Snabb remiss till Göteborgs barnsjukhus 1954

Sommaren 1954, när jag var 8 år, fick jag koliksmärtor i höger sida av buken. Jag vaknade av smärtor på nätterna och fick vandra omkring någon halvtimma innan det släppte. Mina föräldrar blev förstås oroade, och efter några vändor till den lokale läkaren i Skara fick jag komma till barnavdelningen på lasarettet i Falköping. Väl där låg jag på en sal tillsammans med tre andra skolpojkar. Vi kunde kika in genom ett litet fönster till nästa rum, där det hela tiden var ett ständigt väsen. Vi frågade dr Palmén vad det var för små apor med leopardmönstrad hud som sprang omkring i det rummet. Han fick ett gott skratt och förklarade att det var vanliga små barn, som var insmorda med tjära för behandling av eksem.

Kurt Palmén förstod att mina smärtor hade med njuren att göra, och en urografi visade ett stort njurbäcken och en tumör i urinledaren. Det blev remiss till barnsjukhuset i Göteborg. Fyra decennier senare hittade jag ett brev med kallelsen till barnsjukhuset bland mina föräldrars kvarlåtenskap. Det är ett grönt kuvert med ett 25-öres frimärke, ställt till min far med texten »Eder son är välkommen till Göteborgs barnsjukhus, kir. avd. så snart han kan komma«. Det var snabba pix på den tiden och ingen onödig administration.

Efter några dagar på Barnsjukhuset blev jag klädd i vitt från topp till tå, körd till operationssalen och sövd med eter. Den lukten glömmer jag inte. På natten efteråt vaknade jag med en röd gummislang fasttejpad i näsan som utlöste upprepade kräkreflexer. I min halvdvala slet jag ut den och sköterskan som tittade in skrek oroligt på hjälp, men sedan tuppade jag av igen och vaknade nästa dag utan sond. Jag fick dropp subkutant med högt tryck i båda låren, som efter hand såg ut som fotbollar. Det gjorde så ont att jag fortfarande minns det. Jag var säkert ganska ledsen emellanåt också, men minns inget av det. På den tiden skulle en pojke på 8 år vara käck och bita ihop tänderna.

Mina föräldrar fick hälsa på mig dagen efter operationen och sedan en gång i veckan. Mina syskon fick inte komma med, utan min äldre syster fick vakta vår 4-åriga lillasyster i bilen på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Det var för övrigt en 1949 års Dodge med gangsterkeps och sökarlykta som emellanåt fungerade som polisbil i Skara, med pappa som chaufför och poliserna i baksätet.

På något sätt rann dagarna iväg. Någon lekterapi i modern mening fanns inte, men en vänlig »lektant« lånade ut böcker och lärde mig att knyta rottingkorgar. Hon hade också en liten radiostudio där jag fick tala i mikrofon och önska min favoritlåt, som var »Adress Rosenhill« med Alice Babs och Charlie Normans orkester. Min magister hemma, Erik Åkerström, fick alla mina klasskamrater att skriva var sin sida till mig. De kom i ett stort brunt kuvert tillsammans med ett exemplar av Helge Törnros bok »Bågmännen«, som var magisterns högläsningsbok. Flickorna skrev att jag snart skulle bli frisk och alla pojkarna att de hade gjort ett bollträ i slöjden.

Två kända barnläkare var inblandade i min behandling. Docent Kurt Palmén i Falköping var den läkare som 1950 tog ini­tiativet till screening av nyfödda barns höfter på förlossningsenheterna i Sverige, en preventiv åtgärd som räddat många människor från smärtor och livslång hälta [1]. Kirurgen som opererade mig var Gustaf Petterson. Om honom skriver Gunnel Hedvall i sin bok om Göteborgs barnsjukhus [2] att han opererade snabbt, elegant och kallblodigt. Han ritade av preparaten i journalerna, och när jag vikarierade på barnkirurgen en kort period i början av 1970-talet såg jag hur vackert han tecknat mitt papillom i operationsberättelsen. Jag minns Gustaf Petterson (GP) som en lite stram farbror. När vi var på återbesök några månader efter min operation satt han bakom sitt bruna skrivbord och min mamma, pappa och jag satt högtidligt uppsträckta på motsatta sidan. När allt var klart och vi skulle gå, fick GP se att min pappa hade ett platt fibrom hängande ned från höger ögonlock.

– Har byggmästaren aldrig funderat på att ta bort den där vårtan på ögonlocket, sa han.

– Jo, svarade pappa och undrade om han kunde få beställa en tid.

– Sitt stilla, sa GP, tog tag i fibromet, klippte blixtsnabbt bort det med en ögonsax och tryckte upp en bomullssudd mot ögonlocket på pappa. Mamma höll på att svimma. Pappa såg mest förvånad ut och sedan sa han inte ett ljud på en timma. Vi åkte hem i Dodgen utmed sjön Mjörn mot Alingsås. Någon motorväg fanns inte på den tiden. Jag satt i mörkret i baksätet och väntade på att pappa skulle få ett ilsket utbrott. Så tog han ett djupt andetag, vände sig mot mamma och sa: »Tänk en sån duktig doktor!«