Birger Sjöberg var mycket nära vän med två läkare: allmänpraktikern Arvid Björkman (1875–1960) och öron-, näs- och halsläkaren Victor Boivie (1877–1949). Bägge dessa ingick i det borgerliga sällskapsliv som beredde vägen för Birger Sjöbergs litterära framgångar. Dessutom var han deras patient. Särskilt kontakten med den förstnämnde gjorde sina direkta avtryck i Sjöbergs poesi. Det är dikter där hans bipolära känslospektrum, som jag tidigare behandlat i Läkartidningen (nr 18/2019), kommer till uttryck.

Arvid Björkman föddes i Oskarshamn som son till en bankkamrer; sin studentexamen tog han emellertid på Norra latin i Stockholm och den så kallade mediko­filen, liksom hans medicine kandidatexamen, togs i Uppsala. Medicine licentiat blev han vid Karolinska institutet 1908. Redan innan han blivit klar med sin läkar­utbildning arbetade han som underläkare vid Ramlösa brunn, och han skulle återkomma som brunnsläkare.

Vidare hade han under sitt liv olika tjänster: som sanatorieläkare, som järnvägsläkare och som 2:e stadsläkare. Han var också fackligt aktiv: under en period var han ordförande för Nordvästra Skånes läkarförening. Den viktigaste delen av hans läkargärning var dock den praktik som han upprätthöll i Helsingborg från 1909 till sin höga ålderdom. Det var genom denna som han först kom i kontakt med Birger Sjöberg. Han var familjens läkare, och i den egenskapen vårdade han Birger Sjöbergs mor, som avled 1913. Därigenom blev han också Birger Sjöbergs egen läkare och fick ta sig an dennes ångest, depressioner och psykosomatiska besvär.

Arvid Björkman var gift två gånger; den första hustrun gick bort vid relativt unga år och lämnade honom med två minderåriga barn, en son och dotter, som senare berättat om vänskapen mellan Birger Sjöberg och deras far. Björkman var allmänt kulturintresserad; särskilt musiken stod honom nära. Under student­åren i Uppsala sjöng han i Orphei Drängar och han engagerade sig i det skånska musiklivet, bland annat som ordförande i Nordvästra Skånes orkesterförening. När vissamlingen »Fridas bok« kom ut 1922 recenserade han den i Helsingborgs-Posten.

På olika sätt uppmuntrade han Birger Sjöberg, vars självförtroende ständigt sviktade. Miljön där dessa välgärningar skedde var Björkmans läkarmottagning, det privata umgänget och den Helsingborgssocietet, i vilken båda var aktiva – Birger Sjöberg inte minst som bejublad estradör med egna visor. Så fick Birger Sjöberg luft under sina vingar och mod att publicera »Fridas bok«.

Dikten »Hos min doktor« ironiserar över läkares hurtiga krav på sund livsstil och framfördes på Arvid Björkmans 46-årsdag den 15 mars 1921. Först 1929, några månader efter sin författares död, publicerades den postumt i »Fridas andra bok«. Dikten börjar i väntrummet där solstrålen smeker tavlorna på väggen, varav en visar »mjölkforsen«, en annan Marie Antoinette. Patienten väntar oroligt på att kallas in till doktorn för att få »domen«. Han känner sig inte frisk, men förstår inte på vilket sätt. Väl inne hos doktorn konstaterar denne efter att ha undersökt sin patient: »Vi få försöka/att sluta och röka./ Och supen, den måste vi glömma ett slag./ Tja, promenaderna, dem få vi öka./ [—]Glöm punchen och pipan, fast tiden blir lång!«. Vid återbesöket efter en tid av renlevnad är doktorn nöjd och utbrister: »Utmärkt vigör!« Men det tycker inte patienten: »Doktorn! Jag tror i det närmsta jag dör!« Därför backar doktorn, och råden ändrar riktning: »Vi få försöka/att börja och röka./En konjak på morgonen helst, om det går!/ Suparnas kvantum vi strax måste öka,/ och punchen bör kylas till frostig den står!/ Det blir väl bra?/ – Ja! /Utmärkt vasa?/ Ja!«

Dikten »Hopplöst fall« är allvarligare, men har ändå en humoristisk framtoning. Den publicerades postumt i samlingen »Minnen från jorden« 1940, som består av ett urval av de dikter som Birger Sjöberg lämnade efter sig. Dikten påminner om den tidigare, men dess anknytning till Björkman är inte lika uppenbar. Doktorn skildras som en »hälsans vårdare med grånat skägg / och pannan formad som ett väldigt ägg« – ett utseende som inte direkt motsvarar Björkmans. I alla fall är han en sinnebild för den kloke läkaren, vilken förmår uppfatta den psykiska sårbarheten bakom patientens symtom även när de tar sig somatiska uttryck, och som sådan liknar porträttet Björkman. Patienten är ett självporträtt av Birger Sjöberg.

Doktorn frikänner honom från allvarlig somatisk sjukdom. Sjukdomen är av annat slag. Hjärtat, förklarar han, är i allmänhet placerat bakom bröstkorgen som ger skydd: »Men ni har blivit skapad så, / att hjärtat hänger fritt härutanpå. / Och väl så öppet, fritt som det, sig spänna nerverna med sträng och nät.«

Följden blir att »nerver dallra som en eolsharpa / när även svaga sus i träden höras«, 

och vidare att:  »Ni misstar er på avsikter hos andra, / som råkat blåsa rök på er en dag, / fast ni i svarta tron fick vandra / att röken var ett knytnävsslag.« Denna känslighet ökar priset för livet, men ger också glädje: »Ni lever värre, och därför bär ni tyngderna, min herre, / och därför är ni stundom rik och glad.« 

Diktens avslut blir en distansskapande kovändning när doktorn krasst begär betalning: » |—] En tia eller femma / för vad jag sagt er, räcker väl!«

Det är inte en tillfällighet att Birger Sjöberg låter bilden av det oskyddade hjärtat stå för psykisk sårbarhet. Ett liknande bildspråk finns i »De lära slakta dina lamm« i diktsamlingen »Kriser och kransar« från 1926, där metaforen »ett slarvigt pansrat hjärta« används för att uttrycka diktarens bräcklighet.

För Birger Sjöberg manifesterade sig ofta ångesten på ett kroppsligt sätt »med hjärtklappning och jag har haft känningar åt hjärtat äfven på senaste tiden«, som han skriver till Björkman i ett brev nyåret 1923–24. Framställningen av den känslige patienten i dikten »Hopplöst fall«, som å ena sidan reagerar överdrivet och ensidigt negativt på omvärldens signaler – men vars stämningsförskjutningar å den andra sidan också kan växla över till livsglädje – överensstämmer väl med hur många i vänkretsen uppfattade Birger Sjöberg.

Hans depressiva sensibilitet gjorde att han slutligen drog sig tillbaka från sällskapslivet för att isolera sig i sin villa i Ramlösa.

Ytterligare en dikt av Birger Sjöberg utspelar sig inför ett läkarbesök: »I väntrummet«, som också återfinns i samlingen »Minnen från jorden«. I patientens inre förs en strid mellan hans livsbejakande friska jag och dess deprimerade motpart medan han väntar på »domen«. Han reflekterar över en av tavlorna på väggen i väntrummet. Vid första anblick är det en sommarljus tavla. Det ser hans friska jag: »Landskap klarnar bakom farstu­svalen, / där står björken, nedanför står alen / sköljd av vattendrag. / Ström tycks kåra – glitter och behag [—].«

Stugan som finns på tavlan tänker han bebos av ett älskande par som kanske gett sig ut på vattnet att »ro där, / skämta eller mötas i en kyss«. Men snart ändras intrycket av tavlan när det filtreras genom det sjuka jagets mörka sinnesstämning. Till skillnad från förr, då han sökte sin doktor »med en ringa skada, / som han läkte fort och lent och lätt«, så har han nu »aningar, ej av de glada, / mörka skuggor fläkta kring mig tätt«. 

I tavlans vattenglitter ser han inte längre sommarsolens speglingar, utan »mörkblå streck – det glittret är ej gott«. Depressionen med sin dödsönskan tränger på: »Jag vill slippa solen. Jag är sällsamt sjuk.« I stället för tavlans sommarlandskap vill han flykta till ett annat: »Jag vill skynda mot de skuggor alla, / skynda fort, fast starkt mitt hjärta slår. / Ljuva landskap – men cypresser kalla / på en ö, där döda vattnet står.« 

Ön är Dödens ö, motivet för den schweiziske konstnären Arnold Böcklins (1827–1901) mest kända målning. En ö med klippväggar som öppnar sig mot betraktaren. I dessa finns gravkamrar inhuggna; på planen framför reser sig mörka cypresser (eller popplar).

En båt med en ensam roddare närmar sig. I fören står en gestalt i liksvepning; framför denne ligger en likkista. Tavlan är både dyster och rofylld.

Motivet finns också i en annan dikt av Birger Sjöberg, »Dödens ö«, som publicera­des postumt i »Fridas andra bok«. Dikten är tonsatt av författaren och börjar med en monolog: bodbiträdet klagar inför sin Frida över det lidande som är förenat med människolivet. Inte ens flygaren i sin flygmaskin högt uppe i luften kan lämna det bakom sig. Sådana tankar brukar föra honom »till en tavla som jag såg / för länge sen«, och den tavlan är just »Dödens ö«. Den jordnära Frida får honom emellertid att distansera sig från sin melankoli: »Kanske livet / jag ser för övergivet / sorgset, kvinna! Eller vad?«

Och på hans begäran om »hjärtats råd« svarar Frida att han ser för »överdrivet till den grad / på nästan allt som sker. / Du är ju affärens stöd, / du fin och proper är. / Tala aldrig mer om död / om du mig håller kär!«.

Men för patienten i doktorns väntrum finns ingen Frida som leder hans tankar till livets små och nära ting. Depressionen har segrat och han tar »annan båt i mörka natten / på ett stelnat vatten. / Frid med björksus, lärka – icke så! / Annan frid – men frid ändå!«.

Arvid Björkman var en läkare som tog sig an sin patient från ett helhetsperspektiv. Birger Sjöbergs tacksamhet och tillgivenhet lyser fram i en dikt som han bifogat ett brev till sin doktor på dennes 50-årsdag: »Ditt mottagningsrum jag besökte / då ängslan i bröstet satt / då, fastän i klara våren / det ändå var mulen natt, / jag sökte för nerverna hjälpen, / [—] I ångestens vedermöda / Du stödde mig och var huld. / Med solsken Du hjälpte det frusna / att växa för glädjens skuld.«