En nykläckt doktor

Mitt första underläkarvikariat fick jag vintern 2018. 23 år gammal satt jag på morgonronden, tillsammans med överläkaren och sjuksköters-korna, och kände mig viktig. Stolt och rakryggad knappade jag på arbetsdatorns tangentbord och skickade iväg remiss efter remiss. Region Skånes dassiga landstingspyjamas hade jag piffat till genom att vika upp byxbenen och de korta ärmarna. En klädstil som jag tyckte framhävde min figur. I ett försök att verka myndig började jag att odla skägg. Jag menar, vem faller inte för den pondus och respekt som en person med skägg ingiver? I mitt fall var alla skäggstrån emellertid inte terminala, och i ärlighetens namn var det mesta vellusbehåring.

Jag började till och med att dricka kaffe. Mycket kaffe. Jag överskred ganska snart ST-läkarnas koffeinintag, vilket jag för mig själv rättfärdigade genom att hänvisa till kaffebönans potentiellt profylaktiska effekter mot kolorektalcancer.

Efter arbetsdagarnas slut kom jag hem till min dåvarande lägenhet och spelade X-box, eller »krysslåda«, som jag kallar det. Frysen var full av Billys panpizzor och i kylen hade jag bunkrat upp med Coca-Cola zero. Times were good.

Sedan kom överbeläggningarna. Patienter blev utlokaliserade på andra avdelningar och arbetsbördan intensifierades. Fokus låg nu på att släcka bränder. Den goda stämningen bland personalen byttes helt plötsligt ut till en otrevlig och hopplös motsvarighet. En vecka handlade sjuksköterskornas och undersköterskornas APT dessutom om underläkarnas överdrivna kaffekonsumtion. Jag kände mig minst sagt träffad och jag ströp mitt koffeinintag. Denna »cold turkey« färgade min värld grå à la abstinensbesvär.

En eftermiddag ville en inneliggande patient, som vi kan kalla för Bosse, ha ett läkarsamtal. Bosse hade en lång historia av cancer och han var välkänd på avdelningen. På läkarexpeditionen tidigare samma dag hade specialistläkarna diskuterat Bosses tillstånd. Hans cancer var tillbaka och det med besked. På gå-ronden hade Bosse kort fått veta att han nästa dag skulle få prata med överläkaren om sitt sjukdomstillstånd och om framtiden. Bosse väntade alltså på en dödsdom.

Eftermiddagens läkarsamtal blev min uppgift. I en av sängarna i 4-salen satt min patient tillsammans med sin fru. De ville veta vad anledningen var till morgondagens överläkarsamtal. Jag upprepade det som hade sagts tidigare:

»Överläkaren vill diskutera och gå igenom din sjukdom med dig.« Bosse tittade ut genom fönstret. Frun var inte nöjd med svaret och spände blicken i mig och sa:

»Är cancern tillbaka? Jag ser på dig att du vet!«

»Jag har som underläkare inte kompetens för att avgöra huruvida cancern är tillbaka eller inte. Jag vet inte, helt enkelt«, svarade jag svävande. Det var en lögn och en feg ursäkt. Självklart visste jag, och självklart hade jag kunnat ta in Bosse och frun på ett enskilt rum och dela med mig av det jag visste. Så där stod jag med mina skakande ben, min moppe-mustasch och min egenstylade arbetsuniform. Bosses blick var inte längre fixerad på bilparkeringen utanför fönstret. Han lutade sig fram i sjuksängen, la sin kakektiska hand på min axel och sa:

»Du är en bra påg, Philip.« Frun grät.

Nästan ett år senare kommer rapporten »I väntan på AT. En samhällsekonomisk studie«, som behandlar den skriande bristen på AT-platser, och värst av allt belyser att var tredje ung läkare funderar på att lämna sjukvården. Samma unga läkare som bränner ut sig några månader efter examen. Barbro Hedvall pennfäktar hätskt i DN att »sådana läkare vill vi inte ha«, och precis som vid det där APT-mötet om underläkarnas omåttliga kaffepimplande känner jag mig träffad.

Samma dag som mötet med Bosse spelade jag inte på min dyra spelkonsol eller drack cola. Jag grät. Bosse tröstade mig och inte tvärtom den eftermiddagen. Han hade och har rätt. Jag är en påg, en pojke. En privilegierad snorvalp. En läkare som Barbro Hedvall inte vill ha. Men trots tider av skriande brist på AT-platser, sjukhusvarsel och utmattade underläkare utan handledning så måste det någonstans vara okej att vara ny. Det måste vara okej att vara en nykläckt kycklingdoktor eller en grön banan. Jag sitter själv inte på någon lösning men jag bär på min bild och tolkning av Bosses ord. För frågar man honom så kan man trots brist på erfarenhet vara bra ändå.