Stockholms skolors ungdomsmottagning stängd efter 50 år

Den första ungdomsmottagningen startade för 50 år sedan i Borlänge. Kort därefter, i oktober 1970, öppnade Stockholms skolors ungdomsmottagning (SKUM) som den första i Stockholm, under namnet »Rådgivningsbyrån för sex och samlevnad«. Mottagningen lades nyligen ned i samband med omorganisationen av ungdomsmottagningarna i Region Stockholm, och vi ser ett tillfälle att sammanfatta och att inspirera till initiativ som främjar ungdomars hälsa.

I dag finns cirka 250 ungdomsmottagningar i landet, varav cirka 30 i Stockholm. Tillsammans utgör de en viktig stomme i arbetet för ungdomar och unga vuxnas sexuella/reproduktiva, psykiska, sociala och somatiska hälsa [1].

Här ger vi en inblick i SKUM:s historia – och samtidigt konkreta exempel på åtgärder som bidrar till att uppfylla internationella riktlinjer för ungdomsvänlig vård [2] (Fakta 1).

Initiativtagare till Rådgivningsbyrån för sex och samlevnad var dåvarande skolöver­läkaren i Stockholm. Stadsfullmäktige hade på försök anvisat 90 000 kronor för att komplettera den sedan 1955 obligatoriska sexualundervisningen i skolorna med individualiserad sexualupplysning och preventivmedelsrådgivning.

Verksamheten startade alltså i Skolförvaltningens regi, som en del av skolhälsovården. Detta garanterade verksamhetens ekonomi. Den avgiftsfria rådgivningen var en jämlikhetsåtgärd, och i dag är det fortfarande gratis att gå till de flesta ungdomsmottagningarna i landet.

För att främja tillgängligheten valdes ett centralt läge med goda kommunikationer, skilt från skolan för att garantera anonymitet. Rådgivningsbyrån kom att öppna i RFSU:s (Riksförbundet för sexuell upplysning) lokaler på Kungsgatan, där sexualupplysarpionjären Elise Ottesen-Jensen tidigare hade verkat.

En barnmorska anställdes på halvtid till Rådgivningsbyråns nydanande verksamhet. Besöksfrekvensen ökade snabbt när mottagningen blev mer känd bland skolsköterskor och skolkuratorer, som i början var de som oftast hänvisade till mottagningen.

De första åren saknade barnmorskorna förskrivningsrätt för p-piller (tillgängliga sedan 1964) och hänvisade till någon av Stockholms två skolgynekologer för bedömning och förskrivning. Redan efter ett år, 1971, var det tydligt att Rådgivningsbyrån behövde en egen gynekolog på ett par timmar per vecka. Nästkommande år informerades alla högstadie- och gymnasieelever i Stockholm om att de själva kunde kontakta mottagningen. I mars 1973 var väntetiden till barnmorska uppe i tre månader, vilket var helt oacceptabelt. Ett mottagningsbiträde anställdes för att avlasta det administrativa arbetet. Många frågor utöver preventivmedel väcktes vid besöken. En psykolog anlitades 1974 för handledning i patient- och personalärenden.

En viktig uppgift var att begränsa spridningen av könssjukdomar. Detta gjordes, som i dag, genom information, smittspårning, kondomutdelning och behandling. Möjligheten till fri abort 1975 ökade det politiska incitamentet att göra preventivmedel mer lättillgängliga. Barnmorskorna hade börjat utföra spiralinsättningar, och från 1978 fick de (först på delegation av läkare och från 1980 självständigt) rätt att förskriva hormonell antikonception [3]. Detta bidrog till att mottagningens arbete inom sexuell och reproduktiv hälsa inom ett decennium var väl etablerat och uppskattat. Det respektfulla bemötandet identifierades som en framgångsfaktor i kommunikationen, och problem kring livsstil och psykosociala förhållanden kunde fångas upp.

Ungdomar 12–20 år har särskilda behov [4], och frågan om preventivmedel och könssjukdomar kan inte brytas loss från annan rådgivning och behandling i en ålder då nästan alla har funderingar kring sin kropp, sin utveckling och sin sexualitet. Rådgivningsbyrån behövde en bredare inriktning för att kunna bli en instans dit skolungdomar kunde söka med vanliga frågor. Denna insikt vann gehör, och mottagningen bytte år 1980 namn till Stockholms skolors ungdomsmottagning. En psykolog på heltid, en gynekolog och barnmorskor – det tvärprofessionella omhändertagandet tog sin början. Detta var knappt två decennier innan Världshälsoorganisationen (WHO) i sin första rapport [5] konstaterade att ungdomar behöver vårdens helhetssyn och ett tvärprofessionellt omhändertagande.

I Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningars riktlinjer [6] anges att arbetet ska bedrivas ur ett medi­cinskt, psykologiskt och socialt perspektiv: ungdomars samlade fysiska och psykiska hälsa är det övergripande målet, med betoning på sexuell och reproduktiv hälsa samt rättigheter. I början av 2000-talet kunde de ursprungliga professionerna samarbeta med mottagningens specialistläkare i psykiatri, allmänmedicin, barn- och ungdomsmedicin, dermatovenereologi och sexologi samt med kurator och dietist.

antalet besökare och medarbetare fortsatte att öka under 1980-talet. För att effektivisera arbetet mot könssjukdomar välkomnades besökare upp till 20 år, oavsett om de gick i skolan eller inte. Ungdomarna kunde boka tid eller komma på drop-in, även kvällstid. I och med hiv-epidemin ökade efterfrågan på hiv-test. Den som ville testa sig fick en laboratorieremiss och ett bokat återbesök för provsvar. För många blev det inte av att gå till laboratoriet. Genom att man införde provtagning i anslutning till besöket på mottagningen ökade antalet provtagna ungdomar. Samtidigt gavs fler tillfällen till kondområdgivning. Senare blev snabbtest för hiv ett annat sätt att fånga upp ungdomar som ville testa sig.

Hiv satte också ytterligare fokus på sex- och samlevnadsundervisning. I början av 1990-talet inventerade mottagningen hur denna såg ut i kommunens samtliga skolor.

Andelen besökare med juridiskt manligt kön överstiger sällan 10–15 procent på ungdomsmottagningar [7]. Delvis förklaras skillnaden av att flera vanligt förekommande könsspecifika besvär (mensrelaterade problem, vulvasmärta, svampinfektion, oplanerad graviditet och preventivmedelsrådgivning och -förskrivning) kräver upprepade vårdkontakter. »Killmottagning« kallades försöket på 1990-talet med särskild drop-in för pojkar en gång i veckan med möjlighet att träffa personal med andrologisk och sexologisk kompetens [8]. De senaste åren har liknande erbjudits (»PoP«, pung- och penismottagning). Upplevd tillgänglighet samt specifik kompetens hos personalen är två av de påverkbara faktorer som återkommer när orsaker till den bestående könsobalansen på landets ungdomsmottagningar diskuteras.

En annan viktig pusselbit är att höja samhällets medvetenhet om ungdomars möjlighet att få psykosociala insatser, rådgivning, normaliserande undersökning och testning. Det skulle motverka bilden av att det rör sig om »preventivmedelsmottagningar«. En högre åldersgräns (i Stockholm nu 23 år) ökar också andelen pojkar. Någon nedre åldersgräns finns egentligen inte så länge det rör sig om pubertetsrelaterade besvär, men i praktiken söker få ungdomar under 13 års ålder.

År 2009 blev SKUM som första ungdomsmottagning i Sverige hbt- (sedermera hbtq-) certifierad av RFSL. Ett ökande antal frågor och bekymmer om könsidentitet uppmärksammades i besöken. I stället för hänvisning till psykiatrin för vidare remiss och utredning gjordes psykiatrisk bedömning på plats, och samtalsstöd erbjöds på mottagningen. Vid behov remitterades till könsdysforimottagning [9].

Att genomgå certifieringarna har utvecklat och bibehållit det normkritiska tänkandet, såväl kring sexuell läggning och könsidentitet som kring andra områden, vilket i förlängningen bidragit till uppfyllandet av flera globala standarder.

På en ungdomsmottagning uppdagas inte sällan andra eller underliggande besvär till den primära sökorsaken. Frågeställningar där det tvärprofessionella teamarbetet är särskilt effektivt är mensrubbning, genital smärta och sexuell dysfunktion. SKUM har utifrån ett helhetsperspektiv kunnat utreda och rådgiva ungdomar och deras vårdnadshavare i team i olika konstellationer. Mottagningen har kunnat hantera en hel del av de bekymmer och hot mot hälsan som ungdomar lider av och avlasta ordinarie sjukvård. Det autonomistärkande och salutogena förhållningssätt som tillämpas har också i sig självt ett värde för att främja ungdomars hälsa och öka deras resiliens [10, 11].

SKUM:s tvärprofessionella arbete har uppmärksammats och rönt intresse, inte minst internationellt. Ett stort antal länder i Afrika, Europa (inklusive Ryssland) och Asien har kommit på studiebesök, och även tagit emot SKUM på hemmaplan för stöd i uppstart av verksamheter med ungdomsvänlig vård [12]. Samarbeten med exempelvis Sida, Röda Korset, Svenska institutet, RFSL och Karolinska institutet i internationella utvecklingsprojekt har bidragit till mottagningens egen utveckling och förståelse för ungdomars behov.

Parallellt med den kliniska verksamheten har SKUM initierat och bidragit till forskning och kunskapsutveckling [13-15]. En avhandling om reproduktiv hälsa, med utgångspunkt från flickor som sökt mottagningen, försvarades 2009 [16]. Flera år har mottagningen av RFSL Stockholm tilldelats den prestigefyllda Guldstjärnan, det vill säga utmärkt sig som en hiv/STI-mottagning vars bemötande och vård för män som har sex med män är av hög kvalitet.

Ett stort antal barnmorskestudenter och ST-läkare har passerat mottagningen. Föreläsningsserier, handledning och seminarier har hållits för skol- och vårdpersonal, och 2014 var SKUM värd för Sveriges ungdomsmottagningars nationella konferens.

»Vart kan jag vända mig med mina besvär?« »Vad kan jag få hjälp med, och hur gör jag?« Ungdomar behöver kunskap för att kunna vårda sin hälsa. Det har under åren varit angeläget för SKUM att det utåtriktade arbetet också inkluderar särskilt behövande grupper såsom nyanlända ungdomar och elever som läser enligt grund- och gymnasiesärskolans läroplan. Kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa, och om vad ungdomsmottagningen kan erbjuda, har spridits till ungdomar och professionella via skolor och klass­besök, genom föreläsningar och studie­besök, på festivaler och via sociala medier. SKUM-podden, där ungdomar både var med i studion och valde ämnen till de drygt 50 avsnitten, var ett annat sätt att föra ut information.

Stockholms skolors ungdomsmottagning har under sina 50 år påverkat verksamhetens inriktning och utbud med ledning av samhällets och ungdomarnas behov. Många gånger har det gjorts inom ramen för ordinarie uppdrag, och ibland genom tilläggsuppdrag, exempelvis för mensutredningar, hepatitvaccination av män som har sex med män eller HPV-vaccination.

SKUM är ett exempel på att det går att bedriva ungdomsvänlig vård enligt hög internationell standard. Oavsett specialist­område eller vårdnivå kan små förändringar och ungdomsvänliga initiativ bidra till att ungdomar får tillgång till den vård de behöver. Ett förslag är att undersöka hur ungdomsvänlig den egna mottagningen är med det validerade instrumentet YFHS-Swe. Det kan användas av alla enheter där unga söker hälso- och sjukvård, till exempel psykiatri, smärtklinik, stressmottagning, tandvård eller primärvård [17]. Professions­föreningarna Svensk förening för ungdomsmedicin (delförening till BLF) och Arbetsgruppen för tonårsgynekologi (SFOG) kan bidra med ytterligare kunskapskällor och stöd.