Artikelförfattarnas morfars mor, Anna Maria Hultström (1851–1927), var fältskär och hade fältskärsstuga bland annat på Hantverkargatan i Stockholm. Hon figurerar i Per Anders Fogelströms Kungsholmen-svit, där det beskrivs att en kvinna blev påkörd av en spårvagn och förd till Hultströms fältskärsstuga i hörnet av Hantverkargatan och Kungsholmstorg.
Maria Hultström började sin väg mot fältskärsyrket genom att gÃ¥ en samaritkurs pÃ¥ Kungliga gymnastiska centralÂinstitutet i Stockholm 1886. Den anordnades av fältläkaren Edward (MÃ¥rten) Edholm, som var ordförande i Svenska Röda Korset. Ã…ret därpÃ¥ tog Maria fältskärsexamen. DÃ¥ var hon 36 Ã¥r, gift och hade redan fött fem barn. Hennes sonson Gustaf skriver i sin släkthistoria att hon var en högt begÃ¥vad kvinna och kunde flera sprÃ¥k. Hon etablerade sig pÃ¥ Hantverkargatan i Stockholm. Där, och sedermera pÃ¥ VästerlÃ¥nggatan, höll hon sÃ¥ kallad öppen stuga under hela 1890-talet. Maria utförde tjänster inom lilla kirurgin och var specialiserad pÃ¥ bensÃ¥r och massage. Hon undervisade ocksÃ¥ i anatomi, kirurgi och hälsovÃ¥rdslära samt tog emot fältskärsÂelever. Maria gifte om sig och flyttade till SkÃ¥ne vid sekelskiftet och hade nÃ¥gra Ã¥r fältskärsstuga i Helsingborg. Hon dog 1927.
Många tror nog att det måste ha varit ett ovanligt yrke för en kvinna, men en enkel sökning bland folkräkningarna 1860 till 1930 på Riksarkivets webbplats visar på motsatsen. Hela 27 kvinnor hade angivit fältskär som yrke (15 procent av alla fältskärer i registret). Efter kontroll i Sundhetskollegiets och Medicinalstyrelsens matriklar utökades antalet till ett 60-tal. Det förhållandevis stora antalet väckte vårt intresse att belysa dessa kvinnor och deras verksamhet. Vilka var de? Varför valde de att bli fältskärer och hur var det möjligt? Hur utövade de sin verksamhet?
Sjukvårdsväsendet vid denna tid
Under andra halvan av 1700-talet hade sjukvÃ¥rden börjat byggas ut. Lasarett hade tillkommit i städerna och det befintliga provinsialläkarsystemet hade frÃ¥n slutet av 1600-talet utökats. I städerna fanns stadsläkare och pÃ¥ landsbygden provinsialÂläkare som hade tillsyn över övrig sjukvÃ¥rdsverksamhet, med yrken som fältskärer, barnmorskor, tandläkare och apotekare. De skickade rapporter om tillstÃ¥ndet i landet till sin tillsynsmyndighet, Sundhetskollegiet frÃ¥n och med 1813 och Medicinalstyrelsen frÃ¥n och med 1877 [1, 2].
I mitten av 1800-talet avskaffades näringsförbudet i Sverige, och i samband därmed även skrÃ¥väsendet, som bland annat omfattade fältskärs-/barberarÂskrÃ¥et och badarskrÃ¥et. Dessutom fick även kvinnor bilda företag, vilket varit begränsat under skrÃ¥väsendets tid [3].Â
Ett avgörande beslut
1861 utfärdade Kungl Maj:t en kungörelse om fältskärsyrket [4]. Enligt kunÂgörelsen var den utexaminerade fältskären fri att etablera sig var som helst i riket och utöva sin verksamhet. Tidigare kunde en fältskär utföra regelrätta operationer. Arbetsuppgifterna inskränktes dock i den nya förordningen eftersom kirurgutbildningen införlivats med medicinutbildningen. Arbetsuppgifterna omfattade numera i princip bara den sÃ¥ kallade lilla kirurgin och olycksfall. Detta avspeglades i en kortare utbildningstid för fältskärer enligt den nya ordningen.
En annan nyhet var att kvinnor tilläts ta fältskärsexamen. Under 1800-talets industrialisering, dÃ¥ allt fler människor flyttade till städerna, uppstod ett försörjningsbehov för kvinnor. MÃ¥nga var ensamstÃ¥ende, ogifta, änkor eller övergivna [5]. Därför letades lämpliga yrken för kvinnor, till exempel inom sjukvÃ¥rden. MÃ¥nga kvinnor kände sig dragna till sjukvÃ¥rdsyrket, bland annat genom inspiration frÃ¥n sjuksköterskan Florence Nightingale. Möjliga yrken var sjuksköterska, barnmorska, sjukgymnast och nu ocksÃ¥ fältskär.Â
Varför valde kvinnor fältskärsyrket?
Enligt Sundhetskollegiets och MedicinalÂstyrelsens matriklar examinerades 54 kvinnor mellan 1861 och 1898 [6, 7]. Ytterligare ett antal kvinnor finns i andra källor [8]. IngÃ¥ngarna till yrket var olika: en del var redan barnmorskor, sjuksköterskor eller sjukgymnaster och kände ett behov av vidareutbildning för att utöka sina tjänster, en del var involverade i anhörigas fältskärsverksamhet (även barberar- och badarverksamhet) och nÃ¥gra var fältskärsänkor, som övertog mannens verksamhet efter hans död för att försörja hushÃ¥llet och anställda. De kan ha erbjudit perukmakeri, hÃ¥rfrisering och rakning, arbetsuppgifter som är historiskt förknippade med barberar-/fältskärsyrket. Ytterligare en del inspirerades av organisationer som Röda Korset och Svenska samaritföreningen. PÃ¥ 1890-talet engagerade sig dessutom Fredrika Bremer-förbundet i frÃ¥gan om kvinnliga fältskärer och hjälpte till med lÃ¥n till utbildning och etablering av fältskärsverksamheten.Â
Fredrika Bremer-förbundet inrättade också en kombinerad sjuksköterske- och fältskärsutbildning, som leddes av den kvinnliga fältskären Amelina Sterky. Det ansågs att en sådan sjuksköterskeutbildning med kirurgisk inriktning skulle passa för utövare ute på landsbygden, där det var brist på läkare [9].
Vilka var de kvinnliga fältskärerna?
Två kvinnor tog fältskärsexamen redan några år efter kungörelsen. Den första kvinnan som utbildade sig till fältskär, Johanna Bovall Hedén, var barnmorska från början och tog sin examen 1863. Johanna Bovall Hedén arbetade en tid som barnmorska i Jämtland i närheten av ett kopparverk vid Åreskutan med många olycksfall. Hon kände då behov av att vidareutbilda sig till fältskär. Sedermera ägnade hon sig helt åt barnmorskeyrket och grundade Sveriges barnmorskeförening [10].
Sofia Lovisa Jacobsson, som examinerades 2 år senare (1865), var den första kvinnan som öppnade fältskärsstuga, närmare bestämt i Västerås där hon hade verksamhet i 13 år. Hon drev sedan ett varm- och kallbadhus på Dalarö, där hon var en känd profil [11].
Med undantag för dessa pionjärkvinnor kom det att dröja hela 15 år innan det utbildades fler kvinnliga fältskärer, troligen inspirerade av de samaritkurser som anordnades över hela landet av Svenska samaritföreningen i samarbete med Röda Korset.
Nästa kvinna som examinerades som fältskär efter tidsgapet på 15 år var Emilia Rathke, som tog sin examen 1880, 33 år gammal. Hon dog mycket tragiskt endast 2 dagar efter att hon hämtat ut behörighetsbeviset som fältskär. I hennes nekrolog nämns att hon ska ha deltagit i arbetet med de sårade under belägringen av Paris i fransk–tyska kriget 1871, vid endast 24 års ålder [12].
Huvuddelen av de kvinnliga fältskärerna öppnade fältskärsstuga, där de ägnade sig Ã¥t arbetsuppgifter inom lilla kirÂurgin, olycksfall och tanduttagning i enlighet med Kungl Maj:ts kungörelse, men även elektricitet och massage. NÃ¥gra var förestÃ¥ndare för badhus och sanatorier. Ett fÃ¥tal engagerade sig ocksÃ¥ i första hjälpen-verksamhet pÃ¥ utländska krigsskÃ¥deplatser. Ã…r 1905 var en tredjedel av cirka 30 fältskärer kvinnor [13]. De hade tillsammans med de manliga fältskärerna i Stockholm en jourverksamhet under söndagar och helgdagar.
MÃ¥nga kvinnliga fältskärer etablerade sig i Stockholm. Charlotte Berggren var 32 Ã¥r när hon tog sin fältskärsexamen 1881. Hon öppnade en egen mottagning pÃ¥ Svartmangatan 4, sedermera vid Storkyrkobrinken 2. Hon behandlade sÃ¥r och yttre Ã¥kommor, och »i övrigt vad som fältskärsyrket hörer«, som hon skriver i en annons. Efter att hon utbildat sig till massör tillkom även massage bland tjänsterna. Hon hade bÃ¥de biträde och tog emot fältskärselever. Efter att ha utövat sin verksamhet i 10 Ã¥r blev hon utnämnd till hov- och slottsfältskär 1891.Under denna tid berättas att hon kallades till slottet när en liten flicka hamnade under hästarna till kungens adjutants vagn och bröt lÃ¥rbenet. »Fru Berggren gjorde den nödvändiga första förbindningen […] Kort derefter infann sig der professor John Berg, som aftog den första förbindningen och ’gipsade’ benet, under det flickan var kloroformerad« [14]. Det var en sedvanlig procedur vid sÃ¥dana olycksfall att fältskären gav första vÃ¥rden innan läkaren grep in. Charlotte Berggren var frÃ¥nskild och ensamstÃ¥ende och avled redan 1896. Det finns inte sÃ¥ mÃ¥nga uppgifter om henne, men det framgÃ¥r att hon var framgÃ¥ngsrik i sitt yrke och lärde upp nya manliga och kvinnliga fältskärer.
Även om Stockholm lockade, etablerade sig kvinnliga fältskärer också på andra orter över hela Sverige (Charlotta Ljunggren, Anna Borell och Amelina Sterky i Uppsala, Augusta Brodin i Kalmar, Hilma Modin i Karlskoga och Katrineholm och Ida Johansson i Norrköping). Speciellt fyllde de fältskärer som var verksamma på mindre orter och landsbygden ett stort vårdbehov eftersom det var långt till läkare, som dessutom var dyrare.
Hilma Modin, gift Svensson, var 22 Ã¥r när hon tog fältskärsexamen 1890 i Örebro. Hon öppnade Ã¥ret efter sin examen en praktik i Karlskoga, som hon drev till 1893. Det sägs att hon var mycket uppskattad och hade 20–30 patienter om dagen, trots att bruksbefolkningen i Bofors hade fri läkarvÃ¥rd. Enligt KristineÂhamnstidningen »utöfvar hon en gansÂka vidsträckt och välsignelsebringande värksamhet« och Ȍtnjuter stort förtroende« [15]. 1893 avflyttade hon dock, säkert till Karlskogabornas besvikelse, till Katrineholm. Där hade det hastigt och lustigt uppstÃ¥tt ett trängande behov av Âen fältskär, eftersom den befintliga manliga fältskären hade utvandrat till Amerika. Det var bekymmersamt för en hastigt växande industristad som Katrineholm. Om nÃ¥got olycksfall inträffade krävdes första hjälpen snabbt. NÃ¥gra industriledare gick samman och lyckades genom affärskontakter värva bÃ¥de Hilmas man, Gustav Svensson, som var järnsvarvare, och henne själv. Han fick plats pÃ¥ en mekanisk verkstad och hon etablerade en fältskärsmottagning. Själva mottagningen hölls i husets kök, och det berättas att hon inte var glad den gÃ¥ng när hennes nytvättade gardiner och nystrukna förkläde blodades ner av en rädd och ostyrig gosse. Hilma Svensson var verksam in pÃ¥ 1930-talet [16].
1892, vid 29 Ã¥rs Ã¥lder, tog Clara Smitt fältskärsexamen. Därefter kompletterade hon denna examen med tre Ã¥rs studier utomlands, bland annat hydroterapi vid Wiens universitet. 1895 upprättade hon ett sanatorium i Saltsjöbaden, där hälsoÂsamma mÃ¥ltider och bad- och ljusterapi ingick i behandlingen. 1897 var ett mycket händelserikt Ã¥r för den samhällsengagerade Clara Smitt. Hon gav dÃ¥ ut sin bok »Kvinnans ställning i samhället: nÃ¥gra inlägg i nutidens sociala spörsmÃ¥l«. Samma Ã¥r tog sig hennes samhällsengagemang ett mera praktiskt uttryck när hon tjänstgjorde vid de stora järnbanebyggnaderna i Norrland, där hon fick användning för sina kirurgiska kunskaper vid de olycksfall som var ofta förekommande. Hon skriver i Dagens Nyheter att hon hade en olycksfallsstuga med 16 bäddar för lemlästade rallare. Vidare utövade hon fältsjukvÃ¥rd under turkiskgrekiska kriget, där hon hjälpte sÃ¥rade i grekiska ambulanser [17, 18]. De sista Ã¥ren drev hon en bad-, massage- och ljusklinik i RÃ¥sunda i Stockholm. Hon avled 1928, 65 Ã¥r gammal.
Under 1893 och 1894 examinerades flera kullar som hade läst anatomi och praktiserat på kirurgpolikliniken på Sabbatsberg. Däribland fanns Nina Hultbom, som dessutom hade varit fältskärselev hos hov- och slottsfältskären Charlotte Berggren i ett år. Efter examen flyttade Nina Hultbom till Sundsvall för att öppna fältskärsstuga i det nybyggda Hirschska huset. Hennes pappa var vinhandlare och välkänd i Sundsvall, vilket väl påverkade valet av arbetsort. Hon ägnade sig företrädesvis åt sårbehandling och massage. Nya Norrlänningens reporter är uppfylld av det ovanliga med en kvinnlig fältskär och misstänker att hon är mera lätt på handen än en manlig sådan [19].
Fältskärsexamen avskaffades 1896, men fram till november 1898 examinerades ytterligare fältskärer pÃ¥ dispens. Flera var verksamma lÃ¥ngt in pÃ¥ 1900-talet.Â
Olika bakgrund
Vi kan notera att de kvinnor som blev fältskärer inte följde något speciellt mönster. Både unga och medelålders kvinnor, gifta och ogifta, med eller utan barn och med olika bakgrund genomgick fältskärsutbildning. Gemensamt för dessa kvinnor är dock att de inte tillhörde de allra sämst bemedlade kvinnorna. De flesta av kvinnorna hade egen fältskärsstuga, men en del bedrev fältskärsverksamhet ihop med sina makar. Augusta Fernlund utbildade sig och övertog makens fältskärsstuga efter hans död.
Vilket sjukvÃ¥rdsbehov uppfyllde fältskärerna? En försiktig bedömning av manliga och kvinnliga fältskärers gärning under senare delen av 1800-talet är att de uppfyllde en viktig del av det sjukvÃ¥rdsbehov som uppfylls av dagens primärvÃ¥rd och akutmottagningar. I dag skulle de som pÃ¥ 1800-talet valde fältskärsÂyrket kunna välja pÃ¥ en mängd olika yrken som läkare, tandläkare, hälsocoach, fysioterapeut, massör med mera.
Slutord
En viss ödmjukhet infinner sig inför berättelsen om de kvinnor som blev fältskärer. Dessa handlingskraftiga och självständiga kvinnor hjälpte till att fylla ett nära sjukvÃ¥rdsbehov under en omvälvande tid. Artikelförfattarna känner stor glädje över att kunna lyfta fram denna okända och outforskade grupp i den svenska sjukvÃ¥rdshistorien.Â
Studien har möjliggjorts genom bidrag från Maj och Lennart Lindgrens stiftelse och från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.
Fakta 1. Utbildningskrav i 1861 års ordning för fältskärsyrkets utövning [9].
Enligt ordningen »eger qvinna rätt till afläggande av fältskärsmästarexamen under följande villkor:
- Bevis om god frejd och myndighet
- Intyg från genomgången lärokurs i anatomi
- Intyg om att under tre månader vid offentlig sjukvårdsinrättning hafva åtföljt läkare vid hans sjukbesök, samt
- Att hafva sÃ¥som ämnessven hos fältskärsmästare inhemtat erforderliga kunskaper och färdigheter i de förrättningar som till yrket hör.«Â
»Den som utan att hafva tjänat såsom ämnessven på annat sätt inhemtat erforderliga kunskaper eger äfven rätt till examen, dock enbart inför stadsläkare i Stockholm.
Såsom villkor för detta fall, uppställes:
- Att ega tjänstgöringsbetyg på ett års/daglig tjänstgöring hos fältskärsmästare;
- Att ega betyg om genomgången kurs i anatomi;
- Intyg om erforderlig kunskap i de sysslor, som tillhöra yrket, sÃ¥som ChirÂurgi, förbands- och instrumentlära;
- 6 månaders praktik (tre gånger i veckan) å Serafimerlasaretts Poliklinik.« [9]
Fakta 2. Arbetsuppgifter i 1861 års ordning för fältskärsyrkets utövning [4].
»De förrättningar, som tillhöra FältskärsÂyrket äro
a) åderlåtning och koppning samt anbringande af blodiglar
b) upptagande och skötsel af fontaneller, hank och moxa*
c) anläggande af spanska flugor**, lindrigare dragmedel och omslag
d) tillredning och sättande av lavemanger, samt insprutningars werkställande
e) skötsel af sår, såväl gamla som friska
f) öppnandet af ytliga bulnader
g) skötsel af liktornar och inwexta naglar
h) utdragning af skadade tänder
i) anläggande af bindor och bråckband
k) rakning
l) beredande af bad jemte den badandes skötsel under detsamma
Härförutan bör Fältskär ega insigt
- att igenkänna inklämda bråck,
- att behandla sansÂlöse och skendöde,
- att hämma blödning,
- att widtaga de första åtgärderna wid ledwrickningar och benbrott.
Hithörande fall må dock af Fältskär behandlas tilldess Läkare hinner anskaffas.«
* Behandlingar som syftade till att åstadkomma varbildning från sår och på så sätt göra sig av med skadliga ämnen enligt dåtidens synsätt. »Fontanell« innebar att en ärta eller liknande lades in i ett litet hudsnitt vid såret, »hank« att en tråd träddes genom ett hudveck och dagligen drogs genom detta och »moxa« att ett stycke fnöske brändes på det skadade stället.
** Behandling med spansk fluga (innehÃ¥ller kantaridin) syftade till att avleda retning frÃ¥n ett angripet inre organ. Vid exempelvis huvudvärk sattes den spansÂka flugan i nacken.