Förvånansvärt nog finns nästan ingenting skrivet i Sverige om munskydd i ett historiskt perspektiv. Den senaste skrift som nämner munskydd är från 1959 och säger endast att de efter användandet ska läggas i en hink med ett lock som kan manövreras med fotpedal [1].

Mer information ger Berthold Carlsson i sina minnen från sin tid som kirurg hos Karl Gustaf Lennander i Uppsala 1892–1895 [2]. Han beskriver mycket utförligt den omständliga handtvätt som föregick operationerna, men skriver helt kort: »Som munskydd användes en gaslapp bunden med ett band runt huvudet ovan öronen och med ett under hakan«. Man förstår av detta att munskydd vanligtvis användes; Lennander själv kunde dock inte bära munskydd, eftersom han hade ett svårt hjärtfel som gjorde att andningen försvårades alltför mycket.

På det berömda fotografi som visar när Lennander tar bort en pistolkula i bakre delen av skallen på en patient har varken operatören, professor Salomon Eberhard Henschen, som står bakom honom eller den assisterande underläkaren munskydd. Lennander hade inte ens handskar. En viktig funktion för munskydd på den tiden uppges ha varit att förhindra att matrester som fastnat i skägget skulle falla ner i såret.

Det går inte att avgöra när munskydd började användas, men det bör ha varit efter att Louis Pasteur och Robert Koch publicerat sina rön om bakterierna. Det dröjde emellertid många år innan upptäckterna fick genomslag i den praktiska sjukvården. Munskydd användes inte mera allmänt förrän under 1910-talet. Det finns inga skriftliga vittnesbörd om detta, men fotografier från operationssalar visar att det fortfarande i början av 1920-talet förekom att operatören saknade munskydd.

Munskydd i äldre tider

Den äldsta kända beskrivningen av hur man skulle skydda sig mot pesten kommer från Montpellier 1348 och gäller digerdöden. Läkaren där är medveten om att smittan är luftburen och anbefaller att man ska hålla en svamp fuktad i vinäger för näsa och mun när man är nära den sjuke. Egendomligt nog skulle vinäger bara användas i varmt väder – var det kallt skulle man andas in vissa kryddor [3].

Den blivande biskopen i Västerås, Bengt Knutsson, som studerat medicin i Montpellier, gav följande råd i en bok från 1382: »Läkare och vårdare måste hålla sig på avstånd från den sjuke och vända ansiktet mot fönstret.« Han berättar också att han hållit en svamp fuktad med vinäger mot mun och näsa under sjukbesök och att det var det som gjorde att han inte blev smittad [4].

Under 1500-talet började man använda speciella masker som var försedda med en näbb där det låg aromatiska kryddor. Masken var inte tänkt att skydda mot bakterier eller virus (som man då inte kände till) utan i stället skrämma de onda makter som hotade.

Det sista utbrottet av pest i Europa

Vintern 1878–1879 bröt pest ut i Vetljanka, en liten fiskeby med 1 700 invånare vid stranden av Volga. 417 av dem blev sjuka och 363 dog, en del inom några timmar. Epidemin väckte stor internationell uppmärksamhet eftersom Europa varit förskonat från pest i mer än 170 år. Många regeringar sände kommissioner för att undersöka förhållandena på plats. När de kom fram i februari 1879 hade emellertid pesten upphört, lika plötsligt som den börjat. Såvitt känt användes inte munskydd under epidemin, men en rysk läkare vid namn Dogel konstruerade en mask att användas om pesten kom tillbaka.

En annan rysk läkare lanserade ett ännu mer fantasifullt helkroppsskydd i guttaperka. Såvitt man vet kom inget av dem någonsin till användning.

Den manchuriska pesten 1910–1911

Det politiska läget i Manchuriet i nordöst­ra Kina var i början av 1900-talet kaotiskt. Ryssland, Japan och kejsardömet Kina kämpade om herraväldet, vilket försvårade kampen mot den smitta som kom hösten 1910. Smittan spreds längs den östkinesiska järnvägen, som ägdes av Ryssland. Den viktigaste knutpunkten var Harbin, en internationell stad med en stor rysk befolkning. I stadens trånga, fattiga kvarter bodde många kineser under dåliga sanitära förhållanden. Praktiskt taget alla smittade dog inom 48 timmar. Fram till den 8 november 1910 hade 5 272 personer avlidit, och innan epidemin ebbade ut hade 60 000 dött. Den 1 mars 1911 registrerades det sista fallet.

Den kinesiska regeringen sände den 19 december 1910 doktor Wu Lien-teh (1879–1960) att leda arbetet med att utreda vad sjukdomen berodde på och vidta åtgärder för att bekämpa den. Wu var etnisk kines men född i Malaysia. Han hade fått sin medicinska utbildning vid universitetet i Cambridge, men även studerat bakteriologi i Tyskland och i Frankrike vid Pasteurinstitutet i Paris. När han kom till Harbin fem dagar senare var det upp till 35 grader kallt.

Wu organiserade karantäner och isolerade de sjuka. Han kunde också visa att det rörde sig om pest som spritts av pälsjägare som tagit tillvara självdöda murmeldjur (Marmota sibi­rica) som bar på Yersinia pestis (bild t h). Han hävdade också att sjukdomen lungpest sprids via partiklar i utandningsluften, men blev inte trodd av de västerländska läkarna. Vändpunkten kom när den frans­ke läkaren Gérald Mesny avled efter att ha besökt sjuka utan ansiktsmask, trots att Wu hade anbefallt det. Mesny var professor vid Peiyang Medical College i Tientsin och hade kommit för att ta över ledningen för pestbekämpningen från Wu.

Liksom under covid-19-pandemin uttrycktes mer eller mindre rasistiska åsikter om kinesernas bristande hygien och förmåga att hantera krisen. I den ryska tidningen Novaja Zjizn, som gavs ut i Harbin, publicerades under hela epidemin satiriska teckningar som förlöjligade kineserna. På en av bilderna ser man en kines som sitter i sin köttbutik på marknaden och röker opium. På gatan utanför ligger en halvt förruttnad hund och ett huvud av en ko bland all annan bråte.

I slutet av januari 1911 låg över 2 000 döda människor på gator och torg. Wu insåg att varmare väder skulle tina liken och göra dem till en enorm smittkälla. Råttor hade också börjat gnaga på dem. För kineserna var kremering ett vanhelgande av de döda, men Wu lyckades få kejsarens tillstånd att bränna liken. Den 31 januari, på det kinesiska nyåret, började den första masskremeringen i Kinas historia; den varade i flera dagar. Av tradition brukade miljontals kineser resa till sina hemorter för att fira det nya året. Med hjälp av utkommenderade soldater lyckades Wu förhindra att smittan spreds genom sådana resor.

När epidemin klingat av arrangerade den kinesiska regeringen en stor internationell konferens i Mukten, nuvarande Shenyang, med Wu Lien-teh som ordförande. I sitt öppningstal betonade han att det var den första internationella medi­cinska konferens som ägde rum i Kina och att den därigenom också utgjorde en milstolpe i landets utveckling. Förutom kine­ser kom delegater från elva länder, bland andra Ryssland, Japan, USA, England och Frankrike. Samtliga föredrag och resolutioner trycktes i en bok på 500 sidor.

Bland förslagen till preventiva åtgärder var att rekommendera munskydd. Flera modeller presenterades, men Wus förslag var det som vann bifall på konferensen och fick därigenom också ett internationellt genombrott. Skyddet bestod av två lager gasväv som omslöt ett stycke bomull, således totalt fem lager.

Efter sin insats i Manchuriet hade Wu Lien-teh blivit en känd och respekterad person. Han utsågs bland annat till chef för National Quarantine Service i Kina och nominerades till Nobelpriset 1935 »for his work on Pneumonic Plague and especially the discovery of the role played by the Tarbagan in its transmission«. Som framgår av fotografiet blev han en mycket dekorerad person och var hedersdoktor vid flera utländska universitet. Vid hans död skrev The Times: »By his death, the world of medicine has lost a heroic and almost legendary figure and the world at large one of whom it is far more indebted to than it knows.«

Lagstiftning om tvång att bära munskydd

Under covid-19-epidemin har flera länder stiftat lagar om att alla måste bära munskydd. Det är inget nytt – lagstiftning tillgreps också under spanska sjukan 1918–1919. I oktober 1918 hade mer än 60 000 insjuknat i influensa i USA och 7 000 enbart i San Fransisco. Sju städer stiftade då lagar som tvingade medborgarna att bära munskydd: San Fransisco, Seattle, Oakland, Sacramento, Denver, Indianapolis och Pasadena. Enbart den 9 november arresterades 1 000 personer i San Fransisco för att de inte bar mask. Straffet för lagbrytarna var böter på 5–10 dollar eller 10 dagars fängelse. Det bildades också en »anti-mask-league« av personer som hävdade att munskydd inte hade vetenskapligt bevisad effekt och att lagen inte hade stöd i konstitutionen. De flesta amerikaner stödde emellertid lagen, och det förekom också anti-anti-mask-demonstrationer och ibland våldsamma sammanstötningar mellan de två lägren [7].

Långt innan man vetat att det finns bakterier och virus har läkare skyddat mun och näsa genom att bära masker för ansiktet, men då för att skrämma bort onda makter eller utestänga ond luft eller miasma. Munskydd började så småningom att användas vid operationer, men det är först under de senaste 100 åren som de varit självskrivna vid kirurgiska ingrepp.

Den stora pestepidemin i Manchuriet 1910–1911 medförde ett genombrott för användandet av munskydd mot smitta även bland allmänheten. Den kinesiske läkaren Wu Lien-teh anses vara den som bidrog mest till att munskydd blev en accepterad del av de smittförebyggande åtgärder som infördes – frivilligt eller genom tvångslagar. Under spanska sjukan för hundra år sedan, liksom nu under coronapandemin, har världens länder intagit olika positioner i frågan. Vem som har rätt kanske vi får svar på när den nuvarande pandemin gått över.