Luktsinnet har en betydelsefull roll i djurriket för att hitta såväl föda som partner, det senare ofta med hjälp av feromoner. Även för människor är lukten central. Nyfödda söker sig till moderns otvättade bröstvårta, och valet av livskamrat påverkas av lukter. Luktsinnet anses ha uppstått tidigt under evolutionen. Det påverkar bland annat stämningslägen och minnen – mest känd är historien om Prousts madeleinekaka­ doppad i lindblomste. Doftterapier är kända från antika indiska och kinesiska kulturer.

I Sverige kom Linné i mitten av 1700-talet att systematisera dofterna och knyta dem till behandlingar av sjukdomar. I »Medicinens dubbla nyckel« (»Clavis medi­cinæ duplex«), som han ansåg vara sin viktigaste bok, visar han att 10 parvis ordnade dofter utgör hjärnans och nervernas läkemedelsarsenal samt att smaker utgör behandlingar för övriga sjukdomar. Han hade under åren elever att utreda medicinska effekter av luktande ämnen i avhandlingar, varav »Odores medicamentorum« är den mest omfattande.

Välluktande ämnen – suaveolentia – ­är välgörande för svaga nerver, och till ­exempel ambra och mysk ansågs verksamma mot epilepsi.

De illaluktande – graveolentia – lugnar, är bedövande och sömngivande men kan även framkalla oro. Medlen intogs eller anbringades utvärtes, och lukternas påverkan är oklar.

Under 1700-talet introduceras i Europa även luktsaltet för att uppväcka personer, främst korsettsnörda kvinnor, som svimmat. Saltet hade sin storhetstid det följande seklet och dess verksamma beståndsdel var ammoniumkarbonat, som avgav ammoniumånga vilken påverkar andningsreflexen.

Än i dag används luktsalt för att skaka liv i knockade boxare. Under mitten av 1800-talet introducerades kloroform och eter inom anestesin. Den senare användes in på 1950-talet och doserades droppvis på mask.

Ytterligare ett olfaktoriskt läkemedel från förrförra seklet är amylnitrit, som användes mot attacker av kärlkramp. Det avregistrerades 1949 och ersattes av bland annat resoribletter och kom i stället att som doftsprej bli en partydrog, poppers, inom rave-kulturen.

Samtidigt med nämnda läkemedel kom syntetiska doftämnen från den unga tyska kemiindustrin. Blandningar av dessa ingick i billiga massproducerade parfymer, senare i deodoranter, doftljus, tvätt- och diskmedel – ja, överallt där vällukt kunde sälja. Även aromaterapi (termen myntades runt 1920) hör hit och innebär insmörjning med doftande oljor. Parfym­industrin innebar klassificering och forskning kring doftämnen.

Forskningen tog ett stort kliv fram­åt på 1960-talet när gaskromatografi–masspektrometri blev en tillgänglig analysteknik. Undersökningar visade att de flesta luktämnena i eteriska oljor var terpener eller arener (aromater): mentol, tymol, eugenol, linalool, geraniol, pinen, limonen, karvon med flera.

Små molekylära förändringar ändrar ett ämnes doft. Endast en metylengrupp, -CH2, skiljer lukten av metanol och etanol. Även olika isomerer av en och samma förening ger olika lukt.

En mer medicinskt inriktad forskning kring dofter har gällt deras påverkan på olika delar av hjärnan. Härvid har både EEG, IR-spektroskopi och MRT använts. Omfattande forskning har dessutom avsett vilka medicinska effekter dofter åstadkommer.

Den mesta forskningen har avsett stämningslägen, stress, sömn, vakenhet och arbetskapacitet hos friska frivilliga. Svagheten i mycket av denna forskning beror på försökspersonernas självskattningar. Dofterna har bestått av molekylmixer, ospecifika doser, ospeci­fik tidpunkt för avläsning samt små försöksgrupper, vilket har gjort slutsatserna osäkra. Undantag finns förstås, och till exempel har linalools lugnande effekt på möss visats.

Mer handfasta är dofternas effekter på blodtryck, puls, temperatur, genomblödning i hjärnans lober och antal NK-celler.

Undersökningar av dofters effekt på sjukdomar är färre: rapporter finns om minskad aggressivitet hos dementa och smärtstillande effekter efter operation. Forskning av annan kaliber gällde beskrivningen av luktsinnets uppbyggnad och funktion, som 2004 belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Olfaktoriska läkemedel har flera fördelar. De behöver inte trassla sig förbi tarmens mikrobflora och leverns metabolism eller ta sig igenom blod–hjärnbarriären. De ger snabbt tillslag, ofta kort duration och lämpar sig för akuta tillstånd. Framtida forskning måste använda sig av enstaka doftämnen och reproduktiva försöksbetingelser, och effekten av ämnena bör inriktas på väldefinierade tillstånd i centrala nervsystemet (CNS). Aktuell forskning har avsett standardisering och mättekniker för nasal administration samt att snabbt nå CNS med icke olfaktoriska läkemedel som morfin. Spravato är ett annat läkemedel, ett nasalt antidepressivum som registrerades i slutet av 2019. Även luktförsämring som ett tidigt tecken på sjukdom, bland annat vid Parkinsons sjukdom, har undersökts. Allra mest har nog biverkningar av kända läkemedel på luktsinnet studerats.

Liksom en gång etnobotaniken pekade ut nya läkemedelskandidater kan man kanske utifrån historiska erfarenheter gå till väga på liknande sätt med luktande ämnen.

Fanns det någon grund för att fylla kuddvar med humlekottar för att sova bättre?