»Så går en tid ifrån vårt liv och kommer icke mer
och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner«
Så går en fras ur en aftonpsalm skriven av Christoph Friedrich Neander, vars ord brukar sväva in i mitt huvud och dröja sig kvar ett slag under de stunder jag kallar för »ögonblicken däremellan«.
»Ögonblicken däremellan« är de ögonblick, om de så är minuter, timmar eller dagar, då jag vet något viktigt om dig, som du inte ännu själv är varse om. Ibland rör det sig om svaret på en ställd fråga, och du, som väntar på svaret, vet vad du väntar på. Ibland har du ingen aning om att det jag vet ens går att veta. Men jag vet att det kommer ge dig ett före och ett efter. Ett då och ett nu. En början och ett slut.
Att bära de ögonblicken är för mig det största jag gör i min läkarroll. Ibland väger det så tungt att jag bara vill springa till dig direkt, bara för att kunna kasta lasten och göra den till din sanning. För att slippa vara den enda som vet. För det känns stundtals så bakvänt att jag, som inte ens känner dig, ska veta vad som sannolikt kommer att skriva om historien om dig. Innan du vet det själv. Innan din mamma vet det. Och innan din morfar. Kanske vet jag att ditt ben behöver gipsas, eller att dina lungor måste få medicin. Eller kanske är det så oerhört, att jag vet att du inte kommer att få bli stor.
Jag vet att hur jag vårdar »ögonblicket däremellan« är avgörande för minnet av när tiden gick från före till efter. Fastän du oftast inte ens vet att ögonblicket äger rum. Ögonblicket, då du är huvudpersonen i mina tankar, fastän jag inte ser dig, och du inte ser mig. Storheten i det får mig att andas snabbare, får mitt hjärta att slå fortare, och hela min varelse att vilja springa iväg. Iväg från »däremellan« och fort in till »efter«. Men jag vet, att det är de där extra sekunderna av kontemplation som kommer att spela roll. Som kommer att bestämma om du förs eller kastas in till efter.
Så därför får jag inte springa, jag måste skrida, lunka, stanna upp. Av respekt och omtanke om dig måste jag vila i ögonblicket. Ögonblicket som känns som mitt, fastän det egentligen är ditt. Jag måste stanna upp med vördnad inför ynnesten att den lilla människa som är jag får lov att finnas »däremellan«. Att jag har ett privilegium som är få förunnat. Att jag, genom mitt läkarepitet, bedöms ha den kompetens som behövs för att få bära »däremellan«, leda dig in till ditt efter för att slutligen vandra tillbaka till mitt före. Att jag anses ha de egenskaper som krävs för att få finnas bredvid, då före blir till efter för dig, och ögonblicket däremellan är över för mig. Och en dag går från mitt liv, för att icke komma mer, men finns kvar för dig, i dig, med dig när än en natt till jorden sänkes ner.
