Vi får i dessa dagar ofta nyhets­rapporter om det oroliga till­ståndet i Afghanistan, med återkommande väpnade konflikter och sprängattentat. Många civila drabbas med dödsoffer, skadade och flyktingar som följd.

Mot bakgrund av den dystra nutidsbilden har jag funnit det angeläget att förmedla intryck från hur situationen tidi­gare såg ut i landet. Det var under en period då jag vistades där och medverkade i ett smärre medicinskt biståndsprojekt från Sverige. Projektet genomfördes under åren 1966–1967 och bestod i att bygga upp ett fackbibliotek vid den medicinska institutionen i Afghani­stans huvudstad Kabul.

Initiativtagare var Leslie Sobin, WHO:s »visiting professor« vid Kabuls universitet, i samarbete med kollegan professor Nils Ringertz från Karolinska institutet. Projektet inleddes med att anordna en bokinsamling, benämnd »Afghan book appeal«, genom vilken svenska läkare och medicinstudenter vid alla lärosäten ombads donera sina avlagda fackböcker på engels­ka, franska och tyska. Karolinska institutet fungerade som uppsamlingsplats, och insamlingen resulterade i mer än åtta ton böcker.

Efter genomgång och gallring skeppa­des bokbeståndet vidare till Kabul. Transporten finansierades av det svenska biståndsorganet Sida. Som ytterligare ett led i projektet var vi två medicinstudenter, min kurskamrat Barbro Lagercrantz och jag, som efter förfrågan erbjöd oss att resa till Kabul för att bygga upp biblioteket på den medicinska institutionen. Arbetet skulle ta minst ett par månader i anspråk, beroende på hur mycket hjälp vi kunde få på plats.

När vi anlände till Kabul i maj 1967 mottogs vi av professor Sobin, som förde oss till universitetet. På vägen dit passerade vi stadens centrum, där vi möttes av en strängt orientalisk atmosfär med ett myller av människor, djur, fordon och kärror. Den livliga gatubilden kontrasterade mot universitetsområdet, där det rådde ett stort lugn med byggnader som såg ut som stora bungalows, omgivna av frodig grönska. När vi anlände till den medicinska institutionen var det många studenter som stirrade storögt på följet. De flesta, huvudsakligen män, bar västerländska kläder och endast några enstaka äldre personer, som föreföll tillhöra den icke-akademiska personalen, hade traditionell afghansk klädsel.

Som chef för den patologiska institutionen presenterade Leslie Sobin oss för sina medarbetare och lät oss sedan besöka ett smärre museum, som han låtit bygga upp för studenterna. Där hade han samlat preparat i montrar från patienter med olika sjukdomar. Med Sobin som föredragande gjorde vi en längre resa i sjukdomarnas värld. Utöver många olika tumörsjukdomar fick vi lära oss att allvarliga infektionssjukdomar såsom smittkoppor, amöba­dysenteri, polio, lepra och tuberkulos var vanligt förekommande.

Vi fick höra att den allmänna attityden från lärarnas sida under tiden för planeringen av biblioteket hade varit tämligen skeptisk, och ingen hade egentligen trott på projektet. När så böckerna slutligen anlände till institutionen – om än så länge i ett åttiotal lårar staplade på varandra – kunde ingen riktigt tro sina ögon. Det trånga utrymmet som återstod i rummet fylldes med nyfikna besökare, som under tystnad vandrade runt omkring lådorna och granskade dem.

Professor Sobin presenterade oss för lärarna, som var och en ville förhöra sig om detaljer när det gällde det blivande biblio­teket och hur deras specialiteter var representerade. När böckerna skulle packas upp hjälpte många till, oavsett om de var lärare, studenter eller vaktmästare. Det gjorde ett starkt intryck att se somliga, i fina kläder och med skrivbordsnaglar, ge sig på att kapa stålbanden runt lådorna, bryta upp locken för att med nyfikenhet börja plocka ut innehållet. Alla lådor tömdes successivt, och travar av böcker lades ut på de tomma hyllorna och fyllde även stora delar av golvutrymmet.

Senare på dagen kom rektorn, dr Wali Zaki, på besök och utstrålade ett upphöjt lugn vid anblicken av kaoset i rummet. Jag ledde honom till en nyöppnad låda med endast anatomilitteratur, speciellt undanställd åt honom med tanke på att anatomi var hans specialitet. Vid anblicken av de stora välkända fackböckerna kunde han inte hålla tillbaka sin entusiasm, blev kvar i biblioteket en god stund och grävde sig allt djupare ned i boklåren.

Jag tog tillfället i akt att diskutera ansvaret för biblioteket med honom. Mitt förslag att skapa en kommitté för ändamålet ansåg han orealistiskt och menade i stället att den utsedde bibliotekarien skulle ha sin boplats i biblioteket och ansvara för att inga böcker skulle försvinna därifrån.

Arbetet kom snart igång med att sortera och märka böckerna, skriva ut kort på maskin för var och en och se till att få upp dem på hyllorna i bestämd ordning. Det var tidsödande och många moment, varför vi tacksamt tog emot hjälp av några studenter som intresserade sig för uppgiften. Det dröjde inte länge förrän vi fick igång ett bra samarbete, och i den dialog som utvecklades och blev alltmer ledig lärde vi successivt känna varandra. Allt oftare kom vi i samspråk om läkaryrket och framtiden. Det handlade om den medicinska utbildningen i våra länder, om framtidsplaner och vad det skulle innebära att arbeta inom olika medicins­ka specialiteter, på sjukhus eller enskilda mottagningar, i stad eller på landsbygd.

Alla var stolta över sin plats på utbildningen och såg som sin uppgift att efter läkarexamen arbeta för att utveckla det fattiga Afghanistan genom att bekämpa framför allt de många allvarliga infektionssjukdomarna. Man talade med kraft och inlevelse om ansvaret som blivande läkare, och vi imponerades av idealismen och målmedvetenheten.

Det utgjorde en imponerande syn när rader av böcker sorterade på olika medicinska specialiteter så småningom började komma upp på hyllorna. Ett problem som uppstod var att hyllorna böjdes ned i mäktiga bågar under tyngden av de större textböckerna. Det förtog dessvärre något av det positiva helhetsintrycket och väckte oro för ett mycket större problem om hyllorna helt enkelt skulle brista. Biblio­tekarien försökte hitta en lösning med att sätta käppar till stöd för hyllorna, men det såg ytterst provisoriskt ut. Det hela blev ett symboliskt bevis på hur föga förberedd man varit på den omfattande bokgåvan från Sverige. När rektorn fick ta del av problemet och såg resultatet av arbetet förklarade han sig beredd att avsätta ytter­ligare resurser för att ge biblioteket en professionell utformning.

Det skulle visa sig att de studenter som tidigt kom in i arbetet bildade en viktig kärngrupp för fortsättningen, och deras hjälp blev ovärderlig. Barbro och jag blev med tiden inte bara arbetskamrater med dem, utan vi skulle så småningom börja umgås även utanför universitetet. De var entusiastiska med att visa oss runt i staden, ta oss med på olika evenemang, inviga oss i landets seder och traditioner, bjuda in oss till sina hem och så småningom även ta med oss på resor ut i landet. Allt detta gav oss spännande upplevelser, och överallt dit vi kom möttes vi av intresse, vänlighet och gästfrihet.

Det hände några gånger att Barbro och jag fick följa med studenter till olika sjukhus där de gjorde den kliniska delen av utbildningen. Det gav oss intressanta och enga­gerande inblickar i hur sjukdomspanoramat såg ut och hur vården bedrevs och var organiserad. Vi tilldelades vita rockar och fick följa med ansvarig senior läkare, som hade en svans av medicinstudenter
efter sig. Det förskräckte oss att möta många allvarliga infektionssjukdomar, som sedan länge var utrotade i Europa. Somliga av tillstånden befann sig i långt framskridet stadium med grav symtomatologi, vilket berörde oss starkt.

Sjuksalarna var överfulla med patienter. Bredvid många sängar satt anhöriga som bidrog till omvårdnaden. Alla var kvinnor, många klädda i burka, vilket gav ett gans­ka anonymt och egendomligt intryck. Jag undrade över bristen på hygienföreskrifter med alla människor närvarande, särskilt på infektionsavdelningarna. Intrycket förstärktes av den rikliga förekomsten av flugor överallt, inte minst i ansiktet på många patienter. Allt detta vittnade om att vården ännu inte fått erforderliga resurser.

Jag fick även tillfälle att titta in på en psykiatrisk avdelning. Miljön där framstod som ytterst primitiv, patienterna var klädda i enkla paltor och satt antingen ensamma på golvet utmed väggarna eller vandrade oroligt omkring. Personalen berättade att många av tillstånden utgjordes av psykoser, flera drogrelaterade. Behandlingsresurserna var ytterst begränsade och det mesta handlade om förvaring. Ett undantag utgjordes av elbehandlingar som utfördes med en anläggning som var undanställd i ett hörn.

Alla moment i uppbyggnaden av biblioteket gick så småningom mot sitt slut. Till det yttre hade nya bokhyllor av starkare material installerats, ett snyggt möblemang kommit på plats och gardiner sytts upp. Med alla dessa förändringar gav biblioteket ett gediget helhetsintryck. Tiden hade blivit mogen för att ta det i bruk, och projektarbetet var därmed avslutat.

Invigningen gick av stapeln i den största föreläsningssalen, som var packad med folk. En representant för ministeriet var inbjuden att närvara, alla lärare var på plats och studenterna hade fått ledigt för att delta. Ett par journalister skulle senare göra ett förstasidesreportage om evenemanget i »The Kabul Times«. Ceremoni­elet inleddes med att rektorn höll ett anförande om utvecklingen av den medicinska institutionen, prisade tillkomsten av biblioteket och underströk dess stora betydelse för undervisningen. En av medicinstudenterna och jag sade några ord om det ovärderliga utbytet som utvecklats under bibliotekets tillkomst och förhoppningen om framtida kontakter.

När den officiella delen var över välkomnades alla till rundvandring i biblioteket med demonstration av bokbeståndet. Trängseln var stor med mycket liv och rörelse i rummet, och många uttryckte sitt intresse och sin uppskattning. Så småningom samlades alla i trädgården utanför, där det dukats upp mat i stora mängder. Alla lät sig väl smaka, gemenskapen kändes stor och stämningen alltmer uppsluppen. Invigningen av biblioteket fick en härligt festlig inramning och avslutning.

Biblioteksprojektet »Afghan book ap­peal« genomfördes för över femtio år sedan. Vid den tiden var Afghanistan ett lugnt, fredligt och relativt välmående land, trots fattigdom och analfabetism, särskilt på landsbygden. Bland de akademiker jag kom att umgås med fanns en stark framstegsoptimism och framtidstro, en önskan om att modernisera och utveckla landet. Det internationella biståndet, främst inom sjukvård och utbildning, i vilket biblioteksprojektet utgjorde ett ytterst litet inslag, bidrog till det. Mot bakgrund av alla dessa positiva krafter för förändring i dåtidens Afghanistan är det tragiskt att erfara vad landet och befolkningen senare har utsatts för och går igenom.