Artikelförfattarnas morfars mor, Anna Maria Hultström (1851–1927), var fältskär och hade fältskärsstuga bland annat på Hantverkargatan i Stockholm. Hon figurerar i Per Anders Fogelströms Kungsholmen-svit, där det beskrivs att en kvinna blev påkörd av en spårvagn och förd till Hultströms fältskärsstuga i hörnet av Hantverkargatan och Kungsholmstorg.

Maria Hultström började sin väg mot fältskärsyrket genom att gå en samaritkurs på Kungliga gymnastiska central­institutet i Stockholm 1886. Den anordnades av fältläkaren Edward (Mårten) Edholm, som var ordförande i Svenska Röda Korset. Året därpå tog Maria fältskärsexamen. Då var hon 36 år, gift och hade redan fött fem barn. Hennes sonson Gustaf skriver i sin släkthistoria att hon var en högt begåvad kvinna och kunde flera språk. Hon etablerade sig på Hantverkargatan i Stockholm. Där, och sedermera på Västerlånggatan, höll hon så kallad öppen stuga under hela 1890-talet. Maria utförde tjänster inom lilla kirurgin och var specialiserad på bensår och massage. Hon undervisade också i anatomi, kirurgi och hälsovårdslära samt tog emot fältskärs­elever. Maria gifte om sig och flyttade till Skåne vid sekelskiftet och hade några år fältskärsstuga i Helsingborg. Hon dog 1927.

Många tror nog att det måste ha varit ett ovanligt yrke för en kvinna, men en enkel sökning bland folkräkningarna 1860 till 1930 på Riksarkivets webbplats visar på motsatsen. Hela 27 kvinnor hade angivit fältskär som yrke (15 procent av alla fältskärer i registret). Efter kontroll i Sundhetskollegiets och Medicinalstyrelsens matriklar utökades antalet till ett 60-tal. Det förhållandevis stora antalet väckte vårt intresse att belysa dessa kvinnor och deras verksamhet. Vilka var de? Varför valde de att bli fältskärer och hur var det möjligt? Hur utövade de sin verksamhet?

Sjukvårdsväsendet vid denna tid

Under andra halvan av 1700-talet hade sjukvården börjat byggas ut. Lasarett hade tillkommit i städerna och det befintliga provinsialläkarsystemet hade från slutet av 1600-talet utökats. I städerna fanns stadsläkare och på landsbygden provinsial­läkare som hade tillsyn över övrig sjukvårdsverksamhet, med yrken som fältskärer, barnmorskor, tandläkare och apotekare. De skickade rapporter om tillståndet i landet till sin tillsynsmyndighet, Sundhetskollegiet från och med 1813 och Medicinalstyrelsen från och med 1877 [1, 2].

I mitten av 1800-talet avskaffades näringsförbudet i Sverige, och i samband därmed även skråväsendet, som bland annat omfattade fältskärs-/barberar­skrået och badarskrået. Dessutom fick även kvinnor bilda företag, vilket varit begränsat under skråväsendets tid [3]. 

Ett avgörande beslut

1861 utfärdade Kungl Maj:t en kungörelse om fältskärsyrket [4]. Enligt kun­görelsen var den utexaminerade fältskären fri att etablera sig var som helst i riket och utöva sin verksamhet. Tidigare kunde en fältskär utföra regelrätta operationer. Arbetsuppgifterna inskränktes dock i den nya förordningen eftersom kirurgutbildningen införlivats med medicinutbildningen. Arbetsuppgifterna omfattade numera i princip bara den så kallade lilla kirurgin och olycksfall. Detta avspeglades i en kortare utbildningstid för fältskärer enligt den nya ordningen.

En annan nyhet var att kvinnor tilläts ta fältskärsexamen. Under 1800-talets industrialisering, då allt fler människor flyttade till städerna, uppstod ett försörjningsbehov för kvinnor. Många var ensamstående, ogifta, änkor eller övergivna [5]. Därför letades lämpliga yrken för kvinnor, till exempel inom sjukvården. Många kvinnor kände sig dragna till sjukvårdsyrket, bland annat genom inspiration från sjuksköterskan Florence Nightingale. Möjliga yrken var sjuksköterska, barnmorska, sjukgymnast och nu också fältskär. 

Varför valde kvinnor fältskärsyrket?

Enligt Sundhetskollegiets och Medicinal­styrelsens matriklar examinerades 54 kvinnor mellan 1861 och 1898 [6, 7]. Ytterligare ett antal kvinnor finns i andra källor [8]. Ingångarna till yrket var olika: en del var redan barnmorskor, sjuksköterskor eller sjukgymnaster och kände ett behov av vidareutbildning för att utöka sina tjänster, en del var involverade i anhörigas fältskärsverksamhet (även barberar- och badarverksamhet) och några var fältskärsänkor, som övertog mannens verksamhet efter hans död för att försörja hushållet och anställda. De kan ha erbjudit perukmakeri, hårfrisering och rakning, arbetsuppgifter som är historiskt förknippade med barberar-/fältskärsyrket. Ytterligare en del inspirerades av organisationer som Röda Korset och Svenska samaritföreningen. På 1890-talet engagerade sig dessutom Fredrika Bremer-förbundet i frågan om kvinnliga fältskärer och hjälpte till med lån till utbildning och etablering av fältskärsverksamheten. 

Fredrika Bremer-förbundet inrättade också en kombinerad sjuksköterske- och fältskärsutbildning, som leddes av den kvinnliga fältskären Amelina Sterky. Det ansågs att en sådan sjuksköterskeutbildning med kirurgisk inriktning skulle passa för utövare ute på landsbygden, där det var brist på läkare [9].

Vilka var de kvinnliga fältskärerna?

Två kvinnor tog fältskärsexamen redan några år efter kungörelsen. Den första kvinnan som utbildade sig till fältskär, Johanna Bovall Hedén, var barnmorska från början och tog sin examen 1863. Johanna Bovall Hedén arbetade en tid som barnmorska i Jämtland i närheten av ett kopparverk vid Åreskutan med många olycksfall. Hon kände då behov av att vidareutbilda sig till fältskär. Sedermera ägnade hon sig helt åt barnmorskeyrket och grundade Sveriges barnmorskeförening [10].

Sofia Lovisa Jacobsson, som examinerades 2 år senare (1865), var den första kvinnan som öppnade fältskärsstuga, närmare bestämt i Västerås där hon hade verksamhet i 13 år. Hon drev sedan ett varm- och kallbadhus på Dalarö, där hon var en känd profil [11].

Med undantag för dessa pionjärkvinnor kom det att dröja hela 15 år innan det utbildades fler kvinnliga fältskärer, troligen inspirerade av de samaritkurser som anordnades över hela landet av Svenska samaritföreningen i samarbete med Röda Korset.

Nästa kvinna som examinerades som fältskär efter tidsgapet på 15 år var Emilia Rathke,  som tog sin examen 1880, 33 år gammal. Hon dog mycket tragiskt endast 2 dagar efter att hon hämtat ut behörighetsbeviset som fältskär. I hennes nekrolog nämns att hon ska ha deltagit i arbetet med de sårade under belägringen av Paris i fransk–tyska kriget 1871, vid endast 24 års ålder [12].

Huvuddelen av de kvinnliga fältskärerna öppnade fältskärsstuga, där de ägnade sig åt arbetsuppgifter inom lilla kir­urgin, olycksfall och tanduttagning i enlighet med Kungl Maj:ts kungörelse, men även elektricitet och massage. Några var föreståndare för badhus och sanatorier. Ett fåtal engagerade sig också i första hjälpen-verksamhet på utländska krigsskådeplatser. År 1905 var en tredjedel av cirka 30 fältskärer kvinnor [13]. De hade tillsammans med de manliga fältskärerna i Stockholm en jourverksamhet under söndagar och helgdagar.

MÃ¥nga kvinnliga fältskärer etablerade sig i Stockholm. Charlotte Berggren var 32 Ã¥r när hon tog sin fältskärsexamen 1881. Hon öppnade en egen mottagning pÃ¥ Svartmangatan 4, sedermera vid Storkyrkobrinken 2. Hon behandlade sÃ¥r och yttre Ã¥kommor, och »i övrigt vad som fältskärsyrket hörer«, som hon skriver i en annons. Efter att hon utbildat sig till massör tillkom även massage bland tjänsterna. Hon hade bÃ¥de biträde och tog emot fältskärselever. Efter att ha utövat sin verksamhet i 10 Ã¥r blev hon utnämnd till hov- och slottsfältskär 1891.Under denna tid berättas att hon kallades till slottet när en liten flicka hamnade under hästarna till kungens adjutants vagn och bröt lÃ¥rbenet. »Fru Berggren gjorde den nödvändiga första förbindningen […] Kort derefter infann sig der professor John Berg, som aftog den första förbindningen och ’gipsade’ benet, under det flickan var kloroformerad« [14]. Det var en sedvanlig procedur vid sÃ¥dana olycksfall att fältskären gav första vÃ¥rden innan läkaren grep in. Charlotte Berggren var frÃ¥nskild och ensamstÃ¥ende och avled redan 1896. Det finns inte sÃ¥ mÃ¥nga uppgifter om henne, men det framgÃ¥r att hon var framgÃ¥ngsrik i sitt yrke och lärde upp nya manliga och kvinnliga fältskärer.

Även om Stockholm lockade, etablerade sig kvinnliga fältskärer också på andra orter över hela Sverige (Charlotta Ljunggren, Anna Borell och Amelina Sterky i Uppsala, Augusta Brodin i Kalmar, Hilma Modin i Karlskoga och Katrineholm och Ida Johansson i Norrköping). Speciellt fyllde de fältskärer som var verksamma på mindre orter och landsbygden ett stort vårdbehov eftersom det var långt till läkare, som dessutom var dyrare.

Hilma Modin, gift Svensson, var 22 år när hon tog fältskärsexamen 1890 i Örebro. Hon öppnade året efter sin examen en praktik i Karlskoga, som hon drev till 1893. Det sägs att hon var mycket uppskattad och hade 20–30 patienter om dagen, trots att bruksbefolkningen i Bofors hade fri läkarvård. Enligt Kristine­hamnstidningen »utöfvar hon en gans­ka vidsträckt och välsignelsebringande värksamhet« och »åtnjuter stort förtroende« [15]. 1893 avflyttade hon dock, säkert till Karlskogabornas besvikelse, till Katrineholm. Där hade det hastigt och lustigt uppstått ett trängande behov av ­en fältskär, eftersom den befintliga manliga fältskären hade utvandrat till Amerika. Det var bekymmersamt för en hastigt växande industristad som Katrineholm. Om något olycksfall inträffade krävdes första hjälpen snabbt. Några industriledare gick samman och lyckades genom affärskontakter värva både Hilmas man, Gustav Svensson, som var järnsvarvare, och henne själv. Han fick plats på en mekanisk verkstad och hon etablerade en fältskärsmottagning. Själva mottagningen hölls i husets kök, och det berättas att hon inte var glad den gång när hennes nytvättade gardiner och nystrukna förkläde blodades ner av en rädd och ostyrig gosse. Hilma Svensson var verksam in på 1930-talet [16].

1892, vid 29 års ålder, tog Clara Smitt fältskärsexamen. Därefter kompletterade hon denna examen med tre års studier utomlands, bland annat hydroterapi vid Wiens universitet. 1895 upprättade hon ett sanatorium i Saltsjöbaden, där hälso­samma måltider och bad- och ljusterapi ingick i behandlingen. 1897 var ett mycket händelserikt år för den samhällsengagerade Clara Smitt. Hon gav då ut sin bok »Kvinnans ställning i samhället: några inlägg i nutidens sociala spörsmål«. Samma år tog sig hennes samhällsengagemang ett mera praktiskt uttryck när hon tjänstgjorde vid de stora järnbanebyggnaderna i Norrland, där hon fick användning för sina kirurgiska kunskaper vid de olycksfall som var ofta förekommande. Hon skriver i Dagens Nyheter att hon hade en olycksfallsstuga med 16 bäddar för lemlästade rallare. Vidare utövade hon fältsjukvård under turkiskgrekiska kriget, där hon hjälpte sårade i grekiska ambulanser [17, 18]. De sista åren drev hon en bad-, massage- och ljusklinik i Råsunda i Stockholm. Hon avled 1928, 65 år gammal.

Under 1893 och 1894 examinerades flera kullar som hade läst anatomi och praktiserat på kirurgpolikliniken på Sabbatsberg. Däribland fanns Nina Hultbom, som dessutom hade varit fältskärselev hos hov- och slottsfältskären Charlotte Berggren i ett år. Efter examen flyttade Nina Hultbom till Sundsvall för att öppna fältskärsstuga i det nybyggda Hirschska huset. Hennes pappa var vinhandlare och välkänd i Sundsvall, vilket väl påverkade valet av arbetsort. Hon ägnade sig företrädesvis åt sårbehandling och massage. Nya Norrlänningens reporter är uppfylld av det ovanliga med en kvinnlig fältskär och misstänker att hon är mera lätt på handen än en manlig sådan [19].

Fältskärsexamen avskaffades 1896, men fram till november 1898 examinerades ytterligare fältskärer på dispens. Flera var verksamma långt in på 1900-talet. 

Olika bakgrund

Vi kan notera att de kvinnor som blev fältskärer inte följde något speciellt mönster. Både unga och medelålders kvinnor, gifta och ogifta, med eller utan barn och med olika bakgrund genomgick fältskärsutbildning. Gemensamt för dessa kvinnor är dock att de inte tillhörde de allra sämst bemedlade kvinnorna. De flesta av kvinnorna hade egen fältskärsstuga, men en del bedrev fältskärsverksamhet ihop med sina makar. Augusta Fernlund utbildade sig och övertog makens fältskärsstuga efter hans död.

Vilket sjukvårdsbehov uppfyllde fältskärerna? En försiktig bedömning av manliga och kvinnliga fältskärers gärning under senare delen av 1800-talet är att de uppfyllde en viktig del av det sjukvårdsbehov som uppfylls av dagens primärvård och akutmottagningar. I dag skulle de som på 1800-talet valde fältskärs­yrket kunna välja på en mängd olika yrken som läkare, tandläkare, hälsocoach, fysioterapeut, massör med mera.

Slutord

En viss ödmjukhet infinner sig inför berättelsen om de kvinnor som blev fältskärer. Dessa handlingskraftiga och självständiga kvinnor hjälpte till att fylla ett nära sjukvårdsbehov under en omvälvande tid. Artikelförfattarna känner stor glädje över att kunna lyfta fram denna okända och outforskade grupp i den svenska sjukvårdshistorien. 

 

Studien har möjliggjorts genom bidrag från Maj och Lennart Lindgrens stiftelse och från Gunvor och Josef Anérs stiftelse.

Fakta 1. Utbildningskrav i 1861 års ordning för fältskärsyrkets utövning [9].

Enligt ordningen »eger qvinna rätt till afläggande av fältskärsmästarexamen under följande villkor:

  1. Bevis om god frejd och myndighet
  2. Intyg från genomgången lärokurs i anatomi
  3. Intyg om att under tre månader vid offentlig sjukvårdsinrättning hafva åtföljt läkare vid hans sjukbesök, samt
  4. Att hafva såsom ämnessven hos fältskärsmästare inhemtat erforderliga kunskaper och färdigheter i de förrättningar som till yrket hör.« 

»Den som utan att hafva tjänat såsom ämnessven på annat sätt inhemtat erforderliga kunskaper eger äfven rätt till examen, dock enbart inför stadsläkare i Stockholm.

Såsom villkor för detta fall, uppställes:

  1. Att ega tjänstgöringsbetyg på ett års/daglig tjänstgöring hos fältskärsmästare;
  2. Att ega betyg om genomgången kurs i anatomi;
  3. Intyg om erforderlig kunskap i de sysslor, som tillhöra yrket, såsom Chir­urgi, förbands- och instrumentlära;
  4. 6 månaders praktik (tre gånger i veckan) å Serafimerlasaretts Poliklinik.« [9]

Fakta 2. Arbetsuppgifter i 1861 års ordning för fältskärsyrkets utövning [4].

»De förrättningar, som tillhöra Fältskärs­yrket äro

a) åderlåtning och koppning samt anbringande af blodiglar

b) upptagande och skötsel af fontaneller, hank och moxa*

c) anläggande af spanska flugor**, lindrigare dragmedel och omslag

d) tillredning och sättande av lavemanger, samt insprutningars werkställande

e) skötsel af sår, såväl gamla som friska

f) öppnandet af ytliga bulnader

g) skötsel af liktornar och inwexta naglar

h) utdragning af skadade tänder

i) anläggande af bindor och bråckband

k) rakning

l) beredande af bad jemte den badandes skötsel under detsamma

Härförutan bör Fältskär ega insigt

  • att igenkänna inklämda brÃ¥ck,
  • att behandla sans­löse och skendöde,
  • att hämma blödning,
  • att widtaga de första Ã¥tgärderna wid ledwrickningar och benbrott.

Hithörande fall må dock af Fältskär behandlas tilldess Läkare hinner anskaffas.«

* Behandlingar som syftade till att åstadkomma varbildning från sår och på så sätt göra sig av med skadliga ämnen enligt dåtidens synsätt. »Fontanell« innebar att en ärta eller liknande lades in i ett litet hudsnitt vid såret, »hank« att en tråd träddes genom ett hudveck och dagligen drogs genom detta och »moxa« att ett stycke fnöske brändes på det skadade stället.

** Behandling med spansk fluga (innehåller kantaridin) syftade till att avleda retning från ett angripet inre organ. Vid exempelvis huvudvärk sattes den spans­ka flugan i nacken.