För en tid sedan fick jag min andra vaccination. Jag hade satt på mig skjortan efter sticket och stod redo att ta emot mitt vaccinationskort och lämna båset. Då reste sig sköterskan, långsamt och värdigt, och ställde sig upp mitt emot mig. Jag hann undra vad som var å färde innan hon högtidligt började tala alltmedan hon höll mitt gula kort hårt i sina båda händer.
– Nu, sa hon, nu är du färdigvaccinerad.
Paus och blick djupt i mina ögon. Jag böjde nacken och kände mig som en skolpojke.
– Om tre veckor, fortsatte hon lugnt och artikulerat, har du 96 procent skydd mot farlig sjukdom.
Paus igen för att se att detta meddelande sjunkit in i mig. Jag magandades som vi lärde oss på profylaxkursen 1986 och nickade som tecken på att jag förstått. Och sedan kom avslutningen:
– Nu kan du gå ut och krama världen!!
Hon sträckte fram kortet till mig och log. Det var fullt av människor i lokalen men för några sekunder uppfattade jag det som att det bara var vi två där och (men det kanske jag inbillar mig) en solstråle hade sökt sig in i lokalen och träffade just oss två. Det var så vackert och jag ville skriva en musikal och jag ville verkligen krama världen. Och jag liksom svävade ut från båset till området där man ska sitta 15 minuter efter vaccination och då fick jag blodtrycksfall. Japp, höll på att falla men jag hävde det snabbt med huvudet mellan benen.
Ja, sedan satt jag och begrundade vad jag varit med om. Något historiskt, absolut.
