Det är varmt på expeditionen. En kombination av försommaren utanför och arbetet inuti. Jag är trött. Jag längtar hem. Jag är tacksam för att jag längtar hem.
Vissa dagar är mitt arbete märkt av sådant jag önskar att jag inte visste fanns. För innan jag visste att det fanns, var världen en vackrare plats. En plats där alla barn sprang barfota i gräset, smordes in med solkräm av lyckliga föräldrar. Åt jordgubbar, drack hemmagjord fläderblomssaft, lärde sig simma, cykla och hjula. Var friska i själen. Var prioriterade. Var älskade.
Så hur orkar man med att det inte är så? Hur bär man det man ser och hör, utan att drunkna i det svartaste av mörker? Hur hjälper jag dig att uthärda din ångest, utan att göra den till min? Och hur förmår jag att ge dig hopp – i det hopplösa – utan att själv förlora mitt eget?
Jag använder mig av tacksamheten.
Tacksamheten över att medvetet få leva, där livet lever som mest. Att få känna livet, där det känns som mest. Att få vara en människa bland människor.
Jag använder mig av tacksamheten över att jag vid dagens slut kan åka hem till min egen sovande familj. Stanna en stund längre vid våningssängen, en hand på en sömnig fot. En klapp på en sovande panna. Ett par andetag i mörkret. Tacksamheten över att jag har möjligheten och förmågan att ge mina barn det som fattats dig. Att det som jag upplever som oöverstigliga berg faktiskt inte är högre än en liten backe kantad av någon enstaka brännässla. Tacksamheten över att jag, just nu, får vara den som hjälper, och inte den som behöver hjälp.
Jag vet också, att den dag då allt vänds bak och fram – den dag då rollerna blir ombytta, och jag spelar patienten, eller mamman, systern, dottern eller mostern – den dagen vet jag att du kommer att bära mig. Du kommer att bära mig med den styrka du visade när du körde din sparkcykel i korridoren på väg till behandlingen, som vore du på väg till förskolan. Som din pappa visade mig när han höll din mamma stadigt i sin famn samtidigt som han sammanbitet tittade på monitorn med dina hjärtslag. Som din syster visade mig, när hon hoppade in till dig genom fönstret. För att gå den vanliga vägen skulle ha tagit för mycket av den tid som du höll på att förlora.
Med den styrkan kommer du omvänt att bära mig. För kan du, kan jag. Kan vi.
Utanför doftar doftschersminen. Det gröna är som allra grönast. Världen är som allra vackrast. I sällskap med Erik Blombergs ord vandrar jag hemåt.
»Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.«
