I den grekiska gudasagan berättas om den vackra prinsessan Koronis, som Apollon förälskade sig i. De fick en gemensam avkomma som dock kom till livet under våldsamma former. Koronis anklagades för otrohet och som straff träffades hon av pestsmittade pilar. Den son som lyckades kämpa sig igenom den stormiga födelsen, Asklepios, kom att bli kirurgins och medicinens gud. Han känns igen genom den stav med en omslingrad orm som han bär. Asklepios fick många barn, och tillsammans med sin äldsta dotter Hygiea grundade han den hippokratiska läkekonsten. Det skulle dock dröja ända till början på 1900-talet innan den kom att innefatta kunskap om existensen av smittämnen mindre än bakterier. De kom att kallas virus, ett ord för gift, och kunde synliggöras först i början av 1940-talet med användning av det nykonstruerade elektronmikroskopet.

Så hur såg virologisk forskning ut när jag började engagera mig i ämnet i början av 1960-talet? Det var mycket enkla förut­sättningar. För det första gällde det att försöka få tidigare icke identifierade virus att föröka sig i laboratoriet. Det lyckades ibland, men ofta inte. Om man lyckades få virus att föröka sig gällde det att påvisa vad det var för virus. Olika immunologiska och ibland biologiska test prövades, men de var ofta svåra att tillämpa. Under 1960-talet skedde dock gradvisa förbättringar. De immunologiska metoderna blev allt känsligare och mer selektiva. Vi kunde i allt större utsträckning med hjälp av elektronmikroskopet se viruspartiklar och deras byggstenar. Men det allra viktigaste var att vi kunde börja karakterisera virus kemiska sammansättning. Virus arvsmassa kunde påvisas, och även övriga komponenter som byggde upp viruspartiklarna. Man kunde följa hur infekterade cellers ämnesomsättning ändrades för att bilda byggstenar till virus. Denna kunskap gav möjlighet till utveckling av anti-
virala medel.

Den ökade kunskapen om virus kemi gjorde det möjligt att även identifiera virus som man inte kunde få att föröka sig under laboratoriebetingelser. Det gäller till exempel vissa former av hepatitvirus, en typ av smittämne som överförs med blod. Under 1960-talet spreds detta virus i samband med orienteringstävlingar i landet, och genom att kartlägga epidemiologin fick man viktig ny kunskap. Inkubationstiden visade sig vara lång, två månader eller mer. Då orienterarna tog på sig långbyxor när de sprang försvann smittspridningen. Långt senare har man lyckats producera ett vaccin mot hepatit B trots att detta virus fortfarande inte är möjligt att odla i laboratorier. Utvecklingen av den molekylära genetiken, innefat­tande rekombinant DNA-teknik gjorde det möjligt att producera enskilda proteiner från virus och från däggdjursceller i bakterier. Med rätt användning av hepatit B-vaccinet bör det vara möjligt att utrota det virus som orsakar sjukdomen, då det kritiska naturliga tillfället för överföring av smitta är i samband med förlossningen. Skulle man till slut kunna eliminera kroniska virushepatiter skulle också ett stort antal fall av levercancer kunna förhindras.

I början av 1980-talet uppträdde en smittsam progressiv dödlig sjukdom benämnd aids. Det tog tid innan det virus som orsakade sjukdomen, hiv – humant immunbristvirus – kunde identifieras. Då grundläggande egenskaper hos hiv hade kartlagts började arbetet med att utveckla ett vaccin och att finna tänkbara antivirala medel. Något effektivt vaccin har ännu inte kunnat presenteras, men framgångarna vad gäller tillgång på antivirala medel är desto större. Det finns tillgång på medel med olika verkningsmekanismer, och samtidig behandling med dessa är viktig för att förhindra att motståndskraftiga virus utvecklas. Hiv-infekterade personer som sköter sin behandling rätt kan i dag leva ett normalt liv och inte riskera att smitta sin partner.

År 2004 berikades det svenska språket med två nya begrepp för allmänt bruk. Det ena var »tsunami« efter den fruktansvärda katastrofen i Sydostasien. Det andra ordet var »pandemi«. Man hade registrerat ett ökat antal fall av fågelinfluensa och var rädd för att detta virus skulle sprida sig till människor över hela världen. Så blev lyckligtvis inte fallet, men begreppet återkom 2009 när man återigen bedömde att det var risk för stor spridning av influensafall, denna gång med källa i influensa hos svin. Återigen blev det inte som man fruktade, men i ett historiskt perspektiv är det naturligt att influensa står i centrum då faran för pandemier diskuteras. Den största pandemin som drabbat människan i modern tid var den så kallade spanska sjukan som ledde till att minst 50 miljoner människor dog under åren 1918–19.

Det avgörande skälet till att influensa­infektioner återkommer är att det virus som orsakar sjukdomen har en unik förmåga att gradvis och ibland språngvis ändra sina ytegenskaper. För att förhind­ra de återkommande exponeringarna för virus måste vi därför kontinuerligt ändra de kritiska komponenterna i det vaccin vi ska använda ett visst år. Ställningstagande till detta kräver ett nära globalt samarbete där vi hela tiden registrerar de förändringar som spontant sker hos virus runt vår jord. Vi ska vara tacksamma för att så gott som alla andra virus som ger allvarliga infektioner hos människan har stabila ytegenskaper. Om så inte var fallet skulle de vacciner vi utvecklar inte fungera på längre sikt.

När vi människor levde som jägar- och samlarfolk fanns inga akuta infektioner. Kroniska och latenta infektioner med till exempel hepatitvirus och herpesvirus kunde dock förekomma. Denna situation förändrades då vi blev bofasta för 10 000–12 000 år sedan.  Så småningom, för cirka 3 500 år sedan, byggdes befolkningscentrum med 300 000–400 000 människor som levde tillsammans. I denna situation kunde virus föras över från djur till människa och anpassa sig till denna nya värd. Ett exempel är mässling, som sannolikt orsakas av ett virus som överförts från nötkreatur som varit infekterade med boskapspestvirus. Ju mer befolkningen på vår jord har ökat, desto mer gynnsamt har det blivit för virus att använda människan som värd. På grund av den snabba befolkningsökningen efter andra världskriget börjar vi nu närma oss åtta miljarder individer på jorden, och lägger man härtill att modern transportteknik gör det möjligt att förflytta en infekterad människa från vilken plats som helst på vår jord till en annan inom ramen för inkubationstiden är det uppenbart att vi är en attraktiv potentiell värd.

Till slut kommer vi att ha ridit ut den aktuella coronapandemin och blivit många erfarenheter rikare, bland annat i hur de samhällen vi skapat i olika delar av världen fungerar. Den viktigaste läxan torde vara påminnelsen om att vi lever i en global värld. Självklart har virus ingen respekt för de artificiella kulturellt konstituerade avgränsningar vi kallar landsgränser. Dock finns vissa restriktioner för ett »framgångsrikt« virus då de liksom vi själva är en del av evolutionen. En allvarlig sjukdom som leder till isolering och eventuell död hos många motverkar virusspridning. Ur överlevnadssynpunkt är ett verkligt effektivt virus ett sådant som orsakar relativt harmlösa förkylningar eller tarmbesvär, som den måttligt påverkade patienten kan sprida effektivt till sin omgivning. Emellertid kan i framtiden även denna typ av virus få vissa besvär med sin spridning då vi lärt oss att tillämpa viktig elementär handhygien i samband med den pågående coronapandemin.

Låt oss avslutningsvis återvända till de gamla grekerna. Ordet korona (corona) har som ursprunglig innebörd »böjd struktur«. Termen har inspirerats av kråkans böjda näbb, och det vetenskapliga namnet för svartkråka är Corvus corone. Det är emellertid inte fåglar, utan fladdermöss, som är en viktig källa till coronavirus. Denna grupp av speciella däggdjur har en unik förmåga att flyga, något som beror på att deras armbågsled har en motsatt rörelseriktning jämfört med vår. Deras framgång som art torde också bero på förmågan att använda ultraljud och navigera i mörker. Anpassning har skett till många olika miljöer, och artvariationen är så stor att 20 procent av alla däggdjursarter är olika former av fladdermöss. En speciell egenhet hos deras immunförsvar gör att de kan härbärgera olika virus under långa tider utan att bli sjuka och således vara en källa till smitta av andra arter av däggdjur.

De säregna fladdermössen har givetvis också uppmärksammats i den grekiska mytologin. Dionysos, som hyllade kollektiv upprymdhet, blev arg på en av kung Minyas döttrar, Alkathoe, som inte levde upp till hans förväntningar på festandet. Hon förvandlades till en fladdermus. Långt senare kom en europeisk art, så kallad nymffladdermus, att benämnas Myotis alcathoe.