Att transportera svårt sjuka intensivvårdspatienter är vardag för de anestesi-/Iva-läkare och -sköterskor som arbetar på Luftburen intensivvård. Anledningarna att flytta patienter mellan intensivvårdsavdelningar kan vara flera och motiveras förstås helst av ett behov av ökad kompetens och möjligheter att utföra annan vård än vad det sändande sjukhuset kan erbjuda. Flytt på grund av platsbrist är ibland nödvändig, men är normalt en mindre del av uppdragen – eller var, i alla fall. Covidsituationen har ställt allt på ända.

I pandemins början var det hektiskt. Riktlinjer för hur man lämpligast och säkrast transporterar denna typ av patienter fanns knappt att tillgå. Filter, skyddskläder, visir och masker samt rutiner för omkoppling av ventilatorer var bara en del av de områden som vi snabbt behövde få grepp om – litteratur genomsöktes, experter tillfrågades och pm skrevs. Varje transport gav oss sedan nya erfarenheter.

Oftast utför vi uppdragen i vår helikopter, men ibland används även bil eller flygplan. Flygorganisationer är ofta helt ovana att utsättas för smittrisk, och det har bland annat varit en tät dialog med de olika flygopera­törerna för att hitta en lämplig nivå på skyddsutrustning, förändringar i kabinen och hur mycket piloterna skulle vara med och hjälpa till.

Ganska snart blev det uppenbart att vår ordinarie organisation skulle vara otillräcklig under pandemin. De vanliga transporterna behövde förstås fortfarande genomföras. Därför inledde regionerna i Uppsala, Västra Götaland, Blekinge och Norrbotten ett samarbete med Försvarsmakten. Ett antal av våra uppdrag har därför utförts antingen i Helikopter 16 eller i militär vägambulans. Ett uppdrag har även utförts i Försvarsmaktens Herculesflygplan. Detta samarbete är och har varit mycket givande, och representanterna för Försvarsmakten har varit mycket professionella och bra att arbeta med.

Hur är det då att arbeta med en covidpatient uppe i luften? Allmänt sett kan man säga att det är som på en intensivvårdsavdelning, men lite mer ensamt. Och trångt! Skyddsutrustningen, numera så bekant i skrået, är besvärlig när man jobbar inom sjukhusets väggar, och än mer så under transport. Förkläden och visir fungerar inte så bra när det blåser, och man blir svettig när man lyfter och går långa sträckor iklädd plast.

I började klädde vi oss enligt försiktighetsprincipen och använde heltäckande overall, eller långärmat förkläde. Allteftersom rutinerna på Iva har ändrats har vi dock följt efter, och nu använder vi vanligt förkläde vid patientnära arbete. När vi sitter still bredvid patienten har vi bara våra vanliga arbetskläder. Dessa tvättar vi efter varje utfört uppdrag. Under året har vi både frusit och svettats då skyddskläderna gjort det svårare att anpassa kläderna efter vädret. Andningsskydd av varierande slag har vi förstås. Att ens glasögon immar igen kan avhjälpas med tejp, men om man därtill lägger temperaturskillnader mellan ute och inne och ibland regnväder, så förstår man att det ibland blir svårt att se ordentligt.

Munskydden försvårar även kommunikationen ombord. Inuti en helikopter är det hög ljudvolym och man bär hörselskydd eller hjälm. Kommunicerar gör man med mikrofon och (inbyggda) hörlurar. Problemet blir då att munskydden dämpar ljudet så att man inte hör vad kollegan säger. Vi talar därför nu högt och tydligt i väntan på de speciella skyddsmasker med inbyggd mikrofon som är beställda. Det gör också förvånansvärt ont när remmarna till skyddsmasken under hjälmen trycker mot hjässan.

Intensivvårdspatienter är per definition svårt sjuka, och det gäller naturligtvis även covidpatienterna. Man har ofta valt de lite stabilare patienterna för transport, men det är ett relativt begrepp. Iva-patienter är ofta känsliga för förändringar som sker i samband med flytt. Vid bytet mellan olika ventilatorer är det inte ovanligt att saturationen sjunker en stund. Med rekrytering av lungorna och ökad procenthalt syrgas löser sig dock detta. Ökad sedering, som ofta är nödvändig, tolereras ibland dåligt och det medför ett ökat behov av vasoaktiva läkemedel. För att minska risken att patienten hostar till brukar vi muskelrelaxera dem. I regel förbättrar detta möjligheterna till en god ventilation.

I skrivande stund har antalet transportförfrågningar minskat. Rekordmånaden hittills är april 2021, då 30 uppdrag med covidpatienter utfördes. Oftast har anledningen varit platsbrist, och som tur är har belastningen på sjukhusen varierat, vilket har möjliggjort att flytt av patienter kunnat avhjälpa problemet. I Läkartidningen i april framgår det att så många som 20 procent av covidpatienterna inom intensivvården flyttades under april, inom eller mellan sjukhus. Hur stor del av detta som var betingat av platsbrist är oklart.

Under pandemin har det skett en kontinuerlig utveckling av kommunikationen mellan de olika intressenterna, och planeringsmöjligheterna har förbättrats. Det nationella så kallade Iva-nätverket möts nu, via länk, varje dag kl 11 och stämmer av platssituationen i landet. I detta möte klargörs vilka sjukhus som behöver skicka patienter och vilka som kan ta emot. Därefter sänds förfrågan om transportmöjligheter till exempel till oss i Uppsala. Beroende på väder och vind, avstånd och prioritering mellan uppdragen beslutar vi sedan hur och när patienten ska transporteras.

Under detta märkliga år har vi till fullo prövat vår flexibilitet och anpassningsförmåga. Vi har fått nya samarbetspartner och en närmare kommunikation med såväl gamla som nyöppnade Iva-avdelningar i landet. Vi har mötts av vänliga medarbetare på de många sjukhus vi besökt, och även om vi gått vilse i mörka korridorer på okända sjukhus på natten, har vi alltid hittat hem.

Vi vet inte hur framtiden ser ut, men vi står bättre rustade nu än före 2020.