Endast mycket få svenska läkare har fått en sjukdom knuten till sitt namn. En som vederfarits denna ära är barnläkaren Rolf Kostmann (1909–1982). Det är nu 70 år sedan han först publicerade sina banbrytande fynd om det han kallade hereditär retikulos i Läkartidningen [1]. Han var därmed den förste att rapportera om en tidigare okänd, dödlig, ärftlig neutropeni hos spädbarn, som kan ses som ett hematologiskt tillstånd men också som en immunologisk rubbning.

Historien bakom upptäckten, och ett porträtt av upphovsmannen, finns i hans memoarbok »Regementsbarnläkaren«, utgiven 1980 på svenska [2]. Den kommer inom kort att finnas tillgänglig översatt till engelska. Boken ger ett smakprov på hans fascinerande berättarkonst och är en fängslande och humoristisk läsupplevelse med många färgstarka beskrivningar från hans detektivliknande forskningsarbete, rikt illustrerad med författarens egna linoleumtryck.

Vi hade förmånen att under åren 1964–1972 få arbeta med Rolf som chef i Norrköping och kan därför förmedla en mer personlig bild av honom.

År 1941 fullföljde Rolf sin pediatriska utbildning vid Norrtulls barnsjukhus, som på den tiden var en av de två universitetsklinikerna i Stockholm. Året därefter blev han regementsläkare med majors grad vid infanteriregementet I 19 i Boden. Den militära tjänsten var på halvtid, resten av tiden var han barnläkare vid garnisonssjukhuset i Boden. Han var den ende barnläkaren i Norrbotten och fick i uppdrag att bygga upp en barnklinik vid sjukhuset.

Det är lätt att inse att arbetsbördan som militärläkare under brinnande världskrig måste ha varit mycket stor. Utöver detta undersökte han 3 000 finska flyktingbarn som kom till Sverige via Haparanda. Att dessutom som ensam barnläkare ha ansvaret för vården av alla svårt sjuka barn i hela Norrbotten gör ju inte prestationen mindre imponerande.

Han var bekymrad över sina söners framtida utbildning och insåg att han behövde meritera sig akademiskt för att kunna konkurrera om en tjänst i de sydligare delarna av Sverige. Någon idé till forskningsarbete hade han inte. Men så i mars 1949 kom en två månader gammal flicka med sin mor till barnkliniken. De hade färdats 160 km längs snöiga och leriga småvägar. Barnet hade hög feber, otit, mastoidit, flera hudbölder och agranulo­cytos. Detta var för Rolf en helt okänd sjukdomsbild. Den väckte hans nyfikenhet eftersom han hade ett särskilt intresse för hematologi.

I anamnesen framkom ingen misstanke om intoxikation, men däremot att flera äldre syskon till barnet hade dött under spädbarnsåret i ett oklart tillstånd med feber och bölder. Några andra spädbarn i faderns släkt hade också haft en sjukdom med liknande symtom. Han skrev senare att man inte behövde vara något geni för att inse att det rörde sig om en tidigare inte beskriven hereditär rubbning i granulocytopoesen. Detta skulle kunna bli ett möjligt forskningsämne, kanske med potential att leda fram till en doktorsavhandling. Det blev också startpunkten för hans med små resurser utförda forskningsarbete, som målande beskrivs i hans memoarer [2].

1950 insjuknade Rolf i endogen depression som förmörkade hans eget och familjens liv. Han var helt öppen med sin sjukdomsdiagnos och blev en av de första patienterna i Sverige som fick elektrokonvulsiv terapi. Detta nämnde han ofta för oss, och att den behandlingen räddade hans liv. Men sjukdomen försenade hans forskningsarbete och det dröjde till 1956 innan han kunde lägga fram sin avhandling i Uppsala [3]. Då var han sedan fyra år klinikchef vid barn- och ungdomskliniken i Norrköping.

Rolf var en briljant kliniker och forskare, men även en på andra sätt begåvad person med många strängar på sin lyra. Han var en synnerligen uppskattad och underhållande talare med en något burlesk humor och en skicklig skribent som kunde författa dräpande skrivelser till olika myndigheter, vilka han tyckte var onödigt byråkratiska.

Att han hade en konstnärlig ådra visade han i linoleumtryck och levande teckningar, ibland som illustrationer och känslomässiga uttryck i pappersjournalernas marginaler. Även i andra avseenden var han en händig person och tillverkade till exempel ett eget spegelteleskop för att studera himlavalvet.

Från ungdomstiden var han en skicklig fäktare och skytt. Inte utan en viss skadeglädje berättade han för oss hur han under världskriget blev beordrad av rege­mentets överste att ställa upp i en skyttetävling för alla officerare. Hans ansökan om att bli befriad på grund av stor arbetsbörda avslogs. Före tävlingen tränade han då upp sin gamla skytteförmåga på en undanskymd plats, och när tävlingen senare var genomförd visade det sig att doktor Kostmann hade vunnit över alla yrkesofficerarna. Han blev därefter mycket re­spektfullt bemött av översten.

Många år senare fick han i Norrköping utlopp för sin fäktningskonst, när han under lunchtid i barnklinikens barnvagnsgarage tränade i att duellera med chefen för ortopedkliniken, som också var en hängiven fäktare. För en utomstående såg det ganska våldsamt ut, men såvitt vi vet kom ingen av kombattanterna, patienter eller personal till skada. En annan illustration av Rolfs handlingskraft var när en av klinikens läkare blev hotad till livet av en upprörd far som ansåg att hans barn blivit felbehandlat. Det spred sig en allmän oro bland personalen. En dag inväntade man att den hotfulle fadern skulle dyka upp på sjukhuset. Innan vi läkare samma morgon började ronden gläntade Rolf på sin vita läkarrock och visade upp en imponerande kniv, som han hade hängande i bältet. Med en snabb rörelse drog han fram vapnet och gick upp i anfallsposition. »Nu kan han komma, den djä–ln!«, röt han. Det var nog tur för fadern att han aldrig kom. Därtill hade Rolf också ofta med sig sin stora schäferhund Harras, som vaktade hans expedition på sjukhuset och med ett dovt morrande fick obehöriga att snabbt retirera.

I sin chefsroll var Rolf ärlig, rättfram och inspirerande. Han var humoristisk och smittade omgivningen med sin entusiasm, samtidigt som han var en trygg och pålitlig chef med »bred rygg«, vilket blev tydligt när en av oss underläkare råkade ut för en obefogad anmälan till läkarnas ansvarsnämnd. Oss yngre uppmuntrade han att starta forskningsprojekt och att själva med enkla medel bygga apparater för CPAP- och ljusbehandling av nyfödda. Tyvärr kom hans depressiva perioder allt tätare och plågade honom. Detta var troligen anledningen till att han 1972, vid 63 års ålder, gick i förtida pension. Därefter tog han upp sin tidigare forskning med förnyad energi och publicerade flera artiklar [4, 5].

År 1982, endast 73 år gammal, avled Rolf efter en kort tids sjukdom. Vi, hans gamla medarbetare, talar ofta om honom med glädje och minns honom som en fantastisk kliniker med bred kompetens och en varm, generös och i grunden humoristisk person.

För oss förblir han oförglömlig, och vi vill föra hans minne vidare till yngre kollegor, så att hans positiva anda får leva vidare på Norr­köpingskliniken.