När den 38-årige läkaren Alexander Mitscherlich den 9 december 1946 klev in i rättssal 600 i justitiepalatset i Nürnberg kunde han inte veta att steget skulle förändra hans liv och karriär för alltid.

Rättssalen var späckad av människor av till synes samtliga världens nationaliteter, som med koncentrerade ansikten under sina mäktiga hörlurar satt ihopträngda och lyssnade på simultantolkarnas ordrika översättningar. Det luktade svett av dussintals journalister, advokater och ordningsvakter och även ett flertal andra människor han inte kunde placera. Mitscherlich var van att ronda sin neurologiavdelning på universitetssjukhuset i Heidelberg, men han hade aldrig tidigare satt sin fot i en rättssal [1].

Mitscherlich, även utbildad psykoanalytiker, stirrade på de 23 läkarna på de anklagades bänk: 22 män och en kvinna. Samtliga skulle denna dag åklagas för hi­storiens hittills grövsta brott mot medicinetik och mänskligheten. Bland annat kände han igen SS-Standartenführer Wolfram Sievers, samordnare för påtvingade humanexperiment med röntgenkast­ration, nedkylning, undertryck, förgiftning med olika kemiska ämnen och benmärgstransplantation i olika koncentrationsläger. SS-Oberführer Viktor Brack, organisatör av eutanasiprogrammet T4, som kostade cirka 300 000 människor med funktionsnedsättning livet. Professor Karl Brandt, generallöjtnant i Waffen-SS, högste Reichskommissar för hälso- och sjukvården och personlig läkare till Adolf Hitler och många fler.

Den första Nürnbergprocessen mot nazisternas politiska huvudförbrytare skulle följas upp med sammanlagt tolv rättegångar mot högt uppsatta nazistiska domare samt representanter från militär och industri som aktivt eller passivt hade möjliggjort det nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets (NSDAP) grymheter.

Men först var det läkarnas tur. Deras ­expertis hade varit oumbärlig i en hälso- ­­och sjukvård som hade innehaft en särskild nyckelroll i Tredje rikets strävan efter »rasbiologisk renhet« och »arvshygien«. Skickligt hade nazisterna lyft läkarnas position i samhället, höjt deras genomsnittliga lönenivå med 60 procent och upphävt judars och politiskt oppositionellas legitimationer till förmån för »ariskt renrasiga« medicinare [2].

Under 139 förhandlingsdagar skulle 85 vittnen höras, 570 lagstadgade deklarationer och rapporter siktas och 1 471 bevishandlingar på 12 000 sidor bedömas. Åtalspunkter var brott mot mänsklighe­ten, krigsförbrytelser och medlemskap i en kriminell organisation (SS). Justitiepalatset med sina 530 kontorsrum och 80 förhandlingssalar hade utsetts av en enkel anledning: det fanns inga kvarvarande byggnader av samma storlek i det förstörda efterkrigs-Tyskland [3].

I de tre allierades ockupationszoner (Förbundsrepubliken BRD grundades först 1949) hade under tiden de nygrundade läkarrepresentationerna, Ärztekammer, sammanträtt. Deras ordförande hade den 2 november 1946 på ett gemensamt möte i Bad Nauheim, inte minst på grund av påtryckningar från det nygrundade Världsläkarförbundet, WMA, kommit överens om att utsända en egen representant för att observera och rapportera från läkarprocessen.

Inom Ärztekammer fanns däremot en stark oro för att processen skulle användas för att förolämpa och skuldbelägga läkarkåren som helhet. Farhågorna var att patienternas förtroende för sin doktor i efterkrigs-Tyskland skulle ta skada om nazistläkarnas tidigare villovägar offentliggjordes. Redan nu hade det inkommit rapporter om att mödrar valde att inte söka vård för sina febersjuka barn av rädsla för att barnen skulle utsättas för medicins­ka experiment.

En försonlig slutrapport från rättegången bedömdes avgörande för befolkningens förtroende för sjukvården. Rapportens sammanfattande slutsatser konstaterades i förväg på mötet i Bad Nauheim och fixerades skriftligt i observatörens uppdragsbeskrivning: det gällde att »göra allt för att undvika en kollektiv skuldbeläggning av läkarkåren inför allmänheten och medierna« [4]. Tvärtom skulle ett sammanfattande slutdokument fastslå att läkarkåren som helhet inte hade stött nazismen, utan att det i stället hade varit enstaka kriminella individer inom en annars hederlig flock av klanderfria vetenskapsmän som hade gått vilse, men numera ställts till svars för sina gärningar.

Ärztekammer hade haft stora svårigheter att rekrytera en egen observatör för processen. Ingen av de kända och inom läkarkåren accepterade koryféerna hade visat intresse för att bevittna förfarandet. Nazismens huvuden hade kapats, men som överallt i det nygamla samhället fanns dess tankemönster kvar och underminerade styrande organisationer och ledande grupperingar på sjukhusen och universiteten. Det gällde att inte riskera sitt goda rykte genom att för tidigt sluta upp med de nya makthavarna.

Till slut erbjöds neurologen och psykoanalytikern Alexander Mitscherlich från Heidelberg tjänsten som läkarförbundets delegat. Mitscherlich, född 1908 i München, med karriären inställd på att utses till professor inom neurologi, hade emigrerat till Schweiz 1935 men återvänt till Nazityskland trots risk för sitt liv och häktats av Gestapo för sitt engagemang som redaktör för den illegala motståndstidskriften Widerstand (»Motstånd«).

Från läktaren tittade Mitscherlich ner på 23 ansikten som alla hade nekat till skuld. Men efter varje förhandlingsdag som gick stod han på randen av ett nytt bråddjup till en helt avhumaniserad vetenskaplig verksamhet: människor som frös till döds, utsattes för tvångsinjektioner, infektionssjukdomar, tortyr och död. Ju längre det gick, desto mer skenhelig verkade den vetenskapliga täckmanteln.

Han plågades av växande tvivel inför den medicinska vetenskapens etik. Hur var det möjligt att det var läkare, just hans egna kollegor, som likt honom hade svurit genom ed att aldrig tillföra skada? Att dessa hederliga forskare inom bara några år hade genomgått en mystisk förvandling från ansedda läkargestalter till vitrockade monster?

Rapporteringens hantverk visade sig inte vara en trevlig uppgift. Stödet från Ärztekammer att exempelvis få tillgång till processens handlingar upplevde han som mycket begränsat. Inhyst i härbärget »Zum Schlachthof«, utan uppvärmning, vatten eller el, fick han under en ovanligt kall vinter gå igenom vittnesmål på kvällstid i 22 graders kyla.

Mitscherlich samlade pedantiskt dokument efter dokument och lade allt i en logisk ordning. Med psykoanalytisk metodik försökte han kartlägga systemet bakom brotten. Hans mål var att inleda en bred samhällsdebatt genom att göra läkarnas brottsliga handlingar tillgängliga för allmänheten.

Emellertid kom han till en helt annan slutsats än sina uppdragsgivare: visserligen hade det funnits enstaka förövare, varav några få var representerade här på de anklagades bänk i Nürnberg. Men dessa få individer var toppen av isberget och kunde agera genom ett brett stöd i ett sjukvårdssystem som i olika instanser aktivt eller passivt möjliggjorde deras brott. Nästan varannan läkare hade under det sexåriga nazistyret före kriget varit partimedlem. Inte enbart enstaka sadister med skalpell och stetoskop hade villigt bidragit till en hänsynslös medicin, utan tvärtom hade läkarkåren i sin helhet varit genomsyrad av fascistiska ideologier. Att hålla rättegång mot utvalda representanter var en högst nödvändig symbolisk gärning, men absolut inte tillräcklig för att från grunden förändra ett system han kallade för »medicin utan mänsklighet«.

I sin slutrapport konstaterade Mitscherlich 1949 att de åklagades gärningar inte alls hade handlat om enstaka experiment utförda av några få läkare och forskare som agerade på eget bevåg, utan att planering och utförande av massmord, tvångsexperiment på människor och tortyr utfört av läkarkåren hade betraktats som väsentliga krigsförberedande delar för ett synkroniserat samhälle av liktänkande individer, där läkare inte var undantag utan oumbärliga stöttepelare i nazisternas maktpyramid.

Mitscherlichs teori var att ett totalt objektifierande av patienten möjliggjorde för nazistläkarna att kallhjärtat använda människor till tortyr och abstrusa forskningsprojekt. Sjukdomsbegreppet hade då reducerats till en »materiell och mätbar struktur«, medan den osynliga livsberättelsen bakom patientens symtom förblivit osynlig.

När domen över läkarna i Nürnberg förkunnades den 20 augusti 1947 var Mitscherlich mycket förvånad över de förhållandevis nådiga straffen. Visserligen blev sju anklagade, bland annat Karl Brandt, Wolfram Sievers och Viktor Brack, dömda till döden genom hängning och avrättades den 2 juni 1948. Men sju personer frikändes och kunde fortsättningsvis återgå till att utöva läkaryrket i frihet. Bland dessa fanns Hans-Wolfgang Romberg, som hade genomfört experiment med människor i koncentrationslägret i Dachau. Han startade efter sitt frikännande en privat läkarmottagning i Düsseldorf. Röntgenläkaren Georg August Weltz, som tillsammans med Romberg hade varit verksam i humanexperiment i Dachau, blev efter sitt frikännande professor i röntgenfysiologi vid universitetet i München. Ytterligare fem personer dömdes till livstids fängelsestraff. Samtliga benådades senare av tyska domstolar och frigavs senast 1955.

När Mitscherlichs detaljerade slutrapport hade färdigställts inväntade han kontroversiella diskussioner inom läkar­kåren [5]. Men det hände – ingenting. Boksläppet möttes av kompakt tystnad
från allmänheten. Inga recensioner i medicins­ka tidskrifter. Inga vare sig stöttande eller kritiska kommentarer, insändare eller kolumner. Det kändes för honom som om boken aldrig hade publi­cerats.

Vad hade hänt?

Boken gick inte att få tag i. Det visade sig att de västtyska Ärztekammer hade köpt upp nästan hela upplagan på 11 500 exemplar direkt av förlaget. Den officiella motiveringen löd att det på så sätt var enklare att fördela boken till läkarna – vilket dock aldrig hände.

Tvärtom hade han fått ett tvivelaktigt rykte som kverulant. Hans ingående rapporter om kollegornas krigsförbrytelser förhindrade även långt efter nazidiktaturens mardröm en annars given medi­cinsk universitetskarriär i efterkrigstidens förbundsrepublik. Och att han skulle utses till professor i neurologi var inte längre på tapeten.

Han återvände till sin arbetsplats i Heidelberg och funderade över sina kommande steg i karriären. Det som krävdes var en ny syn på människans existentiella behov och en nyordning av läkarens relation till sin patient. Genom att omvända den medicinska objektifieringsprocessen till en humanistisk medicin med existentiell bakgrund försökte han lyfta patientens narrativ in i det terapeutiska rummet. Han var övertygad om att den organfokuserade behandlingsformen behövde kompletteras med en delaktig analys av patientens immanenta psykiska konflikter.

I april 1950 kunde Mitscherlich, trots delvis hårt motstånd inom Heidelbergs universitet, inviga den första avdelningen för psykosomatisk medicin i Tyskland. Anstormningen till den psykosomatiska mottagningen på 1950-talet var enorm. Tusentals krigstraumatiserade patienter sökte sig till hans klinik med elva anställda läkare, som samtliga var utbildade psykoanalytiker med nya integrativa behandlingskoncept.

Mitscherlich hade lyckats etablera en helt ny medicinsk inriktning som från Heidelberg spred sig som en löpeld över hela landet. 1960 gick andra upplagan av läkarprocessens slutrapport under titeln »Medizin ohne Menschlichkeit« (»Medi­cin utan mänsklighet«) i tryck, och han utnämndes 1973 till professor vid Frankfurts universitet [6].

Särskilt nöjd var Mitscherlich med att Nürnbergs läkarprocess togs upp igen av WMA. I slutbetänkandet från domstolen i Nürnberg hade det ingått ett medicin­etiskt ställningstagande. Med den så kallade »Nürnberger Kodex«, Nürnbergkonventionen, levererade domstolen en medicinetisk riktlinje som framöver skulle användas inför alla humanexperiment i den medicinska vetenskapens tjänst.

Konventionen fastslog i tio punkter, bland annat att frivillighetsprincipen för deltagare alltid måste säkerställas, att informerat samtycke krävs, att forskningen ska ha goda konsekvenser för samhället och att riskerna för försökspersoner ska minimeras. Det framhölls att varje deltagare har rätt att när som helst avbryta sitt deltagande [7].

WMA godkände år 1964 Helsingforsdeklarationen som ett internationellt styrdokument, vilket bygger på Nürnbergkonventionen. Den formulerar grundläggande etiska riktlinjer för medicinsk forskning på människor, och gällande version är från 2013 [8].

En av de grundläggande punkterna är att all forskning bara får godkännas om den kan utföras med respekt för människo­värdet och att mänskliga rättig­heter och grundläggande friheter alltid ska beaktas. Människors välfärd ska ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov.

Helsingforsdeklarationen anses i dag vara rättesnöret för den medicinvetenskapliga forskningsetiken, har fått ingång i nationell och europeisk lagstiftning och utgör grunden till etikprövning i Sverige.

Alexander Mitscherlich dog 1982 i Frankfurt am Main.