på sjukhuset Mount Auburn i Cambridge, USA.
En kall decemberkväll på intensiven i Cambridge. Vår telefon för inkommande patienter ringer för fullt och rapporten låter ungefär likadant varje gång: En man/kvinna, 60+, tidigare sjukdomar i form av KOL, diabetes, hjärtsvikt, nu med andningsproblem, misstanke om covid, ökat syrgasbehov, i behov av eskalering av vård. Kort därefter rullas de in på en redan överfull intensivvårdsavdelning.
Jag sätter på mig skyddsmunderingen. Trots att jag har genomgått denna ritual hundratals gånger slutar jag inte känna mig som en NASA-astronaut på väg ut i okända rymden. Jag lyfter upp blicken en kort stund och sonderar omgivningen. Jag möts av ögon som är rödsprängda och omges av kraftiga ögonpåsar. Det är läkare, sjuksköterskor, andningsassistenter, lokalvårdare och sängtransportörer som rör sig med trötta steg medan telefonen för inkommande patienter fortsätter att ringa i bakgrunden. Jag tänker på Frank Sinatras låt »The best is yet to come«. Jag tänker på det höga inflödet av svårt sjuka patienter och samhällssmittan som dagligen når nya rekordhöjder och ställer mig frågan om inte »the worst is yet to come« vore mer passande.
Iklädd mask och skyddsvisir är det svårt att avgöra om kollegan som är på väg mot mig för att göra en överlämning ler eller inte. Det är lika bra att inte försöka le eftersom det ändå inte syns genom min Darth Vader-mask, bestämmer jag raskt, och tar emot rapporten.
Efter den muntliga överlämningen springer jag in till patienten, som redan är på väg att krascha. Patientens syrgasmask byts ut till en annan som kan ge högsta möjliga syrgasflöde och patienten ompositioneras. Minuterna går. Det verkar inte hjälpa. Sjuksköterskan tittar nervöst på mig. Vi vet alla vad nästa steg är. Likväl vet vi hur svårt det är att avveckla respiratorn när den väl satts på plats. Jag börjar undersöka patienten och försöker ingjuta lugn, men mina ögon vandrar och skiftar koordinerat mellan saturationsmätaren och syrgasregleraren.
Plötsligt står ytterligare en astronautliknande figur i rummet. Figuren står lugnt och stadigt vid dörröppningen och iakttar patientens andning och gör en snabb bedömning av läget. Likt en erfaren befälhavare som tittar över slagfältet tar hon in all information som ögonen kan genom patientens kliniska presentation, samtidigt som hjärnan går på högvarv synkroniserat med
det som i folkmun kallas för »magkänslan«. Det dröjer inte längre än en halv minut innan beslutet tagits, men där jag står – samtidigt som saturationsmätaren stadigt sjunker – uppfattar jag tiden som en evighet. »We’re intubating«, säger slutligen överläkaren med sin bestämda röst och går raskt ut ur rummet.
När nyckelordet »intubation« har uttalats går det inte att ta tillbaka. Ordet flyter ut ur vårdsalen och får sitt eget liv och blir startsignalen till en intränad mänsklig koreografi som nu har uppvisning. Abrakadabra och ytterligare fem personer har uppenbarat sig i rummet, och det slits och dras åt alla håll. Infarter säkras och utrustningen rullas in. Det hela går fort och smidigt och inom loppet av några minuter har medicinerna tagit patientens medvetande till en annan plats och rummet är evakuerat. Förutom en trött läkare under utbildning, och ljudet av respiratorn som ekar i rummet, är det helt tomt. Antiklimax.
De kommande dagarna följer vad som känns som en evig dans mellan patientens blodgaser och andra labbvärden och kalibreringen av respiratorinställningarna. Denna dans – som är liknande för nästintill samtliga covidpatienter på intensiven – varvas med telefonsamtal till anhöriga. Det är strikt besöksförbud och rösten i telefonen är deras enda kommunikationsmedel med de anhöriga. Likt en ofrivillig shaman har jag blivit en portal mellan dem och deras älskade mamma eller pappa. Farbror eller moster. Syster eller morfar. Oavsett vad de har för relation till de inlagda patienterna så är det en närmare relation än jag någonsin kommer att ha till deras älskade familjemedlem.
Jag har svårt att inte känna mig som en oinbjuden gäst på en väldigt intim och viktig familjemiddag, där jag sitter och fabricerar personliga anknytningar till varje person i rummet medan jag inkräktar på naturliga familjeband. Jag håller masken uppe, jag har inget annat val.
»Jazzmusik. Min pappa brukade älska … älskar jazzmusik. Kan du spela upp det för honom? Jag vet att det kan motivera honom till att andas på egen hand.«
Jag försöker sätta mig in i familjens situation. Hur hade jag känt om en utmattad röst från en anonym läkare, med ett svåruttalbart namn, var det enda sättet jag kunde få kontakt med min pappa? Rädslan. Ovissheten. Orättvisan av att inte kunna besöka honom, medan han var fast bland främlingar.
Stagnationen där en plasttub kopplad till en respirator varje dag som går blir en alltmer inkorporerad del av en kär familjemedlems kropp. »Min mamma har i stort sett varit i koma och intuberad i 12 dagar. När kan hon komma hem?« Jag försöker ducka frågan genom att börja prata om hur det här är en väldigt nyckfull sjukdom och att det är svårt att prognostisera. I brist på goda nyheter blir de dagliga samtalen med anhöriga oftast väldigt monotona. »Vi har försökt X, Y, Z under dagen men din mammas kropp tolererade inte det, så vi fick ta ett steg tillbaka igen. Vi kommer att göra ett nytt försök i morgon.«
I slutändan känns det som om det är samma förlopp jag försöker förklara för den oroliga personen i andra ändan av telefonen. Jag tänker på boken »På västfronten intet nytt« och gör en bitter anpassning av den till vår periods verklighet: »på intensiven intet nytt«. Inga synliga handgranater som flyger över mitt huvud, inget ljud av maskingevärsskott eller klampande i leriga skyttegravar, men samma dödläge och kamp om varje liten centimeter i försöken att avancera framåt. Samma hopp om att detta en dag ska ta slut och saker och ting ska normaliseras. Likt en livboj ute till havs är också hoppet det enda som vi kan greppa för att inte svepas iväg till en mörk plats.
Dagarna definieras för det mesta av ett ständigt växlande mellan frustration och utmattning. Det är så mycket som inte ligger i vår kontroll. Detta är inte något nytt i läkaryrket, även om mycket av det vi gör är att tvinga på oss processer som äger rum långt utanför sjukhusets väggar, och vårt arbete definieras av ständiga försök att förändra utfallen av dessa tidigare nämnda förlopp.
Det som är nytt är hastigheten på inflödet av svårt sjuka patienter, vilket våra resurser har svårt att hinna matcha. Det påverkar moralen. Även om moralen varierar fram och tillbaka av denna bittra sanning så är den ändå ständigt över lägsta tröskelvärdet hos kollegorna. Det är beundransvärt. Just i kväll pekar dock min egen motivationskompass mest söderut. Det har varit ett 16 timmar långt pass med många bakslag. Strax efter att jag rapporterat över till nattskiftet är jag på väg ut från intensiven hållandes i en matlåda jag aldrig hann äta, och med stetoskopet hängande över axeln fastnar jag utanför en av patientsalarna.
Jag tittar in i patientrummet och utsikten är den gamla vanliga: slangar, tuber, infarter och mediciner som titreras upp och ned. Jag tar en titt på lappen med de senaste dystra blodgasvärdena och vänder blicken tillbaka mot patienten, och blir av någon anledning påmind om en liten detalj som patientens son nämnde. Patienten är ett stort fan av fotbollslaget Arsenal. Reflexmässigt börjar jag tänka på hur dåliga Arsenal är och hur frustrerande det måste vara att hålla på dem. På ett väldigt bisarrt sätt har denna association till fotbollen genast skalat bort alla läkartermer och labbvärden. Covidpatienten, som hittills gått under namnet »room XY« och ligger intuberad på andra sidan glasväggen, har transformerats till att bli personen den alltid har varit: en familjemedlem som i en alternativ verklighet hade varit hemma och skrivit julkort och packat in presenter till barnbarnen. »Chestnuts roasting on an open fire«; Nat King Coles julalbum, julmiddag med nära och kära och allt det där. Men kedjereaktionerna under detta år ville annat.
Tyvärr kommer inte denna personliga uppenbarelse att förändra prognosen för patienten, men den hjälper mig att »boosta« moralen inför nästa sparringrond med covid. Jag blir påmind om att jag inte behöver ha goda nyheter eller framsteg att presentera för de anhöriga som ringer in. Det är bortom min kontroll. Men det finns en annan komponent i läkaryrket bortom alla medicinska termer och vetenskapen: den mänskliga komponenten. Detta är något som jag har kontroll över alla timmar i veckan, och den är intimt kopplad till det faktum att jag är en av de många människor som lever på ett svävande klot ute i universum, där liv i den form vi känner till mirakulöst har uppstått.
Den mänskliga upplevelsen är kraftfull och ter sig ibland som obegränsad. Att anamma och förkroppsliga det som hör till mänskligheten, i synnerhet vår inbyggda förmåga att känna, blir en ofrånkomlig del av den mänskliga upplevelsen. Detta gäller även i de dalar som präglas av sorg och tragedi och där upplevelsen av existens kan bli oproportionerligt intensiv. Simpla handlingar, som att aktivt lyssna, inge hopp när det är möjligt och trösta när det behövs, blir som superkrafter i dessa mörka dalar. Och bäst av allt: dessa förmågor är tillgängliga även för en vitbältare som jag.
När jag sätter mig på cykeln hemåt denna kalla decembernatt, för att förhoppningsvis få några timmars sömn innan jag ska vara tillbaka i skyttegravarna, möts jag av den uppfriskande kyliga vintervinden mot mitt ansikte och för en stund upplever jag tacksamhet. Tacksamhet över att jag har möjligheten att känna kylan ute i det fria på helt egna villkor och har privilegiet att fortsätta befinna mig i frontlinjen i detta ett av många krig mellan mikroorganismer och människan. I morgon är en ny soluppgång, tänker jag samtidigt som jag upptäcker att ansiktsmusklerna på egen hand skapat ett leende under masken i vintermörkret fastän ingen ser: »The best is yet to come«.
