Linnés spår i nutidens vetenskap och pedagogik

Carl von Linné har under det senaste året blivit aktuell ur olika aspekter. Flera nya böcker om hans liv och betydelse har givits ut i Sverige. Dessutom påminns vi i vår tid av pandemi om Linnés medicinska intresse för smittsamma sjukdomar men även hans stora passion för folkhälsa. Vår samtids oro för miljöproblemen finner vi speglad i Linnés pionjärobservationer av miljöfaktorers effekt på hälsan. Han var en omtalat skicklig akademisk lärare som ville sprida ett holistiskt perspektiv på människans hälsa och miljö. Linné förnyade undervisningen på 1700-talet – inte bara innehållsmässigt, utan även metodologiskt. I vår egen tid av snabba förändringar inom pedagogiken på universiteten, särskilt under 2020 på grund av pandemin, så är Linné dessutom högst intressant.

Fyra böcker om Linné

Carl von Linné var medicinare, botaniker och en berömd lärare. Samtiden prisade honom som större än till exempel Newton och Karl XII, ty denne hade bara utökat Sveriges landområden, men Linné hade utvidgat andens rike [1]. Fyra nya svenska böcker hjälper oss att förstå Linnés person och verk. Den svenska vetenskapshistorikern Gunnar Brobergs »Mannen som ordnade naturen – en biografi över Carl von Linné« är en genomgång och analys av Linnés liv [2]. Latinprofessorn Ann-Mari Jönsson har i sin roman »Silverbrevet« skapat en fiktiv historia utifrån Linnés efterlämnade brev och andra skriftliga källor [3]. Detta är en levande berättelse byggd på hennes studier av Linné-dokument och hennes kännedom om tidens vetenskap, som ju återgavs på latin. Boken utgår från Linnés relation till den norske studenten Espen Espenssen, som är en uppdiktad person. I läkaren Arend Wallenquists bok »Carl von  Linnés lärjungar i Östergötland« framhålls det starka nyttotänkande som präglade 1700-talet. Uttrycket »Cui bono?« (Till vems gagn?) var ledstjärna. Naturresurser inventerades och idéerna integrerades i den merkantilistiska politiken. Nyttotänkandet var centralt, vilket tydligt framkommer i skrifterna från Linnés resor i landet. Betydelsen av samhällsnyttan är tydligt dominerande i hans livsverk. Det var den »iatromekaniska skolan« som rådde, präglad av frihetstidens vetenskapliga revolution, där människokroppen sågs som en maskin och läkaren fick rollen av ingenjör [4]. Marita Jonsson fördjupar bilden i »Carl von Linné. Boningar, trädgårdar och miljöer«. Hon vill skildra Linné som upptäckare, resenär, pedagog, författare, marknadsförare, familjefader och människa genom att studera hans fysiska miljöer i Råshult, i professorsbostaden och i Hammarby. Verket innehåller också ett utomordentligt vackert bildmaterial av de »linneanska miljöerna« [5].

Professor i medicin och rektor i Uppsala

Linné kunde hösten 1728, efter 14 dagars resa med hästskjuts på dåliga vägar, skriva in sig som medicine studerande i Uppsala. Men förutsättningarna verkade svåra efter branden i Uppsala 1702: Anatomiska teatern, som var uppförd av Olof Rudbeck d ä, stod oanvänd och Akademiska sjukhuset var delvis uthyrt till krogverksamhet för att få ekonomin att gå ihop. Men detta till trots kom Linné att få värdefulla kontakter som stöt­tade honom i en framgångsrik karriär. Han blev slutligen professor i medicin 1741 och utbildade både läkare och botaniker.

Linné och Uppsalakollegan Nils Rosén von Rosenstein tillträdde var sin profes­sur. Linné företrädde en teoretisk inriktning (botanik, läkemedelslära och dietik som inkluderade allmän hälsolära och livsstilsfrågor) och Rosén en mer praktisk (medikament, fysiologi, patologi och medicinsk praktik på Nosocomium, det vill säga Akademiska sjukhuset i Uppsala). Rosén skötte oftast vården på Nosocomium, som hade sex sängplatser. Linné tjänstgjorde själv en kortare tid som läkare i Stockholm. När han kom dit 1738 uppfattades han som kliniskt okunnig, men enligt Gunnar Broberg förbättrades Linnés kunskaper snabbt och han blev populär när han kunde behandla patienter med syfilis.

År 1744 utnämndes Linné till sekreterare vid Kungliga Svenska vetenskapssocieteten i Uppsala. Senare samma år blev han även inspektor på Smålands nation. Åren därefter utgav Linné sina böcker »Flora Suecica« och »Fauna Suecica«. Snart utsågs han till kunglig livmedikus, vilket var en stor hedersbetygelse, och, som ende svensk, medlem av Vetenskapsakademin i Berlin. Linné blev senare medlem av flera vetenskapsakademier: i Ryssland, Frankrike och USA. År 1749 blev han rektor för Uppsala universitet.

Läraren Linné

Under Linnés första tid var botaniken underordnad medicinen. Den stora vikt som lades på botanik för blivande läkare blir förståelig då läkemedel framställdes av växter, och både läkande och skadliga örter var av stort intresse. Men det var en begränsad klinisk träning som erbjöds de blivande läkarna på den tiden. Linné skulle som professor i Uppsala hålla 40 föreläsningar varje termin. Dessutom fanns i hemmet ofta gästande studenter både för undervisning, måltider och samvaro.

Eftersom han var kritisk till den medicinska undervisning han själv fått så ville han förändra undervisningen till att bli mer lustfylld. Wallenquist beskriver läkar­utbildningens lilla avhandling, dissertatio, som skrevs av professorn med studenten som respondent (och ofta finansiär), pro exercitio, för övning. För att doktorera fordrades ett större arbete, pro gradu, men även detta brukade skrivas av Linné själv. De viktigaste avhandlingarna samlade Linné i ett verk »Amoenitates academicae« (Akademiska förlustelser), en för Linné karakteristisk benämning.

Smittsamma sjukdomar och risker i miljön

Bland infektionssjukdomarna var Linné mest intresserad av malaria, i en tid då malariaparasiten var okänd. Linné trodde på »exanthema viva« – att sjukdomar kan orsakas av ytterst små organismer som invaderade kroppen. Mikroskopen var på 1700-talet inte så utvecklade, så tanken om »exanthema viva« var helt abstrakt. Han doktorerade 1735 i Harderwijk i Nederländerna på en avhandling om malaria. Teorin var att lerpartiklar hamnade i blodomloppet och orsakade perioder med feber. Det var korrekt att malaria var vanligare i fuktiga och dyiga trakter, och detta stämde med den då vanliga miasmateorin som kopplade sjukdomar till skadliga ångor som steg upp ur marken [6]. Sambandet med myggor var ännu inte klarlagt. Det var först på 1880-talet som orsaken kunde påvisas: Plasmodium malariae. Kollegan Rosén var den förste som införde smittkoppsympning (en föregångare till vaccinet) i Sverige och behandlade malaria med kinabarkspreparat.

Linné var tidig med att dra medicinska slutsatser av observationer i miljön, inte minst från sina resor. Ett sådant exempel, där Linné fokuserat på miljöfaktorer, är att han var den förste som noterade att arbetare i stenbrotten löpte stor risk att få stendammslunga. Nytt för Linné som undervisare var dessutom intresset för levnadssättet i stort – det vi i dag skulle kalla folkhälsokunskap. I detta innefattades dieten, där Linné framhöll betydelsen av måttlighet.

Linnés pedagogiska perspektiv

Linné var intresserad av helheten, och hade han levt i dag hade ämnesövergripande studier legat honom varmt om hjärtat. I ett arbete från Uppsala universitet betonas att Linné har haft en betydande roll för utvecklingen av vår svenska skola med exkursioner i naturen, insamlande av växter och observation av djur. Dessutom tränas elever i autonomi, där motivationen anses vara central. I jämförelse med andra länders grundskolor skiljer sig den svenska skolan genom en sådan linneansk anda [7].

I Ann-Mari Jönssons roman berättas att Linné verkligen var rolig och kunde »sjunga ut« utan hämningar, och alla fick sin del av sleven. Ledorden i pedagogiken var:  docere (lära ut), movere (beröra) och delectare (roa). Författaren menar att detta borde vara ett ledord för allt vi undervisar och skriver – på så sätt blir det antika modernt. Kulten kring Linné utvecklades så småningom, och i synnerhet exkursionerna blev mycket berömda.

Böckerna om Linné visar på ett nära förhållande mellan lärare och elev, vilket var möjligt i en tid med få studenter. Kan vi lära oss något av detta? Olika system har prövats, till exempel med mentorer, vilka främjar en sådan närhet, men kanske måste mer göras för att detta moment i läkarutbildningen ska bli tydligare. Något som kan ge impulser till vår tid är att medicinarutbildningen på 1700-talet innehöll betydande inslag av humaniora och teologi. Humaniora inklusive medicinhistoria har delvis tappats bort i den svenska läkarutbildningen, jämfört med andra länder. I Uppsala finns nu sedan några år ämnet medicinsk huma­niora, med uppskattade aktiviteter på läkarutbildningen. På läkarprogrammet i Linköping var man tidigt ute med ämnen om litteratur och medicin, vilket fått efterföljare på flera universitet.

Pedagogisk utveckling

Linnés anda anas i dagens principer för Uppsala universitet, som baseras på akademisk frihet, kollegiala styrformer och studentinflytande, där alla aktörer och inte minst studenter bär ett gemensamt ansvar för ett öppet och kritiskt tänkan­de kring idéer och vetenskapsteorier. Studenterna ska stå i centrum och har en aktiv roll i utvecklingen och utformningen av utbildningen genom konstruktiv dialog, vilket uppmuntras och understöds av universitetet.

För att uppnå en hållbar utveckling, och även konkurrenskraft i ett globalt perspektiv, behöver ämnesspecialiseringen kompletteras med gränsöverskridande utbildning och forskning i form av internationell rekrytering av medarbetare och studenter, något som utmärkte Linnés undervisning och forskning redan på 1700-talet.

Öppenhet, opartiskhet och fri åsiktsbildning – oavsett bakgrund eller kön – är ytterligare en grundprincip som innebär att lärare, forskare och studenter ska kunna delta i och bidra till universitetens verksamhet. Linné följde principen för ett gott lärande i form av intensiva vetenskapliga diskussioner med sina studenter i fysisk miljö. I dag har vi också en digital infrastruktur som utgör ett stort bidrag i undervisningen, i synnerhet i pandemitider.

Sist men inte minst är en inspirerande miljö, där både lärare, forskare och studenter kan utveckla sin akademiska och professionella kompetens, av största vikt. Pedagogiska metoder måste vara effektiva och tidsanpassade. Linné undervisade modernt genom att stimulera studenternas egna intressen, att de skulle ställa egna frågor – en förutsättning för dialog med läraren. Vår nutida motsvarighet i digitaliseringens och pandemins era är videomöten med så kallade »break out rooms«. En uppmärksammad pedagogisk metod är »omvänt klassrum« (»flipped classroom«), det vill säga studentens förinlärning med digitaliserat material och efterläsning med läraren i aktiv dialog [8].

På Uppsala universitet förbereds en pedagogisk utveckling som innehåller denna pedagogik, till exempel inför det 6-åriga läkarprogrammet. Den omfattande digitalisering som tvingats fram av coronapandemin kanske för övrigt kan hjälpa oss att nå tidigare uppsatta mål om fritt tillgängliga kurser på nätet (»massive online open courses«, MOOC).

Sammanfattningsvis ser vi på Uppsala universitet Linnés tydliga spår med nydanande vetenskap och pedagogisk entusiasm, medan idéerna om människans etnicitet just nu analyseras vetenskapligt genom pågående kritisk granskning. Med dagens mått hade han kanske fått erkännandet »excellent lärare« med hänvisning till att han i skilda miljöer – i hemmet, vid katedern och i naturen – ideligen tillskapade inspirerande situationer för studenter och forskare. Och i dag hade han antagligen varit en flitig Zoom-lärare …