Jag var 14 år när jag för första gången läste Émile Zolas roman »Krogen«. Vi studerade den i skolan, hela klassen. Egentligen var det ju på tok för avancerad litteratur för oss unga tonåringar, fast då måste jag lägga till att det här var i Frankrike i slutet på 1980-talet, och där betraktades det som helt naturligt att man vid unga år skulle utsättas för finlitteratur.  Så ett 30-tal unga tonåringar fick finna sig i att analysera Gervaises tragiska öde i Paris under 1800-talets andra hälft.

Jag minns att jag avskydde boken. Det var suck och stön och krav, ingen glädje alls, fast jag egentligen tyckte om att läsa. Boken fick sedan ligga i karantän i närapå tre decennier, men därefter har jag läst den ett par gånger som vuxen, och upplevelsen är nu en helt annan. »Krogen« är en storslagen roman om fattigdom, social misär och alkoholismens helvete. När jag nu läser om den på nytt, blir jag djupt berörd.

»Krogen« handlar om Gervaise, en ung och driftig kvinna som flyttat till Paris från södra Frankrike. Hon lyckas öppna en egen butik i huvudstaden, och det går initialt bra för henne. Men hennes man Coupeau börjar dricka, och så småningom dras Gervaise ner i misär och elände.

Naket och rått skildrar Zola hur mänskliga liv trasas sönder av beroende och fattigdom. Det är starkt, effektivt och empatiskt skrivet. På franska heter boken »L’Assommoir,« vilket i romanen är namnet på en krog i Paris. Namnet kan härledas från verbet assommer, med betydelsen »att slå någon medvetslös«. Och bokens ärende är smärtsamt tydligt: alkoholen kan slå människan medvetslös, både bildligt och bokstavligt.

Ur ett snävt medicinskt perspektiv är skildringen av akut svår alkoholabsti-nens, delirium tremens, i bokens slutkapitel kanske det mest intressanta. Gervaises man Coupeau har blivit intagen på Saint-Anne, som än i dag är ett stort och välkänt psykiatrisjukhus i Paris. På Saint-Anne hålls Coupeau inlåst i en madrasserad cell, samtidigt som en intresserad underläkare nogsamt observerar och noterar hur hans alkoholabsti-nens yttrar sig. Coupeau är uttalat psyko-motoriskt orolig, springer omkring i cellen och gormar, har visuella hallucinationer, svettas profust och har hög feber, lider av en påtaglig tremor och är uttalat konfusorisk – symtom som stämmer väl överens med hur delirium tremens kan yttra sig [1].

Man kan inte vara annat än imponerad av Zolas research, och man måste nog anta att han antingen bevittnat ett dylikt fall av delirium tremens, eller så har han åtminstone studerat detaljerade beskrivningar av tillståndet. Det har till och med hävdats att läkarstudenter skulle vara förtjänta av att läsa hans beskrivning, inte minst därför att den lyfter fram vikten av synhallucinationer, något som Zola gör mycket tydligt att Coupeau lider av [2].

Men boken väcker även bredare frågor till liv, som kanske kan sammanfattas med epitetet »socialmedicin«. För dem av oss som är höginkomsttagare i ett välfärdssamhälle är det synnerligen nyttigt att påminnas om samhällets skuggsida, om det lidande och den misär som många än i dag upplever i Sverige och globalt. Gervaise svälter och fryser till döds, långsamt, plågsamt, och det är som om själva tiden torterade henne. Ett par citat från slutet av boken dröjer sig kvar:

»Det barkade ännu mera utför med henne, hon fann sig i de mest förnedrande skymfer, svalt ihjäl så småningom, litet för varje dag. Så snart hon ägde fyra sous, drack hon och törnade mot väggarna. … Hon blev sinnesslö, hon hade inte ens en tanke på att kasta sig ner på den stenlagda gården från sjätte våningen för att göra slut på sig. Döden måste ta henne så småningom, bit för bit, medan den släpade henne ända till slutet i den förbannade tillvaro som hon hade skapat sig« [3]. 

Ett och ett halvt sekel efter att boken publicerades berör Zola fortfarande, och hans text förmedlar ett slags etisk vrede över livets orättvisor. Det ligger därför nära till hands att man som läsare börjar reflektera över de stora existentiella frågorna om livets mening och döden. Att utsättas för det som 14-åring kanske inte var så dumt trots allt.