Aleksej Abrikosov och granularcellstumören: Abrikossoffs tumör.

Aleksej Ivanovitj Abrikosov (stavas ibland Abrikossoff) (1875–1955) var en rysk/sovjetisk patolog och medlem av kommunistpartiet och Sovjets Vetenskapsakademi från 1939. 

Han beskrev 1926 en typ av tumör, som under lång tid burit hans namn: »Abrikos­soffs tumör«. Han uppfattade tumören som muskeldifferentierad, utgången från skelettmuskulatur, och kallade den myoblastom [1, 2]. Han har flera publikationer inom patologin, rörande både tumörer och tuberkulos, och var också medförfattare till en lärobok i patologi i flera volymer.

I januari 1924 fick han uppgiften att obducera Lenin, och var även ansvarig för att balsamera kroppen. Tanken var att balsameringen skulle möjliggöra att den döde ledaren kunde ligga på »lit de parade« i fyra dagar. Tillströmningen av folk gjorde dock att denna tid förlängdes till 56 dagar. Därefter beslöts att en mer permanent balsamering skulle göras, och i mars 1924 gavs uppdraget åt två då välkända kemister, Vladimir Vorobjov och Boris Zbarskij, som använde en speciell kemikalieblandning. Därefter tillskapades ett särskilt »Leninlabb« med uppgiften att bevara kroppen, något man gjort så väl att Lenins kropp ännu är permanent utställd i Leninmausoleet i Moskva. 

Abrikosov kom från en välbärgad familj; fadern var chokladfabrikör och i den egenskapen leverantör av chokladprodukter till tsarfamiljen. Flera av barnen fick en gedigen utbildning. Aleksej Abrikosov, som blev läkare och sedermera patolog i Moskva, karaktäriserade i den egenskapen granular­cellstumören. Att Abrikosov bedömde tumören som myogen är begripligt, utifrån den histologiska bilden. Långt senare, 1962, kom detta att revideras av Fisher och Wechsler, som visade att det i själva verket är en nervderiverad tumör, en variant av schwannom [4], och senare immunhistokemi har konfirmerat detta [5].

En av hans söner, Aleksej Aleksejevitj Abrikosov (1928–2017), blev en berömd teoretisk fysiker, som 2003 fick Nobelpris för sitt arbete med supraledare i höga magnetfält. Han är en av relativt få sovjetiska/ryska forskare som belönats med Nobelpriset.

Aleksej Ivanovitjs bror, Dimitrij (1876–1951), blev en ryktbar diplomat i Tsarryssland, vars liv finns skildrat i en bok från 1964 [3].

Hans syster Anna (1882–1936), som verkade som nunna i Siena under namnet Moder Katarina av Siena, blev föreslagen att bli ett katolskt helgon, men blev inte kanoniserad. Hennes liv är i själva verket minst lika intressant som Aleksejs. Hon konverterade till katolicismen under en resa till Italien, men återvände till Ryssland och ledde en katolsk kommunitet i Moskva, som under bolsjevismens första blodiga tid angreps hårt och skingrades. Hennes liv finns rikt dokumenterat i flera böcker.

Som ren kuriosa kan nämnas att Aleksej Ivanovitj också var förebilden för en litterär gestalt: professor Persikov i romanen »De ödesdigra äggen« av Michail Bulgakov. Namnet på romanfiguren är en ordvits – »persik« betyder persika på ryska och namnet Abrikosov är härlett ur ordet »abrikos«, som på ryska betyder aprikos.

1942 fick Abrikosov Stalinpriset av högs­ta graden för en publikation från 1940: »Private pathological anatomy. Part II: The heart and blood vessels«. Han hed­rades också med Leninorden två gånger och Arbetets röda fanas orden och blev 1945 utnämnd till »Socialistiska arbetets hjälte«.