rumi (Jalal al-din Rumi, 1207–1273, persisk poet) visat, en fortsättning, det är jag övertygad om.« I tron att alla svenskar i dag är sekulära och att Bibeln är hopplöst gammalmodig – man har ju läst den i tusen år, så nu är det dags att sluta – så har man tagit bort Bibeln från många hotell och pensionat och även från hospice där människor ligger och dör. Ekerwald säger: »Finns det muslimer där så borde Koranen finnas tillgänglig.« Både Bibel och Koran har samma budskap: »Från Dig kom vi, till Dig återvänder vi« (Psaltaren 90:2) och »Vi höra Gud till, till honom skola vi återvända« (Koranen 2:15). Vi lär få se.

I frågan om dödshjälp har Ekerwald ingen uppfattning, men respekterar dem som känner sig kallade att uttrycka en definitiv åsikt. Dock anser han inte att man ska tvinga sin åsikt på en annan männi­s­ka. Den måste komma ur djupet av varje människa och det måste därför finnas en drivkraft bakom. Det är icke-varats makter som får avgöra detta.

Ett ohälsotillstånd har fått honom att fundera över livets och kroppens förgänglighet. Han ger oss därför till avsked Prosperos slutord i Shakespeares »Stormen«: »Var inte rädd«, och Koranens råd till människorna: »Besök dina anhöriga.« »Ring upp dem och dina vänner.« »Stöt inte bort några av dina egna – de är av ditt blod.« »Ge allmosor.«

I anslutning till coronapandemin når oss efter samtalet Ekerwalds kommentar: »Alla klagar. Men det finns också något gott i detta skeende. Tillvaron stannar upp. Takten går ner. Det blir utrymme för besinning och eftertanke. Vi blir kanske lite klokare på kuppen.«